Den Svenska Tigerns Förträngda Minnen

Prolog

Vår tanke med denna artikel är att en gång för alla redovisa inte bara vilka intressen som låg bakom de båda världskrigen såsom uppkomsten av det kalla kriget, utan även själva orsaksgrunden till varför man agerat som man gjort utifrån en operativ strategisk planeringshorisont som sträckt sig över hela det förra århundradet, som mer än någonting annat präglat vår värld i modern tid.

Det är naturligtvis ett mångfacetterat ämne, med betydligt många fler skeenden och personer inblandade än vad vi i denna kommer redovisa för, men vi har valt att fokusera på de mest framstående namnen för att påvisa olika nätverkskopplingar samt historiska händelser som pågått parallellt såsom sekventiellt ur ett geopolitiskt perspektiv de senaste två århundradena, för att på så vis försöka skapa en övergripande förståelse till er läsare varför vi idag befinner oss där vi gör. För att veta vart vi är på väg måste vi först orientera oss i det förflutna.

Vi vill innan vi fortsätter passa på att tacka Carl Norberg som vi lånat en del texter från i denna artikel, som enträget genom åren trots stort motstånd från både medmänniskor såsom sittande etablissemang, fyllt i luckorna av vårt bortglömda förflutna. Utan honom och den gedigna kunskap han besitter inom ekonomi, geopolitik, historia samt emotionell självförståelse, skulle denna sammanställning aldrig någonsin ha producerats eller ens ha blivit påtänkt.

Vi tänkte börja med något som många har hört både en och två gånger, men upprepning är modern till all kunskap heter det ju.

År 1913 skapas den amerikanska centralbanken Federal Reserve av intressena bakom det internationella bankkonglomeratet genom Federal Reserve Act. Ett lagförslag som man fick igenom under julveckan när de flesta inom den amerikanska statsförvaltningen firade jul med sina familjer, och som Woodrow Wilson lovat att omgående lagfästa som en konsekvens av att samma intressen finansierat honom till presidentposten i just detta syfte. En handling han först i ett senare skede förstod innebörden av när det alltså redan var för sent, något han också skriftligen beklagade sig över. 

Den 28:e Amerikanska presidenten Woodrow Wilson.

”I am a most unhappy man. I have unwittingly ruined my country. A great industrial nation is controlled by its system of credit. Our system of credit is concentrated. The growth of the nation, therefore, and all our activities are in the hands of a few men. We have come to be one of the worst ruled, one of the most completely controlled and dominated Governments in the civilized world no longer a Government by free opinion, no longer a Government by conviction and the vote of the majority, but a Government by the opinion and duress of a small group of dominant men.”

– Woodrow Wilson, efter att ha undertecknat skapandet av Federal Reserve.

En av dessa kreatörer och den utpekade arkitekten bakom centralbanken hette Paul Warburg, och det är också i denna familj som vår egentliga historia tar sin början. 

Familjen Warburg antas ha haft italienskt ursprung och hette då Del Banco, men efter att de bosatte sig i den tyska staden Warburg tog familjen sitt namn därifrån år 1559 och därefter bosatte sig filialer av familjen i USA, Skandinavien och England.

Spindeln i nätet

Den amerikansk-tyska grenen

Vi tänkte inleda med en biografisk skiss av Eric M. Warburgs liv, där han som en transatlantisk pendlare med ett vidsträckt personligt nätverk knöt honom till nyckelinstitutioner, organisationer och betydelsefulla individer. Även om Eric M. Warburg aldrig förföljde en politisk post eller en karriär i politiken höll han sig nära de inflytelserika och kraftfulla medlemmarna i dessa kretsar.

I USA var John J. McCloy, den tidigare amerikanska högkommissarien för Tyskland, en av Warburgs mest anmärkningsvärda kontakter med hög profil. I Tyskland var det Helmut Schmidt, Tysklands kansler 1974-1982, med vilken han höll en nära vänskap från 1960-talet, som han delade en passion för segling med, och det var till Eric Warburg som Schmidt skulle vända sig till om råd för tysk-amerikanska relationer, men så var ju också Erics farbror Paul Warburg och hans kusin James Warburg rådgivare i ekonomiska frågor till bl.a president Franklin D. Roosevelt. Dock bör främst vänskapen med Allen Dulles anses vara den mest anmärkningsvärda, i vart fall ur ett svenskt perspektiv.

Eric M. Warburg (1900-1990), en central figur i 1900-talets geopolitiska händelser.

Investeringsbankiren Eric Warburg var en tyskfödd jude med ett amerikanskt pass, som kom att bli en transatlantisk pendlare mellan USA och Tyskland. Warburgs namn är ju först och främst förknippat med bankverksamheten, dock har familjebankföretaget Warburg funnits i Hamburg sedan slutet av 1800-talet, och Eric Warburg förtjänade sig också ett rykte som en politisk och ekonomisk rådgivare med betydande diplomatiska färdigheter som han ofta använde bortom allmänhetens ögon. Vidare var han en avgörande kraft vid förhandlingarna om den judiska fordringskonferensen efter andra världskriget. Han var en del av en transatlantisk verksamhet och social elit, vars nätverk under 1900-talet får anses ha varit ett av de mer omfattande för sin tid.

Warburgfamiljens transatlantiska nätverk

Eric Warburg föddes under Wilhelmine-tiden och upplevde sin far Max Warburgs framgångar med familjens firma, banken MM Warburg & Co. Warburgs hade bland sina affärspartners och vänner så framträdande figurer som Albert Ballin, arkitekten bakom moderna kryssningsresor och generaldirektör för den berömda linjen Hamburg-Amerika, men också prins von Bülow, före detta rikskansler i det tyska riket.

Max Warburg (1867-1946)

Dessutom tillhörde Max Warburg en krets av rådgivare till den tyska kejsaren Wilhelm II. Efter världskriget deltog Max Warburg i förhandlingarna om Versaillesfördraget som medlem av den tyska delegationen, men han avböjde erbjudandet att vara ordförande för finansutskottet och föreslog istället sin partner i Warburg-banken, Carl Melchior.

Max Warburgs ekonomiska framgångar visade sig inte minst i det stadigt ökande antalet styrelsestolar som han höll före 1930-talet. Vid mitten av 1920-talet tjänade han i 27 företagsstyrelser, trots att hans första avsikt varit att begränsa dessa till den på Blohm & Voss, Tysklands största varv vid den tiden. Den sista styrelsen han hamnade i var den på IG Farben, och trots att Warburg tvingades ge upp dessa platser efter att nazisterna kom till makten, för att upprätthålla förtroendet för den pågående ariseringsprocessen, är de minst sagt ett uttryck för M.M. Warburg & Co:s framträdande ställning inom näringslivet. Detta lade slutligen också en grund för hans son Erics framgångsrika upprätthållande av dessa affärsnät under och efter andra världskriget.

Familjen Warburg hade dessutom etablerat en betydande gren av familjen i Förenta staterna runt sekelskiftet genom äktenskap av två av Erics farbröder, Paul och Felix Warburg, men så även i Sverige där den tredje brodern Fritz Warburg levde under första såsom andra världskriget. Den första Paul, som alltså pekats ut som arkitekten bakom den amerikanska centralbanken Federal Reserve, gifte sig med Nina Loeb, dotter till Salomon Loeb, en grundare av New Yorker Wall Street bankhus Kuhn, Loeb & Co. Medan den senare, Felix gifte sig med Frieda Schiff, ensam dotter till Jacob H. Schiff – tågmagnaten – en senior partner i samma firma . Båda Warburgbröderna gick så småningom in som partners i Kuhn, Loeb & Co, den näst största privata banken i USA före första världskriget.

Lärlingskap på Wall Street på 1920-talet

Eric Warburg tog sin examen tidigt från gymnasieskolan för att frivilligt gå in i militärtjänst år 1918. Efter kriget gick han som lärling inom banker i både Frankfurt och Berlin och därefter hos NM Rothschild & Son i staden London samt med sin farbror Paul Kohn-Speyers företag Brandeis, Goldschmidt & Co, den största icke-järnmetallhandlaren i England. Hans träning som internationell bankir kom till sist till sitt slut i USA där han tillbringade tre år. För det mesta bodde han med sina New York-släktingar, Felix och Frieda Schiff Warburg, i Woodlands nära White Plains, N.Y.

Eric Warburg arbetade på International Acceptance Bank (IAB), som hade upprättats av sin farbror Paul Warburg efter sin tjänst vid Federal Reserve Board. IAB sålde kommersiella papper för att finansiera rekonstruktionen av europeiska länder efter första världskriget, kan man tänka sig, och eftersom Eric var nära vän med sin kusin Fredrick Warburg blev Fredriks vänkrets snart Erics. Bland dem fanns bland annat McCloys, Frank Hatch och George Brownell, samtliga ambitiösa Wall Street-advokater och bankirer. Erics timing var fortfärdig då hans familj vid den tiden avancerade snabbt i den övre societeten av det amerikanska etablissemanget på östkusten.

Medan han gick som lärling på Wall Street gjorde Eric Warburg också affärer med advokatbyråer, inklusive Sullivan & Cromwell. Företaget var involverat i amerikansk-tyska affärer långt efter att nazisterna tagit makten, och båda Dulles bröderna Allen och John Foster arbetade där, som i ett senare skeende skulle komma att bli chef för Central Intelligence Agency (CIA) respektive amerikansk utrikesminister under president Eisenhower. Sammanfattningsvis lade hans tid som lärling i New York grunden för många av de nätverk och anslutningar som skulle stödja hans senare transatlantiska karriär framöver. 

För att få sin familjs affärer i ordning 1938 begav sig Eric till Tyskland och blev där omgående delägare i familjens bankfirma. Ariseringsprocessen, dvs när judisk egendom konfiskerades i Nazityskland, hade pågått sedan 1933 och det gick ej längre att på ett trovärdigt vis bedriva bankverksamhet, då det ur ett rent opinionsbildningsperspektiv ej längre gick att dölja det faktum att en av de största tyska bankerna bedrevs av judar. Så 1938 gjorde man vad alla större företag gjorde vid denna tid och försökte omplacera sin verksamhet till tredje part i neutralt land för återköpsrätt efter kriget.

Valet föll initialt på den svenska finansfamiljen Wallenberg som försökte lösa ut banken med ägarandelar i just moderbolaget och företagskonglomeratet IG Farben, dvs det företag som Max bara några år tidigare tvingats lämna sin styrelsestol i enligt redan anförd förklaring och som också var den enskilt största leverantören till Hitlers krigsmaskin. Dessa aktier som skulle utgöra köpeskillingen förvarades dessutom i Tysklands German Reischsbank, där Max vid tillfället också satt i styrelsen under Hjalmar Schacht. Affären gick dock aldrig igenom utan banken förvärvades istället av annan part.

När den övergripande situationen var löst i det nazistiska Tyskland flyttade Eric och hans föräldrar till Förenta staterna. Lyckligtvis hade Eric redan status som fast bosatt, vilket gjorde det möjligt för honom att snabbt bli naturaliserad. Som amerikansk medborgare kunde han i sin tur få tillstånd för sina föräldrar, Max och Alice Warburg, att stanna också. Året efter startade Eric sitt eget företag, E. M. Warburg & Co där han återanställde tidigare anställda på Warburg-företag i Europa som också lyckats invandra till USA. Bland sina kunder fanns ”de lyckliga få” som lyckades ta kapital från Europa och då i synnerhet från Tyskland, eftersom tur som bekant är när omständigheter kommer till den förberedde…

Warburgs rikedom och de befintliga familjebanden till Förenta staterna möjliggjorde en relativt jämn övergång jämfört med erfarenheterna för många andra emigranter. År 1938 beräknade man det till 300 000 tyska medborgare som ville emigrera till Förenta staterna. Ingångskvoten var dock så låg som 27 000 per år. Eric Warburg kände sig mycket mer hemma i USA än Tyskland. Redan före sin egentliga avresa från Nazityskland hade Warburg valt USA som sitt föredragna land för vidarebosättning. Detta eftersom han hade tillbringat tre av sina ungdoms lyckligaste år där och visste han att han förmodligen skulle känna sig mycket mer hemma där än i, säg England, Holland eller Sverige, enligt sina memoarer.

Förutom att driva sin nyetablerade verksamhet gick Eric Warburg ihop med flera biståndskommittéer som försökte ”hjälpa flyktingar strandsatta i New York att hitta hem och ett arbete i landet”, det gällde ju som vanligt för dessa intressen att framställa sig själva som humanitära förkämpar. Som ordförande i den nationella kommittén för vidarebosättning av utländska läkare som tillhörde den nationella flyktingstjänsten NRS, bistod han flera hundra tyska och österrikiska läkare att bosätta sig i Förenta staterna. Dessutom lånade Eric Warburg ut pengar för att hjälpa människor i ekonomiskt trångmål att lämna Europa under kriget. År 1941 deponerade han pengar i den judiska gemensamma distributionskommitténs Transmigration Bureau för att få tre personer att emigrera till USA.

