Nu när blockchain-teknologin är mainstream, och det även börjar bli vanligt med s.k ”tokens” som använder sig av en redan etablerad blockchain, tex Ethereum, är det dags för en reflektion av detta.
Det som händer är att det börjar dyka upp tokens för precis vad som helst. Ett exempel är iungo, där man tjänar tokens på att erbjuda wifi till allmänheten, och de som använder det betalar med dessa tokens.
Detta skulle kanske innebära att det kommer att finnas ett token för varje tjänst som erbjuds framöver. Internet, böcker, filmer… och kanske även för hela branscher?
Faktiskt finns det redan branschspecifika tokens. Dentacoin till exempel är ett token som används inom tandläkarbranschen. Allt från behandling och försäkring till inköp av utrustning kommer detta token att kunna användas till. Samtidigt som den blir ”värd mer” såklart, eftersom den är så användbar. Spekulation finns alltid med i bilden, och eftersom det finns ett begränsat antal tokens är de en bristvara med risk för deflation, till alla spekulanters (inte faktiska användares) glädje.
En framtidsprojicering av dessa tokens skulle leda till ett skrå-liknande samhälle, där varje bransch har sitt token, och alla som jobbar inom sitt skrå vill naturligtvis ha sin lön och sina besparingar i sitt eget token, så det finns förtroende för branschen.
Det är här sagan börjar. De gamla affärs- och centralbankerna är ett minne blott, utkonkurrerade i den stora blockchain-revolutionen i mitten på 20-talet.
Folk jobbar och får lön i sina respektive skrån, men behöver såklart handla med andra skrån, och i början växlar alla sina tokens fram och tillbaka i användarvänliga appar, och allt verkar vara frid och fröjd, om än lite omständligt med allt växlande. Ända tills penningväxlarnas skrå börjar bli väldigt inflytelserikt. De tog en blygsam andel av varje växling, och deras tokens stod högt i kurs.
Det hade hänt en gång att ett skrå började protestera mot växlingsavgifterna, men då hotade penningväxlarna att begränsa växlingen till och från deras token, och eftersom det skulle innebära en ekonomisk nedgång för branschen hade de inte något annat val än att acceptera avgifterna.
Efter ett tag började folk att investera i penningväxlarnas token, eftersom värdet bara steg, och därmed sjönk värdet på andra skrån. Snart började penningväxlarna med utlåning av deras värdefulla tokens till en skälig ränta, och blev snabbt det absolut rikaste och mest inflytelserika skrået i hela världen, så till den grad att de började köpa upp delar av andra skrån och växla inkomsten till egna tokens, för att ytterligare höja värdet för sig själva.
”Vi kan inte längre ha det så här!” började alla andra skrån förstå, efter decennium av dålig ekonomi och ett ständigt bockande för de rika penningväxlarna och utlånarna. Ett förslag lades fram om ett gemensamt token för alla branscher, med målet att minimera kostnaderna för själva betalningsmedlet, men snart höjdes protester från frihetsförespråkande grupper att det skulle leda till förtryck och samma situation som tidigare.
”Det är inte frihet att vara i händerna på en sådan centraliserad instans!” var argumentet.
”Men vi är ju i händerna på penningväxlarna just nu, helt utan möjlighet att påverka deras enskilt kontrollerade tokens.” svarade någon med möjligen bredare perspektiv.
”Då får någon starta ett annat penningväxlarskrå!” envisades frihetsgruppen. Men vem skulle göra det? Inte många hade kunskapen, de var experter på sina egna områden, och var inte speciellt intresserade heller av att flytta digitala siffror mellan konton. Att den verksamheten var i princip helautomatiserad visste de flesta redan, vilket gjorde saken än mer irriterande, att det rikaste skrået i världen inte gjorde någonting mer än att sitta på flotta kontor och se hur deras token både strömmar in och ökar i värde, medan alla andra fick slita för att deras egna tokens inte skulle bli värdelösa.
Den polariserade debatten skapade en sån splittring mellan människorna att en gemensam sak mot de ockrande penningväxlarna inte blev av. Istället dök det upp några enskilda initiativ, en ny penningväxlare med låga avgifter, men då sänkte de största penningväxlarna sina avgifter till en ännu lägre nivå, och efter en kort tid gick den verksamheten inte runt, och då gick avgifterna upp igen. Tråkigt tyckte de flesta och särskilt frihetsgrupperna, ”men den fria marknadens konkurrens måste få bestämma, annars är vi inte fria.”
En annan penningväxlare gjorde ett försök med ny smart teknologi och väldigt låga avgifter, men rykten gick snart att denne hade fått ”ett erbjudande han inte kunde motstå”, och att han nu var en del av penningväxlarnas skrå, med bara en illusion av konkurrens. Detta var dock väldigt svårt att bevisa, och de som gjorde en sån anklagelse kallades snart foliehattar av det penningväxlarägda mediaskrået. Begreppet som var populärt på 10-talet blev modernt igen.
Foliehattar kallades även de som påpekade att alla tokens faktiskt var en del av en underliggande blockchain-infrastruktur som på sätt och vis kontrollerade alla andra, men ägarna av denna var väldigt diskreta, faktiskt verkade de utan att synas. Deras ägarandelar i andra tokens och skrån fanns det varken bevis eller någon redovisningsplikt på.
Så fortsatte livet i det nya samhället, där den decentraliserade revolutionen som befriade människan från banker och gemensamma betalningsmedel verkade ha gjort världen så väldigt annorlunda och mycket bättre!
Kommentarer är stängda.