Vid krigets utbrott ställde Eric Warburg återigen upp för militärtjänst. Då 42 år gammal värvades han av US Army Air Force. Liksom andra familjemedlemmar och många emigranter tilldelades han tjänst i den amerikanska underrättelsetjänsten som informationsinhämtare och analytiker på olika projekt, detta eftersom han hade nödvändiga språkkunskaper liksom intim kunskap om främmande länder och ekonomier. Warburg blev högste förhörsledaren och kontaktperson mellan amerikansk och brittisk militär underrättelsetjänst, vilket ju väl ändå får anses vara anmärkningsvärt i sammanhanget om vi skall uttrycka oss lite blygsamt. Enligt historikern Ron Chernow tryggade Warburgs krigstjänst honom entré i både Washington och Whitehall, där han samlade kraftfulla vänner som skulle hjälpa till att fördjupa hans “efterkrigskarriär”, och mycket riktigt utvidgade Eric Warburg framgångsrikt sitt kontaktnät både under och efter krigstid.

Efterkrigstiden

I maj 1945 återupptar Eric sin gamla bekantskap med Allen Dulles som såklart inte alls med stor sannolikhet varit kontinuerlig under hela kriget, och som nu var ansvarig för den amerikanska underrättelsetjänsten för Tyskland som chef för Office of Strategic Services (OSS) föregångaren till CIA, i Schweiz och senare det ockuperade Tyskland. Genom Dulles blev Warburg bekant med överlevande från det tyska motståndet sommaren 1945, däribland Fabian von Schlabrendorff, som senare blev domare av den tyska författningsdomstolen. De utvecklade en vänskap men fann snart varandra på motsatta sidor av förhandlingsbordet. När konferensen om judiska materiella fordringar och förhandlingarna mot Tyskland och tyska företag tog fart för att kompensera de som sattes i tvångsarbete i tidigare arbetsläger – bl. a Auschwitz – Birkenau där IG Farben var storägare –  kontaktades Eric Warburg och ombads att fungera som neutral mäklare.

Fabrik tillhörande IG Farben i Auschwitz

De tjänstemän som sökte kompensation valde Warburgs som förhandlare eftersom han lustigt nog var bekant med ett antal av de förhandlare som företrädde IG Farben inte minst de för, Krupp, Siemens och Flick. Vidare lånade Eric Warburg ut kontor i Warburg-banken i Hamburg för möten mellan skadesökande och advokater från respektive företag. När det t.ex gällde Dynamite Nobel AG, en ammunitions-producent, där Friedrich Flick innehade 82% av aktierna, var det Fabian von Schlabrendorff som Warburg mötte och korresponderade oftast med mellan 1962 och 1967. Trots den nära relationen mellan de två männen, avslutades förhandlingarna mest misslyckade för de skadeståndssökande, som Friedrich Flick efter flera år av skickligt utdragna förhandlingar hävdade att han saknade medel till.

Eftersom Warburg inte hade för avsikt att ansluta sig till den amerikanska militärregeringen och tom lite lustigt nog vägrade att delta i Nürnbergrättegångarna som påbörjades i november 1945, avgick han från aktiv tjänst och återvände till New York. Under de närmsta efterkrigsåren var Warburgs prioritering att återuppliva sitt New York-företag av förklarliga skäl. Ändå var han lojal mot Air Force Intelligence Community och under hela 1950-talet höll han flitigt föreläsningar vid CIA för att utbilda framtida förhörsledare. Som en civilist gick han även med i Council of Foreign Relations, USA:s mest prestigefyllda och inflytelserika utrikespolitiska tankesmedja i efterkrigstiden, och som eftersträvade en järv internationalistisk agenda.

Warburg hade etablerat kontakt med familjens gamla bankföretag i Hamburg, nu under namnet Brinckmann, Wirtz & Co. strax efter kriget. År 1949 gjordes en jämkning vilket ledde fram till att Warburg-familjen representerad av Eric M. Warburg återigen var delägare i företaget – vilken överraskning skulle man kunna säga. Från och med dess hade Eric goda skäl att resa till västra Tyskland och särskilt till Hamburg ganska ofta och därigenom bli en frekvent transatlantisk pendlare. Först 1956 slutade Eric slutligen i bankens ledning. Sedan 1970 bär banken namnet M.M. Warburg igen.

Eric Warburg försökte emellertid inte bara återfå familjens bank i Hamburg. Hans bredare mål var att ”delta i att bygga en bro mellan den gamla världen och den nya, särskilt Tyskland och USA, eftersom han hade spenderat så många år på båda sidor av Atlanten” var vad officiellt angavs som skäl, men som helt säkert snarare handlade om att implementera den NATO-doktrin efter kriget, som gick ut på att hålla Tyskland nere dvs Deutsche bank, vilket man gjorde med Federal Reserve, för att hålla USA, eller egentligen den internationella bankhegemonin inne, och Ryssland ute från den Europeiska marknaden med strategiska naturresursflöden. Han hjälpte till att etablera två organisationer i sin strävan efter det målet: Atlantik-Brücke och American Council on Germany (ACG). Trots att han endast satt som ACGs kassör, ”sponsrade han alltid” och ”hjälpte på båda sidor.” Det större mål som han hoppades uppnå genom de två organisationernas verksamhet var att integrera Västtyskland i Västliga samhällen av stater och förfalska en stark anti-kommunistisk ställning, på vems uppdrag då är ju en fråga som lätt gör sig påmind.

Bortsett från hans engagemang med sådana privata transatlantiska elitorganisationer visade Warburg sin anknytning till Tyskland på flera andra sätt. Warburg var en öppen motståndare till Morgenthau-planen och kritiserade all allierad demontering av industrianläggningar i västra Tyskland. Han arrangerade ett möte med sin gamla vän John J. McCloy, som den nyligen installerade amerikanska högkommissarie för det ockuperade Tyskland 1949, där Warburg argumenterade mot det allierade demonteringsprogrammet. McCloy gav slutligen in och bad Warburg att utarbeta en lista över fabriker som skulle räddas från demontering, vilket innefattade August Thyssens stålverk och Krupps syntetiska gasverk. 

I slutet av 1950-talet hade Eric Warburg inlett sitt familjeföretags ledning som ansvarig partner och hade bestämt sig för att återvända till Tyskland för gott. Trots sin hustrus ursprungliga opposition bosatte sig hela familjen i Hamburg och barnen deltog i tyska skolor. Familjen behöll dock starka band till USA genom släktingar och företag. Förutom de många amerikanska kusinerna fanns det Erics yngsta syster Gisela som hade gifte sig med en federal domare Charles E. Wyzanski och hans äldsta dotter som senare flyttade tillbaka till USA för att studera medicin där. 1966 gick Lionel Pincus till EM Warburg & Co. och trots att företaget ändrade sitt namn till Warburg, Pincus & Co. var Eric fortfarande en partner i företaget som han hade etablerat 1939. Kort före sin bestämda återkomst till Hamburg anslöt sig Warburg till den amerikanska judiska kommitténs utrikesutskott (AJC), och där han i Tyskland därefter höll ett särskilt öga på antisemitism i tysk media, dvs en tysk motsvarighet till Sveriges Expo vars uppgift är att kontrollera åsiktskorridoren för att bibehålla status quo – rådande ordning.

Fastän född i Wilhelmine-eran och levt genom Weimar-republiken och Nazitiden var det konfrontationen med sovjetisk kommunism som formade Eric Warburg mest. Kort efter vapenstilleståndet 1945 lobbade Warburg för General Eisenhower att ge upp Berlin och i sin tur behålla stora delar av centrala Tyskland som innehade ”10 miljoner människor – humankapital – och vital industriell potential intakt, avgörande för att upprätthålla jämvikt mellan öst och väst”, vilket alltså var målet. Han var övertygad om att ”bara de allierade följde hans råd” skulle det vara högst osannolikt att den kommunistiska demokratiska tyska republiken någonsin skulle kunna skapas.

Han tillämpade en liknande argumentation när han övertygade John J. McCloy för att sluta demontera den tyska industrin: ”Utan en solid ekonomi skulle det tyska folket falla till kommunism”. Med tanke på hans starka anti-kommunistiska attityder och hans flit för återuppbyggnaden av Tyskland såsom goda relationer med de Förenta staterna, är det svårt annat att tolka dessa insatser än som att Eric hade ett egenintresse i att etablera det som skulle komma att kallas det kalla kriget

Med sitt mångfacetterade nätverk kopplade Erik till sig affärs- och industrikommunerna i västra Tyskland såsom i Förenta staterna och hans engagemang i Atlantik-Brückas transatlantiska verksamhet och det amerikanska rådet i Tyskland som förband honom med politiska kretsar, media och akademia, såsom familjekontakter kan Eric M. Warburg ses som en representant för en transnationell elit som uppstod på nytt i efterkrigstiden och hjälpte till att forma det kalla kriget. 

Att där finns goda anledningar att misstänka hur Allen Dulles fanns med i bakgrunden hela vägen, beskrivs inte minst i boken “Containing Communism” där Allen Dulles numera som CIA-chef skall ha uttryckt sig i termer av att “President Eisenhower surrendered all his power to me.” Detta alltså samma Eisenhower som i sitt avskedstal 1961 som president varnade för det militärindustriella komplexet

Så vad var det då egentligen för entitet som helt uppenbarligen verkade utan att synas i det fördolda och vars ärenden Eric sprang under tiden före, under och efter det andra världskriget? För att kunna besvara denna fråga måste vi först ta en titt på ett av de mer framgångsrika företagen i svensk historia.

Det Svenska Ostindiska kompaniet

Redan 1626 planerade den svenska kungen Gustav II Adolf för ett ostindiskt kompani, men krig och nödår satte stopp för planerna, medans det andra seriösa försöket fann sitt tvära stopp efter det att Karl XII sköts till döds vid Fredrikstens fästning. Först 1731 lyckades man skapa ett Ostindiskt kompani genom skotten Colin Campbell, Niclas Sahlgren och Henrik Königs försorg. Företaget skulle utgå ifrån Göteborg – en svensk stad på västkusten som grundades främst för att fartyg skulle slippa segla in i Östersjön och därmed kunde förbigå danskarnas tullar – och vars syfte skulle vara att bedriva handel till uteslutande delar med Kina. Göteborg utsågs alltså till kompaniets hemmahamn, där också auktionerna på de hemförda exotiska varorna skulle gå av stapeln, något som skulle göra staden till en av Sveriges rikaste och viktigaste jämte Stockholm och Norrköping.

Sverige var dock långt ifrån det enda landet med ett Ostindiskt kompani i denna kulna tid, även England, Nederländerna, Frankrike, Danmark hade sina egna och detta så tidigt som i början på 1600-talet. Det var bestämt att det nya svenska handelsbolaget skulle verka på ett område där Frankrike och Storbritannien dominerade, men bolagets handelsmonopol gav fördelar. Handeln var inte renodlat svensk, då brittiska handelsidkare utanför det brittiska ostindiska kompaniet deltog genom att investera i det Svenska Ostindiska kompaniet.

Som en parentes här skall väl kanske nämnas hur det brittiska och starkaste Ostindiska kompaniet, även kallat The John Company, hade ett brittiskt handelsmonopol som utvidgades till överherravälde i vad som blev brittiska Indien. Innan Indien blev en direktstyrd brittisk koloni 1858 hade det brittiska Ostindiska kompaniet en egen armé, sitt eget underrättelsetjänstkollektiv och en egen flotta. Britterna/kompaniet lyckades genom att etablera kontroll över viktiga strategiska förträngningar och handelsvägar sedermera enligt egenförfattade maritima lagar etablera tullrättigheter över världshaven.

Ett av flera exempel på detta är t.ex den brittiska kolonin Falklandsöarna utanför Argentina som utgjorde en av dessa strategiska punkter, där alltså alla som ville segla runt Sydamerikas sydspets först var tvungna att lägga till för att avlägga tull vid öarna om man inte ville riskera att få hela sin last konfiskerad av britterna vid eventuell inspektion, som patrullerande med egna båtar kring sydspetsen, när man i ett sådant scenario ej kunde visa upp kvitto för sin last. Ett annat exempel ser vi över Gibraltar, inloppet till Medelhavet som än idag är en brittisk koloni, där samma ordning gällde för de som ville segla in i Medelhavet.

För att nämna någon av de mer kända resenärerna på det svenska Ostindiska kompaniet är väl Jacob Wallenberg den som utmärker sig mest, som 1769-1771 reste med fartyget Finland till Kina. Värt att nämna kan ju vara det självporträtt som Jacob Wallenberg målat och som finns publicerat i en reseskildring från detta äventyr, “Min son på galejan”, där han håller i ett rökdon som ser misstänkt ut som en opiumpipa.

Akvarellmålning av Jacob Wallenberg, självporträtt.

Sammantaget kom det svenska kompaniet att utsända 132 expeditioner till Kina och Indien fram till 1806. Formellt upplöstes bolaget 1813 och handeln på Ostindien blev fri för var och en, men då hade redan handelshus och mothandelspartners etablerats på dessa rutter varför ingen egentligen hade någon som helst möjlighet till konkurrens utanför ramen av denna redan etablerade struktur, och som till stora delar byggde på illegal opiumhandel som mothandelsvara. De kinesiska partners som blev synnerligen bemedlade på denna handel är vad som idag motsvarar den kinesiska maffian – den vita draken. Vidare skall kanske nämnas att banken HSBC grundades på just denna handel, och så sent som för bara ett par tre år sedan åkte banken dit för att tvätta just narkotikapengar, såsom att en viss Al-Yamamahfond som förvaltades av banken både visade sig finansiera sunnisekteristisk extremism i Saudiarabien, såsom att BAE – Europas största vapenkoncern – var en av dess största bidragsgivare, detta då efter det att banken hackats.

Denna handel i sin tur ledde fram till de två opiumkrigen i mitten av 1800-talet mellan främst kolonialmakterna England och Frankrike pga den opiumepidemi som uppstod i dess kölvatten, men som till sist tvingade Kina att acceptera opiumhandeln och att även ge handelsprivilegier åt segrarmakterna. Dessa krig betraktas ofta som början till slutet av Kinas kulturella historia som kejsardöme. Att Sverige samt Norge var med på en liten hörna – trots att det svenska Ostindiska företaget var likviderat – och skrev opiumavtal med Kina 1847 kan ju vara värt att beakta i detta för vidare kontextuell förståelse, såsom att familjen Wallenbergs Enskilda Bank grundades nio år senare 1856.

Den svenska grenen

Redan på 1600-talet var frågan huruvida judar skulle kunna bosätta sig i Sverige en het sådan. Det är dock först år 1770 som Gustav III fäller avgörandet, och då främst av ekonomiska skäl. Carl Cederhielm som satts att göra utredningen trodde “att judarna skulle kunna åstadkomma den önskade snabba varu- och penningcirkulationen, eftersom industrin – ordet avsåg på den tiden idoghet – inte tycktes vara karakteristiskt för svenska folket, vars tröghet i begrepp, och rädsla för allt ovanligt låg som ett blött skynke över hela landet. Men om judarna tillåts bosätta sig i landet finns anledning att hoppas på större livaktighet i näringslivet.”

I samma veva bestämdes vilka yrken dessa invandrade skulle tilldelas rätt att utöva. Judar fick i första hand ägna sig åt verksamheter som det rådde brist på i Sverige. Blev invandrade eller infödda judar med tiden framgångsrika är det självklart att dom på tillåtna områden därmed utgjorde relativt många. Sedermera förhöll det sig dessutom så att näringar där judar under lång upparbetad kompetens blev centrala för Sveriges ekonomiska utveckling, och en av dessa släkter som skulle komma att utmärka sig mer än andra var ingen mindre än den svenska grenen av familjen Warburgs.

På 1790-talet flyttade Simon Elias Warburg (1760-1828), till Sverige och anses vara stamfadern för familjegrenen här, och han grundade bl.a det första judiska samhället i Sverige närmare bestämt i Göteborg. Han fick tre söner och tre döttrar, där två av hans söner Samuel Warburg (1800-1881), som var grosshandlare samt nationalekonom och brodern Michael Warburg (1802-1868) var bland de första svenska judarna i statlig tjänst såsom t.ex i fullmäktige för Riksgälden i Göteborg. 

Samuel Warburg (1800-1881) fick två söner. Den ena av dessa söner Frederick Elias Warburg (1832-99) skulle sedermera emigrera till England och grunda Central London Electric Railway, medans hans andra son Carl Warburg efter att ha avlagt studentexamen 1852 i Lund tjänstgjorde som historielärare vid Törnsténs i Norrköping. Efter några år återvände han till universitetet och avlade filosofie kandidatexamen i Lund 1858. Därefter verkade han som extra ordinarie amanuens vid kungliga biblioteket i Stockholm, en tjänst han avbröt dels pga av hälsoskäl och dels för fortsatta studier på en längre resa till bl.a Tyskland, Frankrike, Schweiz och Italien. Han återkom till Sverige 1861, och levde där ut sina sista år i sin födelsestad Göteborg, där han flitigt fortsatte att fördjupa sig i vetenskap, religionsfilosofi, och historia. Han dog blott 29 år gammal. 

Göteborg, den blomstrande opiumstaden

Simon Elias andre son Michael Simon Warburg (1802-1868) fick däremot tre barn, två söner och en dotter. Den äldsta av dessa söner, Simon Elias Warburg d.y., skulle komma att grunda Börssällskapet i Göteborg samtidigt som han skulle komma att verka som svensk generalkonsul – han var alltså högsta hönset inom statens utrikesförvaltning, och en konsul har ju framförallt i uppgift att i ett främmande land bevaka sitt lands intressen inom handel och sjöfart – detta innefattade m.a.o den lukrativa opiumhandeln med Kina, efter de opiumavtal som tecknades mellan Sverige och Kina efter opiumkrigen i mitten av 1800-talet. Att hans 12 år yngre bror Karl Johan Warburg 1872 blev skribent och opinionsbildare på Göteborgs Handels och sjöfartstidning faller sig ju kanske därför inte vidare konstigt utan snarare följdriktigt.

Karl Johan Warburg var i sin tur en svensk litteraturhistoriker och parlamentsledamot. Han avlade mogenhetsexamen (en sorts bevis för att man är redo för högre studier men som avskaffades 1968) den 30 maj 1870 vid Realgymnasiet i Göteborg, och tog studenten den 15 september samma år i Uppsala, där han i september 1873 avlade filosofie kandidat – och därefter i maj 1876 licentiatexamen och utnämndes också samma år till docent i litteraturhistoria. Genom sin yrkesverksamma karriär jobbade han först som Bibliotekarie i Göteborg och höll föreläsningar om litteraturhistoriska ämnen, och senare som professor vid Göteborgs högskola fram till 1900, då han flyttade till Stockholm där han blivit utvald att som bibliotekarie organisera det nyinrättade Nobelbiblioteket som han förestod till 1909.

Karl Johan Warburg (1852-1918)

Han var referent för tysk och skandinavisk litteratur vid Nobelinstitutet från 1901 till 1912, och 1909 blir han till sist professor i litteraturhistoria på Stockholms högskola. Att han också mellan åren 1904–1915 samt 1917–1918 var ledamot av Stockholms stadsfullmäktige och arbetade där bland annat för upprättandet av Stockholms stadsbibliotek. Han satt även i riksdagen mellan 1905–1908 i andra kammaren för Stockholm stads valkrets och tillhörde det liberala samlingspartiet – precis som Gustaf Oscar Wallenberg gjorde exakt samtidigt – mer om det snart.

Warburg var även ledamot av Kungliga och Vitterhetssamhället i Göteborg från 1884, där han satt tillsammans med bl. a den svenska uppfinnaren John Ericsson (som uppfann båtpropellern, såsom designade ett av världens första bepansrade krigsfartyg Monitor) hans tyskättling fysikern Emil Gabriel Warburg från år 1900 – som vi ämnar titta lite närmre på strax –  men även sin syster Emelie Warburgs man Philip Leman från Lemansläkten. En bankman med anor från Nederländerna och som bl. a grundade Göteborgs privatbank. Värt att notera är även att Philip Leman under många år satt som ordföranden för det svenska advokatsamfundet

Kopplingarna till de Ostindiska kompanierna Wallenberg och familjen Warburg behöver vi kanske inte fördjupa oss i något ytterligare i nästa avsnitt ur ljuset av vad som redan redovisats, utan det vi snarare bör hålla i tanken ur ett kolonialväldesperspektiv till detta är istället hur järnvägar har börjat byggas flitigt runt om i hela världen i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet och vad detta implicit innebar för de intressen som fram till denna tidpunkt haft monopol på världshaven. Att kunna flytta varor över land på tåg var ju trots allt både billigare, säkrare och snabbare än att frakta godset på båt.

Den strategiska planeringen att etablera neokolonialismen

Den strategiska planeringen i att etablera grundförutsättningarna för neokolonialismen börjar på slutet av 1800-talet att omsättas realpolitiskt, en planering som sedermera krävde två världskrig för att kunna realiseras. 

Gustaf Oscar Wallenberg var son till André Oscar Wallenberg och Anna von Sydow, samt halvbror till Knut Wallenberg.

Gustav Oscar Wallenberg (1863-1937)

Gustaf Oscar Wallenberg blev 1882 underlöjtnant och 1892 kapten i svenska flottan, sedan han 1891 lämnat den aktiva krigstjänsten för att ägna sig åt affärslivet. Han sysselsatte sig särskilt med trafikfrågor och förbättringen av Sveriges sjöfartsförbindelser.

Han var verkställande direktör för det rederibolag, som 1897 övertog trafiken från svensk sida av rutten Trelleborg–Sassnitz samt arbetade inom den år 1898 tillsatta handels- och sjöfartskommittén livligt för rederinäringens höjande och särskilt för direkta svenska förbindelser med viktigare transoceana länder.

År 1892 blev han den förste verkställande direktören i Järnvägs AB Stockholm–Saltsjön, men lämnade 1896 denna post (han efterträddes av Oscar Busch).

1900-1907 tillhörde Gustav Wallenberg riksdagens andra kammare som representant för Stockholms stad. De första åren betecknade han sig som vilde, men från 1902 tillhörde han Liberala samlingspartiet.

När det efter unionsupplösningen mellan Norge och Sverige blev fråga om att omorganisera Sveriges diplomati, togs Wallenberg i anspråk för dess uppgifter och utnämndes 1906 till envoyé i Tokyo, från 1907 var han även ackrediterad i Peking. 

Därmed blev Gustav Wallenberg den förste permanent stationerade svenske karriärdiplomaten i Östasien. Samtidigt befordrades han till kommendörkapten av 1:a graden, vilket minsann var snabbt jobbat i den militära hierarkin. 

Att Gustavs partikamrat Karl Warburgs amerikanska släkting Felix Warburgs svärfar Jacob Schiff år 1904 lånade ut 200 miljoner dollar till Japan för det kommande Rysk-Japanska kriget hade naturligtvis inte det minsta med karriären som diplomat i Östasien att göra.

Den statskupp man försökte sig på i St. Petersburg 1905 misslyckades dock då folket stod bakom tsaren, och detta misslyckande tvingade revolutionärerna Vladimir Lenin och Lev Trotsky på flykt till väst, varpå Ryssland därefter utsattes för en långvarig terroraktivitet. Tyskland värvade Lenin i Schweiz våren 1917, medan Trotskij fanns i USA med en rebelltrupp värvad av just Jacob Schiff. Dessa utbildades i gerillakrigföring på magnaten John Rockefellers ägor, och när denna utbildning var över fick Trotsky med sig 20 miljoner dollar för den planerade nya ryska kuppen, men även en svensk bankir för AB Nya Banken medverkade – Olof Aschberg – som följaktligen kallats för bolsjevikernas bankir.

Olof Aschberg, ”Den röde bankiren” (1877-1960)

Vidare i sammanhanget kan det ju vara bra att veta hur den amerikanska ambassadören i Stockholm från 1914 Ira Nelson Morris skötte de svensk-amerikanska förbindelserna bankerna emellan fram till 1923, passande nog till året då Lausannefreden trädde i kraft. 

Att Ira Morris 1898 gifte sig med Constance Lily Rothschild och satt som direktör på A.M. Rothschild & Co. kan ju också vara värt att notera i detta, och även att högerledaren Arvid Lindman som sagt var satt i riksdagen tillsammans med Karl Warburg såsom Gustaf Wallenberg 1905, 12 år senare ger bidrag från egen plånbok till Lenin när han var på genomresa i Sverige med Ryssland och revolution som slutmål, vilket ju får anses utgöra ytterligare en liten pusselbit som pekar i den riktning vi här anför, att Sverige var både djupt involverade och investerade i den Ryska revolutionen.

Åter till Wallenberg som den 2 juli 1908 slöt ett ”Vänskaps-, handels och sjöfartstraktat” med det kinesiska Qing-hovet. Fördraget låg i linje med andra fördrag som Kina slöt med flera västmakter kring förra sekelskiftet. Vi kan givetvis inte ens ana vad det kan ha inneburit för någonting, men det tycks ju faktiskt har rört sig om handel i någon form.

Å ena sidan bekräftade fördraget de omfattande privilegier Sverige tillskansat sig med Fördraget i Kanton 1847, å andra sidan gav det nya fördraget utåt sett möjlighet för avskaffandet av många av dessa privilegier sedan Kina reformerat sitt rättsväsende. Rent upprätthållande av trovärdighet med andra ord.

Gustaf Wallenbergs hemresa från Tokyo i början av 1918 väckte stor uppmärksamhet då han blev hejdad i Sibirien där han länge kvarhölls, och när han slutligen släpptes var han tvungen att återvända till Japan för att sedan resa över USA till Sverige, dit han anlände först i februari 1919, samma år som Bofors började tillverka kanoner på licens åt det tyska företaget Krupp.

1920 förflyttades Wallenberg till Konstantinopel som minister. Han var sidoackrediterad i Sofia och innehade befattningen till 1930. 15 november 1930 flyttade Wallenberg från Skeppsholms församling till Turkiet enligt kyrkobokföringen.

Det militärindustriella komplexet och dess forskare

Emil Gabriel Warburg, en av förra århundradets mest framstående fysiker!

Emil Warburg (1846-1931)

År 1863, 17 år gammal, började Emil att studera vetenskap vid Heidelbergs universitet, som – genom närvaron av Kirchhoff och Bunsen på dess fakultet – erbjöd enastående undervisning i fysik och kemi. Warburg var så imponerad av Kirchhoffs ”magnifika” föreläsning om experimentell fysik att han bestämde sig för att ändra inriktning från kemi till fysik.

Efter fyra terminer i Heidelberg överfördes Warburg till universitetet i Berlin. Han tog sin doktorsexamen och kvalificerade sig som lärare, där han stannade kvar tills han fick ett erbjudande om att bli professor.

Warburg blev god vän med fysikern Gustav Magnus assistent, August Kundt; de förblev vänner även efter att Kundt lämnade 1868 för att ta upp en professur vid Zürich Polytechnikum. Warburg var Privatdozent i endast två år; år 1872 blev han och Kundt inbjuden till det nybildade Kaiser Wilhelm-universitetet i Strasbourg.

Kundt, som tog med sin assistent Wilhelm Röntgen från Würzburg, blev utnämnd till professor och Warburg förlänades med titeln extraordinär professor. I Strasbourg samarbetade Warburg och Kundt bl.a om studier i kinetisk teori om gaser.

Samarbetet med Kundt slutade 1876 då Warburg blev professor vid universitetet i Freiburg im Breisgau, där han var ensam fysiker på fakulteten fram till 1895. Warburgs studier inom elektrisk ledning i olika aggregationstillstånd lockade snabbt fler forskares uppmärksamhet. I sin opublicerade självbiografi berättar Philipp Lenard att Heinrich Hertz ansåg Warburg som en ledande expert på elektriska utsläpp i sällsynta gaser.

År 1895 övertog Warburg rollen från Kundt som professor i experimentell fysik vid universitetet i Berlin. Han fick därigenom den ”mest framträdande stolen för fysik i Tyskland” och blev en mycket närstående vän till Max Planck, som beräknade att omkring 1930 hade ungefär en femtedel av professorerna i experimentell fysik vid tyska universitet och högskolor studerat under Warburg.

Warburgs son Otto Heinrich (1883-1970) blev chef för Kaiser Wilhelm (nu Max Planck) Institut för cellfysiologi 1930 och fick Nobelpriset i medicin 1931, efter sin hypotes att socker göder maligna celler. Tilläggas kanske skall att Emil själv var ordinarie professor och ledamot av Kaiser-Wilhelm-institutet.

Kärnvapenteknologi, rasbiologi och kemisk krigföring

Institutet i sig grundades 11 januari 1911 på förslag av Adolf von Harnack som även blev dess första ordförande fram till 1931, att institutet finansierades av Rockefeller foundation precis som rasbiologin i Sverige och Planned Parenthood i USA kan ju också vara värt att nämna i sammanhanget. Hans efterträdare, den ledande fysikern Max Planck, ledde arbetet fram till 1937 då IG Farbens chef Carl Bosch tog över fram till sin död 1940. Tanken bakom grundandet var att de decentraliserade instituten skulle skapa förutsättningar för forskning och en forskarelit. Den mest kända av de upptäckter som skedde vid institutet skulle bli kärnklyvningen som upptäcktes vid Kaiser-Wilhelm-Institut für Chemie i Berlin 1938 av kemisterna Otto Hahn, Lise Meitner och Fritz Strassmann

Den antropologiska sektionen, Kaiser-Wilhelm-Institut für Anthropologie, menschliche Erblehre und Eugenik, under ledning av professor Verschuer, arbetade i nära samarbete med dr Josef Mengele i rasbiologiska ämnen, vars insatser under andra världskriget skulle bli så utmärkande att hans alias kom att bli dödsängeln. Dess grupp för kemisk vetenskap medverkade i framtagningen av senapsgasen. 

Max Planck-institutens moderorganisation inrättade 1997 ett program för forskning rörande sin föregångares historiska roll i Nazityskland, som såklart inte alls gått ut på skademinimering. 

Vidare var ordföranden för Physikalisch-Technische ReichsanstaltFriedrich Kohlrausch en av de flitigaste deltagarna på Emils föreläsningar – ett forskningsinstitut som grundades 1887 på initiativ av Karl-Heinrich Hornbach, Werner von Siemens och Hermann Von Helmholtz i Berlin-Charlottenburg, ett forskningsinstitut där Emil Warburg skulle komma att sitta som ordförande 1912. Meningen med detta beskrevs officiellt som att konsolidera Tysklands referenser inom mått, vikt och tid, även om det helt säkert snarare rörde sig om företagsintressen som ville ligga i framkant inom forskning för vidare vinstmaximeringsnytta. Under andra världskriget upptog ju hur som helst militär forskning en stor del av resurserna, och från 1977 till 1989 hade PTB till uppgift att sköta Tysklands slutförvaring av radioaktivt avfall.

Förutom sin undervisning gjorde Emil Warburg en viktig tjänst inom fysiken genom sina ansträngningar inom professionella vetenskapliga organisationer. Han valdes till ordförande för Berlin Physical Society 1897, och två år senare ledde han det tyska fysiska samfundet fram till 1905, för att inte glömma hur han hamnade med sin svenskättling Karl Warburg i Göteborgs handels- och vitterhetssamhälle 1900 – när det slumpar sig som så.

1907 lämnade Warburg universitetet i Berlin för Kohlrausch vid Reichsanstalt. Under Warburgs ledning blev institutets organisation effektiviserad och allt dubbelarbete eliminerades. Samtidigt skapades flera nya institut inom detta, däribland radioaktivitetslaboratoriet (1912), där Hans Geiger utvecklade sin Geigermätare. Dessutom tilldelades medel till besökande forskare, som bl.a inkluderade Einstein och de Haas när de upptäckte den gyromagnetiska effekten som namngavs efter dem (1914-1915).

I romanen ”Kärlek och kärnfysik” kan man även läsa hur den svenska fysikern Eva von Bahr 1912 gjorde resan ner till Berlins universitet där hon bl.a besöker Emil Warburg på Physikalisch-Technische Reichsanstalt, en resa som också leder fram till den vänskap med Lise Meitner som blir orsaken till att Lise beger sig till Sverige 1938 och inte Nederländerna, när hon ej trovärdigt längre kunde stanna kvar i Tyskland och fortsätta med sin forskning som en konsekvens av ariseringsprocessen. Lustigt nog samma år som familjen Wallenberg alltså försöker lösa ut Warburgbanken med ägarandelar i moderbolaget IG Farben. 

I sammanhanget är det väl värt att nämna att Eva von Bahrs farbror inte var någon mindre än Erik Gustaf Boström, som 1891–1900 och 1902–1905 var Sveriges statsminister, återigen samtidigt som Gustav Wallenberg, Karl Warburg och Arvid Lindman sitter i riksdagen tillsammans.

Erik Boström skall dessutom ha varit väldigt populär hos kungen Oscar II, och att Eriks farbror professor Christopher Jacob Boström i sin tur var Oscar II:s informator – även kungahuset håller sig ju med ett underrättelsenätverk – såsom att Arvid Lindman år 1905 utnämndes till överadjutant i H.M. Konung Oscar II:s stab, samtidigt som han satt som generaldirektör för Telegrafstyrelsen 1904–1907, är väl ytterligare något talande i det här. Precis som det faktum att Arvid 1916–1925 var styrelseordförande i Telefonaktiebolaget L M Ericsson, och 1920 tillsammans med andra ledande politiker undertecknade en motion om att man skulle inrätta det Rasbiologiska institutet.

Ännu lite lustigare är det ju att Oscar II när Stockholms Enskilda Bank kom i gungning i slutet på 1870-talet som en konsekvens av järnvägsinvesteringar som fallit ut dåligt under den lågkonjunktur som pågick vid tillfället, då kom till undsättning personligen för att rädda banken. I sina memoarer skrev han: 

“Vid jultiden 1878 visade sig till och med betänkliga tecken till en stormlöpning – eller bankrun som vi säger idag – på Enskilda Bankens Lucka, vadan jag föranleddes att med en viss ostentation där insätta penningar i mitt eget namn, en åtgärd som kom just i rättan tid och genast hade åsyftad verkan, särdeles som det beställsamma ryktet mångdubblade summan.”

Vem var det alltså som bestämde redan då? Det är ju långt ifrån någon majoritet av befolkningen som skulle få kungen att på kommando ställa upp på den manövern.

Åter till Emil Warburg. Han fortsatte långt efter sin avgång 1922 med fotokemiska studier som oberoende forskare och fram till långt in på ålderns höst följde Warburg framstegen i fysik med stor uppmärksamhet och opartiskhet. År 1913, strax efter upptäckten av Stark-effekten, var han den första som undersökte förhållandet till den lika nya Bohr-teorin. Men till skillnad från Wilhelm Röntgen till exempel uppnådde Warburg aldrig den framgången som gör en forskare känd långt bortom sina kollegor och laboratorium trots många viktiga upptäckter inom fysiken, men så var det kanske ej heller aldrig meningen, när verka utan att synas visat sig vara det bättre framgångsreceptet.

Zionism – Det socialpsykologiska polariseringsredskapet

För vidare kontextuell förståelse i denna artikel, måste vi nu först redogöra för den politiska ideologin zionism, en sorts försök att politisera religionen judendom med judisk nationalism som värdegrund, såsom presentera några av de kolonialväldesapologeter som hade ett intresse i dess implementering.

1812 föddes Moses Hess i Bonn och som var en tysk-judisk filosof, såsom en föregångare inom socialistisk samt sionistisk teoribildning. Redan så tidigt som 1862 i sin bok “Rom och Jerusalem: Den sista nationalitetsfrågan” argumenterade han för att judarna skulle bilda ett eget land i Palestina, baserad på nationell och kulturell företeelse snarare än en religiös. Det är också ur detta formulerade tankegods som Theodor Herzls, i förhållande till tidigare zionistiskt influerade idéer, skapade den politiska zionismen, som i praktiken var mer genomtänkt och mer praktiskt genomförbar. 

Som en parentes i sammanhanget kan vi ju även nämna hur Moses Hess var personlig vän med både Karl Marx och Friedrich Engels, som alltså författade det kommunistiska manifestet “Das kapital”, vilket ju ändå får anses vara smått anmärkningsvärt, då ju nationalism och kommunism idag utgör varandras direkta motpoler på den moderna ideologiska höger/vänster kartan. Nästan som om dessa herrar gemensamt åtagit sig uppgiften att på någons uppdrag skapa ett nytt socialpsykologiskt kontrollverktyg skiljt från religion för att behärska och styra människors tankar. 

Zionismen är alltså således inte en frukt av judendomen som religion betraktad, vilken sedan länge starkt motsatte sig zionismen. Zionismen är ett imperialistiskt projekt med religiös förklädnad, född och avlad av brittisk puritansk ideologi. 

På sextonhundratalet, störtade Lord Oliver Cromwell den engelska monarkin och proklamerade republik. Han etablerade ett med tidens mått jämlikt Anglosaxiskt samhälle men syftade så mycket som möjligt till att utöka kraften i sitt land på andra länders bekostnad. För att åstadkomma detta, hoppades han på att kunna skapa en allians med den judiska diasporan, som skulle bli spjutspetsen för brittisk imperialism. Han bemyndigade därför återvändandet av judar till England, där de hade körts på porten fyra hundra år tidigare, och meddelade att han skulle skapa en judisk stat, Israel. Men han dog utan att ha lyckats övertyga judarna att gå med i projektet.

Det brittiska imperiet har som anförts redan sedan dess inte precis upphört att anknyta till den judiska diasporan med förslag om att skapa en judisk stat, som Benjamin Disraeli, premiärminister hos drottning Victoria vid konferensen i Berlin (1884). 

Saker förändrades dock dramatiskt i och med den fundamentala teoretikern för den brittiska imperialismen, alltså den ”föga hedervärde” Cecil Rhodes, ”grundare” av De Beers diamanter och Rhodesia, som fann en sådan själslig likasinnad frände och judisk lobbyist i Theodor Herzl.

År 1873 köpte sig Rhodes, 20 år gammal, andelar i gruvföretaget De Beers som utvann diamanter vid Kimberley, finansierad av Rothschild and Sons skall kanske för sakens skull tilläggas. Sexton år senare kontrollerade han hela bolaget och därmed 90 procent av världens totala diamantproduktion.

Rhodes affärsmetoder omfattade både bestickning och legosoldater som mördade hans rivaler – verkar det möjligen vara ett bekant modus operandi… Hans bolag ”British South Africa Company” fick på så vis ensamrätt till all råvaruutvinning i det som nu är Malawi, Botswana, Zambia och Zimbabwe (de två sistnämnda hette länge Nord- respektive Sydrhodesia).

Rhodes, som 1890 blev premiärminister i Kapprovinsen, var alltså fanatisk imperialist och ansåg att Afrikas rikedomar tillhörde den vita rasen: ”Infödingarna ska behandlas som barn och inte ha några rättigheter”, sa han 1887

Cecil Rhodes blev därför sinnebilden för britternas girighet och öppna rasism i södra Afrika.

Dessa två herrar utbytte omfattande korrespondens vars reproduktion förbjöds av den brittiska kronan med anledning av hundraårsminnet av Rhodes död. Världen skulle domineras av den ”germanska rasen” det vill säga i enlighet med dessa herrars syn på tillvaron och världen. Det var alltså den anglosaxiska hegemonin bestående av brittiska, irländska, amerikanska, kanadensiska människor, men även australier, nyzeeländare och sydafrikaner, som alla skulle syfta till att utöka detta imperium genom att erövra nya landområden bland annat alltså med hjälp av judar och ekonomisk infiltration – detta är vad som alltså har kommit att kallas Neo-kolonialismen, där man med skuld eller finansiell ockupation istället för mekanisk började kontrollera länder och dess befolkningar.

Theodor Herzl lyckades inte bara övertyga diasporan om att delta i detta projekt, utan han störtade dessutom yttringar av det gemensamma judiska motståndet med hjälp av bibliska myter. Den judiska staten skulle inte vara en jungfrulig mark i Uganda eller Argentina, utan i Palestina med Jerusalem som huvudstad.

Så den nuvarande staten Israel är både avkomma till imperialismen och judendomen. 

Fortsättningen på denna exploatering av människor regisserades till synes till avgörande delar av Rothschildintressena samt Warbergintressena bakom bankirmakten – nämligen Balfourdeklarationen utgående från det palestinska mandatet i Sykes Picot doktrinen 1916, grundat på den Ryska revolutionen 1917 som därför var fullkomligt nödvändig, och där sedan Lenin var först med att skriva på – vilket sedermera ledde fram till freden i Lausanne och uppstyckningen av det Osmanska riket. Utan Rysk revolution och Lenin inget Israel alltså.

Israel, efter dess ensidiga proklamation, vände sig därför till Sydafrika och Rhodesia: som de enda staterna som kunde uppvisa Rhodes – kolonialism. Lite spelar det ju då någon roll, från denna synpunkt, att boer hade stött nazisterna eftersom de ändå allesamman var sprungna ur samma världsbild och skapade polariseringskulisser i den Djupa Statens regi. Men även om premiärminister John Vorster inte officiellt reste till det ockuperade Palestina förrän 1976, så började generalförsamlingen redan 1953 fördöma ”alliansen mellan sydafrikansk rasism och zionism.” 

De två staterna hade ett nära samarbete, både i att manipulera västerländska medier, transporter för att kringgå embargon, eller igen, för trevliga projekt som att utveckla atombomber. Eller varför inte sälja JAS – plan eller hela den räcka av demokratiska tvivelaktigheter som den svenska staten har bedrivit genom åren i Sydafrika. Idag är dock Israel den enda kvarvarande arvingen till den värld skapad av Cecil Rhodes idéer om imperialism, och som alltså utgör den enda landförbindelsen mellan Afrika upp i Eurasien. 

Israels sydvästra gräns, som effektivt skär av Afrika från Mellanöstern och Eurasien.

Med andra ord utgör området en naturlig strategisk förträngning, där det alltså inte går att flytta någonting alls via landvägen från Afrika utan att passera Israel, och som av en inte alltför utpräglad slump har man heller aldrig byggt någon järnväg över denna landförbindelse, precis som att man inte gjort det över den Engelska kolonin Gibraltar, eller vid Afrikas horn Djibouti-Jemen, där det idag råder en aldrig förr skådad humanitär kris där alltså Sverige sitter med stridsledningsfunktionen. Detta trots dess upphovsmäns stora ägande i järnvägsindustrin skall väl kanske tilläggas åter igen så att ingen missar vem som gjorde vad i redan anfört syfte. 

Vidare för att ytterligare bekräfta vilka intressen som stod bakom tillkomsten av Israel så var Otto Warburg den äldre 1859- 1938 – dvs inte Otto nobelpristagaren – en stor förespråkare för koloniseringen av Palestina och var en hängiven zionist under hela sitt liv såsom 3:e ordföranden för World Zionist Organisation, detta så tidigt som 1911. Att Jacob Schiffs barnbarn och tillika ägare av New York Post, Dorothy Schiff, sedermera gifte sig med Rudolf Goldschmid Sonneborn, som redan 1919 besökte Palestina för att undersöka möjligheterna för kolonisering talar ju även detta sitt tydliga språk, och behöver vi ens nämna att han var i kemibranschen eller att han också var en hängiven zionist? 

Den 1 juli 1945 efter andra världskriget så samlar Rudolf Sonneborn på begäran från Israels blivande och första premiärminister – ordförande för World Zionist Organisation – David Ben-Gurion, amerikansk-judiska zionistiska aktivister i sin lägenhet för att göra upp en plan på hur man skulle försörja det nya judiska samhället och dess militära kraft Haganah med vapen och förnödenheter, ett möte som David i sina memoarer kallade ”the most important day in the history of Israel,” vapen som smugglades främst från USA, som såklart inte alls intressena bakom det militärindustriella komplexet var högst behjälpliga med. Gruppen blev en hemlig, rikstäckande organisation ledd av Sonneborn, även känd som Sonneborn Institute, och Haganah är alltså föregångaren till det som idag heter Israeli Defence Force IDF och som utgör Israels reguljära förband. 

Första världskriget handlade med andra ord inte om några fällda skott i Sarajevo, utan utgjorde endast den gnista som behövdes för dessa Anglozionistiska finansiella intressen att starta kriget med syftet att stycka upp det Ottomanska riket enligt Sykes-Picot-avtalet och Balfourdeklarationen, för att i sann kolonialväldesanda slå lås kring transportvägarna för strategiska naturresurser från Afrika såsom Mellanöstern, för att på så vis även fortsättningsvis kunna exploatera hela världen. Vill man orientera sig ytterligare i hur man gick tillväga, så kan man med fördel ta och läsa på om Lawrence of Arabia för en större övergripande förståelse.

Sanningen om Ivar Kreuger och upptakten till WW2

Efterkrigstiden som kallas den andra svenska storhetstiden dominerades av en Herr Ivar Kreuger som var en svensk entreprenör som organiserade och förmedlade kreditflöden oberoende av bankerna, och använde dessa kreditflöden för att bygga upp länders försvarsmöjligheter mot Versaillessystemets överstatlighet, som först och främst syftade till att berika det internationella bankkonglomerat som hade lyckats med att etablera ett privatkontrollerat centralbanksystem över stora delar av Europa och i USA.

Mellankrigstidens Versaillessystem var nämligen ett system som aldrig ens i teorin var tänkt att fungera, utan man planterade redan där förutsättningarna för nästa redan planerade världskrig, vilket bör få alla att fundera lite på den innebördsmässiga betydelsen av ordet planeringshorisont.

Tyskland var knäckt och hölls ensamt ansvarigt till att bära skulden för första världskriget. Tyskland skulle följaktligen betala alla kostnaderna för hela kriget, inklusive Storbritanniens och Frankrikes krigsskulder till USA. Och bankirerna Rothschild och Rockefeller hade en utfästelse från den Brittiske utrikesministern Balfour, om bistånd till bildandet av vad som kallades en ”Judisk” stat på kolonialterritorium – mandatet Palestina – som erövrats. Med avseende på vilka som finansierat ariseringsprocesserna (Rockefeller, Warburgs och Rothschilds) så kan ju detta synas så osmakligt att det är direkt intellektuellt stötande, men den mänskliga girighetens gränser är uppenbarligen mycket svårutforskade.

Att Marcus Laurentius Wallenberg då samtidigt var delegat i handelsdelegationen för handelsavtalet, Sverige England 1916-18, kanske inte var fullt så viktigt i detta sammanhang. Men med avseende på den Ryska Revolutionen, Sykes-Picot avtalet och Balfourdeklarationen i tiden, så är det knappast som vore det av en slump att Lenin hamnade i Stockholm direkt innan revolutionen.

Vad som också var mycket viktigt och betydelsefullt, var att Marcus Laurentius Wallenberg efter första världskriget faktiskt var ordförande, i kommittén för tyska industrins belastning, detta gav då en möjlighet att påverka skadeståndsuttaget ifrån omvärlden. Denna kommitté bestod av samma deltagare, som i princip alla kommittéer alltid bestod av – den dåvarande kärnan i den globala Djupa Staten, kommittéer som hade något ekonomiskt inflytande och värde för frågor rörande detta ämne. Typ Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Dulles, Harriman, Frick, Bosch, Krupp, och Warburg.

Av heller knappast en slump så var han även vid och efter Versailles, ordförande i Kommittén för ordnandet av Tysklands naturaleveranser (import, av LKAB – malm från Sverige till exempel, och export av kol och koks som utgjorde betalningen), enligt Dawesplanen 1924-25, det vill säga vilket avgjorde vilka omständigheter, som skulle föreligga vid natura leveranser i både köp och säljled.

Så utifrån att om malmpriset ökade, så blev den möjliga uttagbara skadeståndsmarginalen mindre för de skadelidande, så om inte det förr eller senare skulle uppdagas att malmhandelsförhållandet med Sverige och dess obegripliga regleringar, egentligen bara utgjorde en fasad för förtäckandet av en stöld av de krigskadelidandes pengar, måste ju situationen ovillkorligen revideras och förändras. Detta förstod både Wallenbergs och socialdemokratin i Sverige redan då kan man säga.

Förvärvet av gruvbolaget var ju lite eljest redan då, milt uttryckt.

Att Marcus Laurentius i detta läge vidare var skiljedomare i tvister mellan Tyska regeringen och reparationskommittén, vilken ansvarade för de allierades etablerande av en funktionell infrastruktur 1925-30, måste ha varit en ren skänk från ovan, eller rejält mycket mer sannolikt, så kan det inte alls ha varit just detta. Tur är nämligen när omständigheter kommer till förberedelse.

Marcus Laurentius var ju dessutom även ansvarig medlem för tolkningen av Young planen från 1930. Vilken alltså var en finansieringsmodell i vilken svenske Ivar Kreuger var delaktig som finansiär. Och där satt som beskrivits även denne Owen Young vars Youngplan föregicks av Dawesplanen, men med samma syfte således.

Och 1931-34 så var denne Marcus Laurentius ordförande i den skiljedomstolen som behandlade korta Tyska krediter vid upprättandet av det tyska Moratoriet, eller ackordet i nutida benämning, som upprättades 1932 i Lausanne. Vari en avgörande insats alltså var att se till att de Tyska skulderna till Frankrike återbetalades först. Detta så att det fanns utrymme för Frankrike att låna ut pengarna till Sverige, som i princip helt enkelt skickade Marcus Wallenberg d.ä. som förhandlare till sin egen son, som villigt lånade ut pengarna han själv hade sett till att Frankrike fick. En Affärsetik således på en nivå som varken förr eller senare har kunnat begagnas med någon trovärdighet igen. Här kommer alltså vissa gruvor in i bilden.

Vidare var Marcus Laurentius även tillförordnad expert åt den Tyska regeringen och den beskrivna Hjalmar Schacht när rekonstruktionen 1931-32 av det tyska bankväsendet vidtogs. Det där som måste rekonstrueras för att världsekonomin ”skulle kunna hämta sig”.

Storbritannien och Frankrike var alltså båda länder i praktiken helt bankrutta, förutom då de eventuella blodspengar som de eventuellt lyckades pressa ut ur Tyskland. Krigsskulderna skulle omöjligen kunna komma att betalas, detta stod klart redan innan ens bläcket hade hunnit torka på Versaillesfördraget, och vilka som blev nyttotagare av denna orättvisa fred var alltså bevisligen familjen Wallenberg. 

Men dåvarande finansiella makthavare i Europa, alltså de valutafinansiella intressenterna bakom de före detta Brittiska och Holländska Ostindiska kompanierna som nu istället hade tagit formen av ett bankkontrollerat kemi- och militärindustriellt företagskonglomerat vid namn IG Farben, hade redan bestämt sig för att genomföra en planerad fascistisk lösning för Europa. Precis som åtalen i Nürnberg anger i den saken och i den delen så saknas det sannerligen inte något svenskt engagemang.

År 1922 så fördes Benito Mussolini till makten i Italien, med hjälp av den venetianske bankiren Volpi di Misurata, vilken senare blev Mussolinis utrikesminister, detta skedde samtidigt som man började förbereda ett maktövertagande i Tyskland som blev känt under namnet ”ölhallskuppen”1923-11-09, vilken av någon för mig okänd anledning ännu denna dag firas årligen, för det är ju näppeligen misslyckandet som kan firas med avseende på vad som senare skulle komma att hända. Parallelliteten med dagens geopolitiska händelseförlopp måste sägas vara anmärkningsvärd på en rund jord. 

Spanska inbördeskriget var samma soppa kokad av samma kockar med samma syfte.

Ivar Kreugers plan under efterkrigstiden var att ge ett lån till Tyskland på 125 miljoner dollar, vilket skulle bli det största statslånet någonsin, och offentliggjordes i oktober 1929. Tanken med detta lån var delvis att lösa krisen kring krigsskadeståndsskulderna, på ett sådant sätt att man kunde undvika ett nytt krig och stora nya investeringar i IG Farbens krigsmaterielproduktion, vilket var det fascistiska eftersträvade alternativet.

Problemet för bankirmaktens expansion till vårt nuvarande valutafinansiella system hette då alltså Ivar Kreuger, och detta innebar givetvis att Ivar Kreugers planer starkt motarbetades av de finansintressen som förespråkade Hitlerdiktaturen i Tyskland, främst då företrädda av den brittiske centralbankschefen Montague Collet Norman (Collet – Ring), bankintressena bakom FED och den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht, där alltså även Max Warburg ingick i styrelsen.

Samtliga med avgörande och stora intressen inom IG Farben.

Hjalmar Schacht (1877-1970) och Montagu Collet Norman (1871-1950) i nära samröre.

När det gick upp för dessa intressen att de faktiskt höll på att förlora kontrollen över Tyskland, till Ivar Kreuger genom dennes fredslån, så skred de till verket. De bestämde då att all utlåning snarast skulle upphöra. Detta skedde genom en massiv nedvärdering av den amerikanska aktiemarknaden, en nedvärdering som utlöstes av att amerikanska och europeiska finanskretsar drog bort mängder av likviditet från den amerikanska aktiemarknaden, detta samtidigt som räntan höjdes. Varför vi påminner oss återigen om att Paul Warburg, Max bror, var arkitekten bakom Federal reserve såsom satt i styrelsen för USAs centralbank. 

Resultatet av detta blev den stora börskraschen den 29 oktober 1929.

Just den dagen hade Ivar Kreuger planerat en stor emission för att få in resterande kapital till Tysklandslånet. Kreugerpapperen föll i värde, men de föll bara med hälften i jämförelse med andra aktier. Kreuger kunde därför få in de pengar han behövde för Tysklandslånet.

Förtroendet för Kreuger hade därigenom stärkts. Därmed skärptes också striden om vem som skulle styra över den internationella kreditmarknaden. Montague Norman Ring hade redan sedan en tid tillbaka försökt stärka centralbankernas kontroll över världsekonomin. I Haag 1930 lades det fram en plan för hur detta skulle komma att ske.

En ny bank, Bank for International Settlements, BIS, skulle bildas enligt vad som uttrycktes som att det var för att jämna ut olikheter i betalningsbalanserna mellan de olika ländernas centralbanker – men alltså egentligen framförallt för att reglera bankerna på ett sätt som verkade för IG Farbens intressen. Med den brittiska kontrollen verkande styrande över såväl den tyska som den amerikanska och engelska centralbanken, var den gode Montague Norman Ring helt säker på att BIS skulle komma att kontrolleras av honom själv.

Således vid Haagkonferensen 1930 så beslutades att BIS skulle komma att inrättas, men det blev ett inte så litet streck i räkningen för England, när Frankrike istället fick ordförandeskapet för banken, vilket medförde att banken inte alls kunde användas på det sätt som Montague Norman Ring hade tänkt sig. Den franske premiärministern Aristide Briand var lierad med Ivar Kreuger, och var dessutom en stark motståndare mot fascism och ekonomisk diktatur. Den Franska alliansen genom Premiärminister Aristide Briand med Kreuger vid Haagkonferensen gav dessutom ytterligare ett resultat som Norman Ring hade svårt att förlika sig med.

I början av 1930, när Kreuger skulle göra sin första utbetalning på Tysklandslånet, så betalade Frankrike i förskott tillbaka på sitt lån från Kreuger ifrån 1927, vilket gav Kreuger det manöverutrymme och handlingsfrihet som han behövde efter börskraschen 1929.

Med dessa bakslag – Kreugers stora Tysklandslån och det fransk/Kreugerska inflytandet över BIS – var Hjalmar Schachts möjligheter att fortsätta ”verka inom systemet obemärkt” mycket begränsade. Han avgick därför som tysk riksbankschef, och började istället omgående att propagera internationellt i finanssammanhang för att Hitler skulle komma till makten i Tyskland. För att idag övertyga sig om att så verkligen var fallet, så behöver man bara titta på vad Hjalmar Schacht gjorde sedan, direkt efter sin avgång.

På hösten 1930, så var Tyskland återigen i behov av ett lån för att stabilisera sin ekonomi. Den tyska regeringen inledde då förhandlingar med Kreugers bankförbindelse i USA, Lee, Higginson & Co, om utbetalningen av den resterande delen av Tysklandslånet. Förhandlingarna påbörjades 1 oktober. Den 2 oktober 1930 så anländer Hjalmar Schacht till New York.

Syftet med hans besök i New York var att å IG Farben intressenas vägnar, se till att Tyskland under inga omständigheter skulle ges några ytterligare krediter. Schacht stannade därför hela åtta veckor i USA, och höll därvid 40 föreläsningar, med början som gästföreläsare hos Council of Foreign Relations. Temat för dessa hans föreläsningar var att Tyskland inte skulle komma att kunna betala tillbaka sina lån, utan nu istället enbart höll på att förbereda ett skuldmoratorium.

Schacht hade också i detta ett direkt sammanträffande med Donald Durant, direktör i Lee, Higginson & Co., och försäkrade honom därvid att de aldrig någonsin skulle få igen sina pengar om de lånade ut dem till Tyskland. Den tyska regeringen såg sig i detta nödsakad att ingripa mot Schacht, och skickade då ut ett meddelande där regeringen öppet tog avstånd ifrån Schacht och alla av denne beskrivna planer på moratorium.

Trots Schachts massiva organisering för att förhindra att Tyskland skulle beviljas ytterligare lån, betalade Kreuger genom Lee, Higginson & Co. ut den resterande delen av lånet till Tyskland, och förhindrade därigenom återigen Hjalmar Schachts och Montague Normans planer för en monetär diktatur.

Kreuger och hans amerikanska och franska bankallierade, visade på detta sätt att de var fast beslutna att fortsätta långivningen till Tyskland. På detta vis så hade Hitler – och givetvis det andra världskriget – med all säkerhet kunnat stoppas! Vilket alltså var det omvända intresset än det hos IG Farben, åter igen där alltså Wallenbergsfären ägde stora aktieposter i moderbolaget (SOU 1999:20, s. 194)

Striden om Tyskland var egentligen inte avgjord förrän 1933, då Hitler hade installerats som rikskansler och gjort Schacht till sin riksekonomiminister.

Men ända fram till den 7 mars 1932 då Aristide Briand dog under märkliga omständigheter, och även på dennes begravningsdag den 12 mars 1932 då Ivar Kreuger också dog i ett påstått självmord, så stod Kreuger och hans allierade definitivt i vägen för all sådan utveckling. Det kan ju som kuriosa nämnas att den 13 mars, alltså dagen efter, så var det ett världshistoriskt avgörande val i Tyskland, där just de 200 000 röster försvann som krävdes för att det skulle bli omval och där Herr Hitler som bekant gick segrande ur detta.  

I sin bok ”Es geschah in Deutschland” skriver den dåvarande tyske regeringstjänstemannen greve Lutz Schwerin von Krosigk följande:

Våren 1931 besökte den schweiziske bankiren Felix Somary vilken var starkt anknuten till Schweizerische Bankverein och som också gjort ett namn om sig så som nationalekonomisk teoretiker, finansministeriet i Berlin.

På frågan om hur länge rådande världskris skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man kunde tänka sig en vändning uppåt: 

  • Banksystemet i Wien och Berlin måste saneras genom en kris (eg. reformeras till IG Farbens fördel och ordförande för kommittén för det tyska bankväsendets reformering hette – Wallenberg)
  • Det engelska pundet måste lösa sig från guldet (så att skuld och valuta-expansionen inte bromsades av tillgången på guld) 
  • Svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman.

Tidigt på sommaren 1931 kraschade bankerna och sent på sommaren nedvärderades pundet – detta förlopp styrde den Anglozionistiska bankhegemonin helt själv. När Felix Somary då senare ännu en gång kom till Berlin på tidiga våren alltså precis i månadsskiftet februari-mars 1932, fick han frågan om han verkligen måste vänta på den tredje händelsen fortfarande.

Felix Somary tog vid detta tillfälle ingenting tillbaka alls, utan försäkrade istället frankt att Kreugerkoncernen inom en mycket kort tid skulle vara slut.

Hur kunde då möjligen den schweiziske bankiren Felix Somary, veta att det snart skulle vara slut med Ivar Kreuger som dessutom uppenbarligen understöddes av den Franska Premiärministern och tidigare fram till 1929 av den tyska utrikesministern Gustav Stresemann? Och kanske ännu viktigare: Hur kunde sedan en revisionsbyrå med säte i Paris, Price Waterhouse & Co, få uppdraget att gå igenom Kreugerkoncernens redovisning, utan att kunna ett ord svenska, och sedan efter bara några dagar förklara den världsomspännande koncernen i konkurs?

Hur kunde advokat Hugo Stenbeck och Jacob Wallenberg tillåtas att utse sig själva till att ingå i en Kunglig kommission, som egentligen inte alls var kunglig, utan i detta bara hade falsk varudeklaration för att imponera på de franska myndigheterna, och som skulle utreda Kreugerkoncernens ställning? Och detta när Wallenbergarna med ombudet var allierade och delägare tillsammans med dem som starkt motarbetade Kreuger? (SOU 1999:20)

Varför blev alla Kreugers nära medarbetare antingen vanärade, ruinerade eller fängslade, eller varför inte allt på en gång? Sådant händer sällan utan att det finns en avsikt bakom.

Historien formas av människor som omsätter idéer i praktisk handling. Ivar Kreuger missbedömde i detta hur långt hans ekonomiska motståndare egentligen var beredda att gå för att effektuera sina planer.

Hitlerdiktaturen och andra världskriget var det pris som Europa blev tvunget att betala för att de privatägda bankernas fortsatta teater av demokratiskt oberoende, samt att de bankstyrda, centralbankerna skulle få upprättas så att man genom detta skulle kunna bibehålla och konsolidera sin makt över världen genom illusioner.

Omförflyttning av humankapital

Att judarna så att säga offrades  – som ett delmål i denna operativa strategiska planering – handlade därför inte främst om att konfiskera judisk egendom eller för den delen systematiskt ta död på dem, utan att få dem att flytta till detta geostrategiska område som idag utgör staten Israel, som man lade grunden för genom Balfourdeklarationen 1917 under det första världskriget, för att kunna dölja dess egentliga syfte som kolonialväldeslås – en tullstation – bakom religionen judendom som partiseringskuliss för att på detta vis undvika kritik mot eget dåligt beteende. En förflyttning som man alltså varit mindre framgångsrika med fram till starten av ariseringsprocessen i Tyskland 1933 – som av en slump alltså. 

Vår beskrivning i detta bekräftas ju inte minst vidare av att Herr Hitler direkt efter freden i Lausanne 1923, då Sykes-Picot-avtalet och Balfourdeklarationen blev gällande internationellt, bara några månader senare i november samma år försöker sig på statskupp i Tyskland – ölkällarkuppen. Man hade alltså bråttom därefter, och om man hade lyckats med denna kupp, så hade helt säkert ett liknande avtal som Haavaraavtalet strax därefter formulerats. Detta avtal var alltså ett mellan nazistiska tyskland och zionistiska tyska judar som undertecknades den 25 augusti 1933. Avtalet slutfördes efter tre månaders samtal mellan den zionistiska federationen Tyskland, den anglo-palestinska banken (enligt den judiska byråns direktiv) och de nazistiska tyska myndigheterna. Detta var en viktig faktor för att möjliggöra migrationen av cirka 60 000 tyska judar till Palestina 1933-1939.

Avtalet möjliggjorde att zionistiska judar kunde fly förföljelse undan den nya nazistregimen och samtidigt slippa viss konfiskation i kommande ariseringsprocess, genom att överföra en del av sina tillgångar till brittiska Palestina. Judarna sålde sina tillgångar i Tyskland för att betala för väsentliga varor (tillverkade i Tyskland) för att skickas till Palestina. 

Så vad menade Theodor Hertzl egentligen med att antisemiterna skulle bli judarnas bästa vänner? Tja, prova med att försöka beskriva vad som i denna dokumentär redovisats i vilken politisk debattgrupp som helst på nätet så skall ni få se hur snabbt stigmatiseringsbegrepp såsom antisemit och nazist klistras på er person. Detta trots att ämnena som avhandlats i denna artikel inte har det minsta med religionen judendom att göra i sig, annat då än som ett socialpsykologiskt kontrollverktyg och en partiseringskuliss som tar fokus ifrån själva sakfrågan om vilka som gjorde vad under det förra århundradet såsom i vilket syfte, något alla i De Fria tyvärr är alltför bekanta med efter alla år av upplysning.

Men låt oss ändå för sakens skull här vara tydliga när vi talar om dessa kolonialväldesförespråkare och finansiella intressen som valt att indela sig själva som judar, för att på så vis slippa vidare diskussioner och spekulationer om vilka känslor vi påstås uppleva i förhållande till judar av tredje part – de partiseringsreligiösa – som alltså har ett intresse i att hålla oss polariserade för att kunna härska genom söndring. Härmed hänvisas till i denna artikel presenterade intressen som uttrycker sig ha antagit judendomen, men som med all sannolikhet enbart missbrukat den religiösa delen av politiska skäl av egennytta. Vi talar således om en mycket liten klick mycket inflytelserika personer som i sig kontrolleras av ytterligare ett fåtal individer som förstår principen med att kontrollen över strategiska naturresursflöden, betalningsinfrastruktur och betalningsmedel verkar styrande för all ekonomisk aktivitet.

Alltså inte de människor som väljer att kalla sig för judar i allmänhet, eller för den delen de som blivit offer under inflytande av Zionismen, vilket i sig inte heller det innebär att varje anhängare av Zionismen är en dålig eller opålitlig person. Det finns en stor skillnad mellan människor som individer beroende på olika inflytelserika strömningar, där vi alla tillsammans från födseln till vår grav konfronteras med detta, inklusive människor som kallar sig för judar själva!

De Fria är med andra ord inte emot det grundläggande i principen med att människor som individer kallar sig själva för judar eller någonting annat, men som alltså oavsett egenvald indelning ändå måste komma till insikt om hur de blivit vilseledda, misshandlade och bedragna precis som oss alla andra inom ramen för rådande system! Det handlar i allt om det beteende som grundar sig på individens tankar.

Vad är det då man egentligen sysslar med på Expos redaktion, där dess medarbetare bemyndigats med rätten att som domare kontrollera åsiktskorridoren om vad som skall betraktas som fientlighet mot judar, speciellt som en stor del av de som jobbar där bekänner sig till just denna religion, vilket ju implicit också innebär att de är allt annat än opartiska? Denna fråga kan man ju fundera på, och som kanske enklast besvaras genom att man gör sig besväret och tar sig en titt på organisationens upphovsmän såsom vilka som sitter eller har suttit i dess styrelse.

Efterkrigstiden – Boschaffären – Kalla kriget

Det finns alltså nu inte bara så lite såsom överväldigande mycket bevis, som talar för att bröderna Wallenberg hade ett mycket stort inflytande över de geopolitiska skeendena som föranledde både det första och andra världskriget. Möjligheterna till fortsatt manöverfrihet minskade dock dramatiskt på grund av den internationellt – naturligtvis inte i Sverige av naturliga skäl – uppmärksammade Boschaffären, vars kritiska fas inträdde 1945–1946. Och där vid dessa förhandlingar, de som försvarade bröderna Wallenberg var inte några mindre än bröderna Dulles – varav den ene, Avery, då var Europachef för CIA – föregångaren OSS (Office of Strategic Services) och den andre, John Foster, sedermera blev amerikansk utrikesminister, vilket vi nämnt i föregående avsnitt, precis som Eric Warburgs nära kontakter med desamma och som ju satt som mellanhand under kriget mellan amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten. Dessa herrar försvarade alltså bröderna Wallenberg mot anklagelser från USA och de allierade vid förhandlingarna Washington.

Bröderna Allen Dulles (1893-1969) och John Foster Dulles (1888-1959)
Bild © Stephen Kinzer

Bakgrunden var dock utåt och till delar sådan, att den ovan beskrivna multinationella Boschkoncernen som ingick i IG Farben-koncernen precis som Ford gjorde, med säte i Tyskland under 1930-talet, sades frukta för att historien från första världskriget skulle upprepas. (Vi minns dock hur patenten för IG Farben redan låg under svensk kontroll genom August von Knieriems försorg.) Då förlorade nämligen företaget sina utländska dotterbolag i de länder som var Tysklands fiender. Boschledningen försökte därför ”sälja” sina utländska bolag – till sig själv ska vi kanske tillägga för sakens skull – till ”utländska” ägare med rätt till återköp efter kriget. Man ville alltså ha icke-tyska bulvanägare till dotterbolagen. Carl Goerdeler, som var knuten till Boschkoncernen, kontaktade Jacob Wallenberg i frågan och SEB-gruppen köpte åtta Bosch-företag i neutrala länder, om någon undrar varför Wallenberg nu när den Djupa Staten kollapsar, flyttar sina tillgångar till Schweiz.

En mycket större affär då var dock att köpa 70% av aktiekapitalet i American Bosch Corporation (ABC) se Moodys. I båda fallen utformades sken promemorior om att SEB-gruppen inte kunde sälja aktiemajoriteten till andra utan att Boschkoncernen skulle ha återköpsrätt. Dessa promemorior var emellertid lustigt nog inte formellt bindande eftersom de inte var underskrivna och signerade. Så vem var det egentligen som bestämde?

Den europeiska Boschaffären avvecklades 1941–1943, och i USA blev problemen stora eftersom de amerikanska myndigheterna betraktade alla tyskägda företag som redskap för den egentligen av Anglozionistiska Djupa Staten skapade ”nazismen”, vilken de i så fall tycks ha haft ”kusligt” begränsad förståelse för, särskilt avseende det funktionsmässigt strukturella ägandet. Men med avseende på Bröderna Dulles olika förehavanden i kombination med bröderna Wallenberg och funktionen av det militärindustriella komplexet inom den Djupa Staten, så blir allt ovillkorligt kontextuellt givet. De amerikanska myndigheterna misstänkte – i alla fall pliktskyldigt, men ändå i så fall med all rätt, att ägandeförhållandena i ABC möjligen inte var helsvenska – utan mer globalistiskt orienterade.

Att man från senat och kongress uttryckte att familjen Wallenberg räddats mer av det kalla krigets uppkomst än av egen förbättrade affärsmoral, kanske säger något det också ifråga om vilka som etablerade det kalla kriget och med vilket syfte som detta gjordes. Amerikanska staten hade stort behov av de motorelektriska komponenter som ABC tillverkade, men ville att aktierna skulle försäljas till amerikanska medborgare. Just detta ville uppenbarligen inte familjen Wallenberg!

Wallenbergs hade alltså ”förbundit” sig till Bosch att inte låta detta ske. Istället skapades en ”voting trust” för ABC. Det innebar att rösträtten för ABC-aktierna under begränsad tid överfördes till styrelseordföranden i ABC. Då USA drogs in i kriget i december 1941, genom att Japan utan att ha vad som ens skulle kunna misstas för att utgöra vidare strategisk planering anföll Pearl Harbour, blev det än viktigare att styrka att ABC verkligen var svenskägt, eftersom det annars kunde tas i beslag eller frysas som fientligt kopplad egendom. Som exempelvis blev fallet med familjen Bushs olika tillgångar.

Bosch ”tvingades” acceptera en omformulering av den tidigare uppgörelsen som innebar att man förklarade att äganderätten till ABC var bona fide svensk utan specialavtal. Wallenbergs fick naturligtvis all lydig hjälp av svenska regeringen i detta arbete. I brev från Riksbanken till Finansdepartementet i Washington förklarades att ABC-aktierna var svenska och att det inte existerade några hemliga avtal som inkräktade på detta förhållande.

Utrikesminister Christian Günther förklarade – alltså beskrivande nog redan då – för sin amerikanske kollega att han var övertygad om att Wallenbergs inte dolde något för regeringen i denna affär! Vilket inte helt osökt får oss att tänka på Bildt och Löfven.

I samband med ockupationen av Tyskland fick emellertid den amerikanska administrationen tillgång till av Sovjetunionen valda delar av Boschkoncernens arkiv i Stuttgart. De dokument som där återfanns fick Boschaffären att framstå i ett helt annat ljus. Där fanns promemorior som visade att Carl Goerdeler var rådgivare till Bosch-koncernen. Han var också antinazist och deltog i sammansvärjningen mot Hitler vilket ledde till hans avrättning i februari 1945.

Det svenska ägandet av Bosch-bolagen var endast avsett som tillfälligt – det gäller ju att verka utan att synas och utpressning är alltid grunden. De svenska motsvarigheterna till dessa papper hade märkligt – för att inte säga direkt häpnadsväckande – nog förstörts precis som handlingar gällande det Svenska IG Farben, av SEB skall det väl också tilläggas för sakens skull. Det blev hur som helst helt uppenbart och tydligt att Wallenbergs bedrivit ett dubbelspel – minst – beroende på hur mycket någon kunde inse av detta.

Gentemot USA hade det hävdats att ABC var svenskägt och att avsikten på sikt var att sälja företaget till amerikanska medborgare. I förhållande till Bosch-företaget i Tyskland försökte man få det att framstå som att avsikten var att behålla tillräckligt med ABC-aktier så att moderbolaget skulle kunna återköpa dem efter kriget.

Wallenbergs ”hade inte heller” informerat svenska regeringen om alla turer i Boschaffären – som alltså utrikesminister Christian Günther ändå så beredvilligt gick i god för – laga efter läge kallas sådant beteende. Genom agerandet hade man ”lyckats få” stöd från svenska regeringen för att behålla ägandet i ABC.

Det amerikanska finansdepartementet förklarade Wallenbergs som ”special blocked nationals” och ville svartlista dem och deras företag i alla allierade länder. Marcus Wallenberg tillbringade hösten 1945 i USA i förhör på det amerikanska finansdepartementet. Wallenbergs sökte även nu stöd hos den svenska regeringen. I oktober 1945 hade de utarbetat ett förslag till uttalande som de presenterade för den svenske ministern i Washington, Herman Eriksson.

I förslaget stod att banken och Wallenbergs hade det bästa rykte och att deras ord gällde också för den svenska regeringen. Eriksson hade varit brödernas viktigaste kontakt i regeringen under kriget men han vägrade i det anade ljuset från verkligheten att skriva under ett sådant uttalande. Hans hållning bekräftades sedan från UD, för vad det nu var värt, som fann Erikssons svar ”ägnade att tillrättalägga förhållandet mellan svenska myndigheter och dem.”

Boschaffären blev under våren 1946 en del av en större uppgörelse om tyska tillgångar i Sverige. I mars 1947 gjorde de amerikanska och svenska regeringarna upp om avblockering av svenska tillgångar i USA. Den rättsliga processen om ABC i USA slutade” häpnadsväckande nog” i förlikning 1950, men uppgavs innebära en ”stor” ekonomisk förlust för Wallenbergs – som ändå oturligt nog blev de två de största redovisade profitörerna på WW2 – med valspråket att vara (verka) utan att synas. 

Den största ”förlusten” låg ändock i att Wallenbergs namn mer öppet kom att kopplas till det ”nazistiska” Tyskland, då Boschaffären kan betraktas som exempel på de ovillkorliga problem som med tiden uppstår då man blandar ekonomiska, politiska och privata roller bakom en fasad av demokrati i ett system där bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken.

I ekonomiskt avseende är det ingen tvekan om att motivet till det omvända ”bulvanägandet” var möjligheten att göra god vinst och att eliminera konkurrens. I geopolitiskt avseende kan konstateras att Wallenbergs inte instämde i den analys som innebar att tyskägda företag med automatik bidrog till nazismens sak, som alltså bara till sin grund kan ha varit en polariseringsskapande kuliss. Att de vågade hålla fast vid denna inställning under kriget måste betecknas som ”våghalsigt”, då det tidigt stod mycket klart att de allierade, särskilt USA, betraktade tyska företag som identiska med nazistiska företag. Så den Internationella Djupa Staten var alltså vad den var redan då.

Enligt allmän amerikansk politisk logik för tiden så bidrog alla tysk-ägda företag till den tyska krigföringen, så USA och Wall Street var redan då med på båten, till nazismens spridning och till att amerikanska liv gick förlorade. Så hur kunde det då komma sig att Wallenbergs faktiskt ägde aktier i det Tyska moderbolaget IG Farben, men ändå undgick åtal vid Nürnberg processerna, där hela övriga styrelsen stod som åtalade och också dömdes för anstiftan till världskrig? 

Det var alltså ytterst Ivar Roth som i brev från Riksbanken till Finansdepartementet i Washington som förklarade att ABC-aktierna var svenska och att det inte existerade några hemliga avtal som inkräktade på detta förhållande. Roth satt även i turistföreningen, precis som den där stollen med det Karolinska namnet Svenonius…

Sonen Lars Rooth (1921-2012) var ansvarig för Vatikanradions svenska sändningar.

Räddade av ett kallt krig

Vad gäller Daweskommissionen med Wallenbergs och Dulles så satt alltså lustigt nog påvens finansexpert Nogara med i denna, och vem var då Avery Dulles? Jo, Avery Robert Dulles, född 24 augusti 1918 i Auburn i New York i USA, död 12 december 2008 i Bronx i New York, var en amerikansk kardinal, den första någonsin att bli det utan att vara biskopsvigd, inom Romersk-katolska kyrkan, och han var son till John Foster Dulles, USA:s utrikesminister från 1953 till 1959. Han höll på med Vatikanens finanser. 

Den s.k. Washingtonöverenskommelsen slöts alltså 1946 mellan Sverige och företrädare för de allierade staterna och Boschaffären slutade 1950 och då var det Kalla kriget igång – vad Wallenberg använde för påtryckningsmedel kan man ju fundera på, men att han hotade med att avslöja alla inblandade är väl den mest sannolika förklaringen. Och om vi ser till vilka som främst verkade för det kalla krigets uppkomst dvs. bröderna Dulles, Warburgs, Oliver Carlson och George Kennan, ja och då naturligtvis också Lise Meitners insatser på distans för ”Manhattanprojektet”, då hon ju satt i den svenska Djupa skogen, dold av alla träd uppe i Ljungaverk utanför Sundsvall som producerat tungvatten åt Nazityskland under hela kriget, så måste man vara mer än svenskt naiv för att inte se i vilken riktning det hela graviterar.

Som en separat åtgärd i Washingtonförhandlingarna åtog sig den svenska regeringen att dels bevilja 75 miljoner kronor som en fortsättning av det svenska bidraget till uppbyggnaden av de krigshärjade länderna, närmast lusigt avsedda att utgå i form av avskrivning av lämnade krediter eller framtida krediter – man hade alltså bedrivit handel och man hade förlorat kriget, men också dels beviljat 50 miljoner kronor att användas för gottgörelse till och ny bosättning av nazioffer. 

I gengäld skulle de allierade upphäva de s.k. svarta listorna som berörde svenska företag samt friställa de svenska banktillgodohavandena i USA. Vems bolag och banktillgodohavanden kan då detta möjligen ha rört sig om… vem räddades som sagt mer av det kalla krigets uppkomst än av egen förbättrade affärsmoral, enligt den amerikanska senaten i Operation Safehaven som pågick mellan 1944-48? 

Utan medialt opinionsbildande insatser i direkt fortsättning på Hiroshima och Nagasaki, så skulle aldrig rädslan för atomvapen ha fått något som helst internationellt genomslag och redan där visste man alltså att kärnkraft skulle verka missgynnande för oljeindustrin. 

Expressens löpsedel dagen efter bomben över Hiroshima skvallrar ju inte minst om detta: ”Flyende judinna snuvade Adolf Hitler på jordens största kraft” – Det var alltså Lise Meitner!

Lise Meitner (1878-1968)

Donald Trump uttryckte sig i en tweet strax efter det att han blev president 2017 i termer av att “vi skall rusta upp vår kärnvapenarsenal tills det att den amerikanska befolkningen förstår den innebördsmässiga betydelsen av dem”, dvs exponera hotet om kärnvapenkrig som en ren opinionsbildningskuliss, så kommer man ju ej heller helt osökt att tänka på Nordkorea och Kim Jong Un som Trump initialt i sitt presidentskap beskrev som “Rocketman” medans hela världen enligt svensk media höll andan inför ett annalkande kärnvapenkrig – men där forna fientligheter nu istället förbytts till vänskap, vilket i sin tur återigen för tankarna till Sverige. 

Efter vapenstilleståndet på den Koreanska halvön 1953 skapades nämligen Neutrala nationernas övervakningskommission. Det är United Nations Command, Military Armistice Commission, som är en del av den mekanism som reglerar relationerna mellan Nord och Sydkorea. Enligt vapenstilleståndet skulle fyra höga tjänstemän från neutrala nationer utses, och av FN-kommandot valde man därifrån Schweiz och Sverige medan den Koreanska Folkarmén och Kinesiska folkets frivilligarmé valde Tjeckoslovakien och Polen.

Att Sverige sedermera från år 1975 som enda västerland etablerade en ambassad i Pyongyang från vilken man hanterat de diplomatiska förbindelserna mellan Nordkorea och de gamla kronkolonierna som ingår i Five-eyes: England – USA – Kanada – Australien – Nya Zeeland, och det faktum att det var det svenska Investor-ägda företaget ABB under ledning av Donald Rumsfeld som sålde kärnreaktorer till Pyongyang år 2000 (vilket man ju även gjort till Tehran), väcker ju berättigade frågor om det uttryckta målet av fred verkligen varit det eftersträvansvärda, när nu Donald Trump lyckats med att frosta av Washingtons relationer med Pyongyang på bara några år, något som Sverige misslyckats med sedan 1953, endast genom att utesluta Sverige ur förhandlingarna staterna emellan.

Reaktoravtalet med Nordkorea var alltså politiskt – utåt sett – en del av den tidigare presidenten Bill Clintons försök att få Nordkorea positivt engagerat med väst. Tanken uppgavs vara att minska spänningarna på den koreanska halvön genom att erbjuda olja och lättvattenreaktorer i utbyte mot att kärnvapeninspektörer fick tillträde till landet.

Lustigt nog blev det istället just kärnvapenhot som blev konsekvensen av den manövern, varför det är svårt att värja sig från intrycket av att detta inte skulle ha varit själva målet – dvs som vanligt etablera konflikt som neutral stat för att i ett senare skede skapa en marknad för det militärindustriella komplexet där man säljer vapen till båda sidor av konflikten, och där inte minst svenska intressen och då i synnerhet familjen Wallenberg sitter djupt investerade.

Telekominfrastrukturell kontroll

Vem som egentligen styr och ställer bakom teaterkulisserna och har gjort under den större delen av det förra seklet såsom en bra bit in på det nya, börjar nu faktiskt bli helt omöjligt att missa även för den allra mest väldresserade befolkningen på jorden – alltså den svenska.

Om internetjättarna är beroende av Ericssons hårdvara och med sin serverkapacitet lokaliserad till Sverige under skydd av FRA-lagen, måste man vara riktigt svenskt kulturellt fördummad för att inte se verkligheten för vad den egentligen är för någonting. Ett företag som alltså familjen Wallenberg sedan bolagsplundringen efter Ivar Kreugers död 1932 varit i fullständig kontroll över.

Då där inte finns något utrikesdepartement på hela jordklotet som klarar sig utan ett underrättelsetjänstkollektiv, som i sin tur är direkt beroende av en telekominfrastruktur, något som gällde lika under andra världskriget såsom nu i modern tid, är det väl egentligen färdigsnackat i den delen. 

I skriften The Swedish Kings of Cyberwar avslöjas Sveriges egen förmenta oskuldsfullhet vilken helt stilenligt bygger på att verka utan att synas.

Medan Winterlight var en gemensam ansträngning mellan NSA, det svenska FRA och det brittiska GCHQ, verkar hackning – angrepp på datorer och datanät ha initierats av svenskar…

Långt än mindre uppmärksammat har därför också varit i vilken utsträckning USA själva har samordnat med Sverige och andra allierade för att utveckla hacknings- och övervakningsverktyg som är långt mer avancerade än de e-postadress ”phishing”-strategier som påstås användas i påstådda ryska attacker.

Ett viktigt mål för denna teknik är givetvis Ryssland själv. Just det Ryssland som alltid utmålas som ett hot mot Sverige och som rimligtvis måste utgöra själva ”hotet mot Europa”

NSA-tjänstemän beskriver sina svenska motsvarigheter som ”extremt kompetenta, tekniskt innovativa och pålitliga” och lovordade dem för att vara ”skickliga att samla in en mängd olika kommunikationer.”

Särskilt hade det svenska FRA fått tillgång till NSA:s mest kraftfulla analytiska verktyg XKeyscore, som enligt NSA-dokument möjliggör hämtning från massövervakningsdata av ”nästan allt som en användare gör på Internet”. Om någon försöker hitta en beskrivning av hur FRA:s tjänstemän ser på NSA:s tjänstemän beskriver nog det ganska väl vem som egentligen gör vad i detta.

NSA konstaterade vidare i sin rapport April 2013 att FRA ”fortsätter att få tillgång till mer data från ytterligare telekommunikationsföretag” – genom sina oräkneliga dotterbolag och att ny svensk lagstiftning hade också gett FRA utökade befogenheter i fråga om kontraterrorism – att verka på rättsliga grunder internationellt. FRA-lagens internationella betydelse för datalagring kan alltså helt enkelt inte överskattas.

Enligt den amerikanska Spionbyrån NSA har det breda spelrum som gavs till FRA – bara för att vara snälla naturligtvis, dvs USA alltså Sverige extra ordinära befogenheter och dessutom så kände man att man dessutom måste redovisa varför man gjorde som man gjorde – gjort Sverige till en mer tillförlitlig och viktig övervakningspartner än Storbritannien – vem styr alltså vad i detta?

Precis som Julian Assange uttrycker det – om än inte i termer av den Djupa Staten utan mer i direkta termer av telekominfrastruktur. Sverige är den Djupa Staten i USA:s närmast allierade! Eller mer nominellt rättvisande – den som styr telekominfrastrukturen styr allt.

Var finns då betydande delar av datajättarnas serverkapacitet lokaliserad – Google, Amazon, Facebook,  och varför är detta i det mest Clintonsoroslojala landet på jorden? Det kan alltså ingen längre missta sig på!

Epilog

Under vår forskning inför detta projekt dök vi på en hel del extra intressant fakta som vi av en eller anledning valt att inte ta med i denna dokumentär, i de flesta fall för att det varit lite av sidospår som löpt parallellt eller utspelat sig i ett senare skede, i förhållande till vad vi i våra avsikter här gett oss på att försöka beskriva, möjligen gör vi ytterligare avsnitt beroende på respons, men för övrigt ansåg vi att en del av detta strax redovisade extramaterial ändå kan vara av intresse i förhållande till vad vi i denna serie presenterat. 

I Juni 2013 sade den pensionerade CIA analytikern, Ray McGovern, i en radiointervju på stationen WBAI, “Law and Order”:

“…I’m convinced that John Kennedy was assassinated largely by Allan Dulles whom he cashiered (fired) as the head of the CIA after the Bay of Pigs incident, as a coterie of joint chiefs of staff, FBI, and even some Secret Service folks…”

En president som i ett tal gett uttryck för att han ämnade avslöja den Djupa staten under sitt presidentämbete, och då inte minst CIA:s – ”the company’s” – förehavanden men som ju aldrig fick chansen. 

Vidare kan man ju finna det något märkligt att man sätter Allen Dulles som alltså blev avskedad som CIA-chef av Kennedy, till att ingå i Warrenkommissionen som ansvarig för att utreda mordet på densamma. Att ordföranden för kommissionen Earl Warren i sin tur både var svenskättling och gift med en svenska gör ju saken dessutom ytterligare något anmärkningsvärd. Att det uttryckta målet av en lösning på mordet verkligen var det man eftersträvat verkar ju hur som helst inte ha varit fallet efter att man släppt sin rapport. Den slutsatsen drog i vart fall så pass många amerikaner, att CIA kände sig tvingade att mynta ordet konspirationsteoretiker för diskreditera alla som ifrågasatte den officiella historien som Warrenkommissionen presenterat. En rapport som efter att Donald Trump förra året hävde sekretessen på den större delen som varit hemligstämplad, dessutom både pekar på en bakomliggande konspiration såsom minst 2 skyttar, vilket herrarna i Warrenkommissionen såsom på CIA således måste varit fullständigt medvetna om hela tiden, vilket ju i sig skjuter begreppet konspirationsteoretiker som stigmatiseringsbegrepp fullständigt i sank. 

Lägger vi därtill svenskfödda Oliver Carlson som åtminstone var bekant med Earl Warren efter en intervju i dennes tidiga karriär som politiker i Kalifornien, och det faktum att Oliver Carlson 1921 startade Young Communist League i USA, väcker ju detta i vart fall inte mindre frågor om svensk inblandning i detta mord såsom uppkomsten av det kalla kriget, när det sedermera visar sig att den dömda spionen David Greenglass och hans svåger Julius Rosenberg – som jobbade på Manhattan-projektet efter kriget – dvs framställningen av det första kärnvapnet – anslöt sig till just Young Communist League USA redan i ung ålder när han gick på College i New York. Han och hans fru blev sedermera avrättade för högförräderi år 1953 för att ha smugglat kärnvapenteknologin till Ryssland, något som enligt Journalisten Edward J. Epstein för övrigt var just den händelse som fick den utpekade skytten i Kennedymordet Lee Harvey Oswald att bli en hängiven och radikal kommunist. Oavsett hur det ligger till med den saken, så var alltså paret Rosenbergs högst inblandade i att skapa grundförutsättningarna för det som kom att bli det kalla kriget, som alltså återigen mer än något annat räddade familjen Wallenberg från rättvisa i efterkrigstiden, och som bevisligen också blev de enskilt största profitörerna på uppkomsten av båda första och andra världskriget såsom dess eftermäle. 

Att man dessutom införde “den tyska skolan” i Sverige 1941, varifrån hela dagens utbildningsväsende härstammar, dvs samma indoktrineringsmodell som tyskarna fick genomgå inför upptakten till andra världskriget, är väl dessutom ytterligare något talande för vilka intressen som konspirerat i bakgrunden, då denna såklart inte infördes i Sverige för att man tyckte att den fungerat dåligt på den tyska befolkningen inför vad man planerat komma skulle i form av diktatur och världskrig.

I Dagens nyheter den 25/11 1944 publicerades alltså en artikel av Vilhelm Scharp, som lät enligt följande.

”Med förundran och beklämning ha många demokratiskt och nationellt tänkande svenskar följt denna skolas tillkomst och utveckling. Samtidigt som stor möda och kostnad nedlägges på att utreda förutsättningarna för en ny svensk skolordning, som skall bli grundvalen för våra barns uppfostran till effektiva och lojala samhällsmedborgare, i vårt fria svenska samhälle, ha samma personer som stått i spetsen för denna skolutredning – statsrådet Bagge, generaldirektör Holmberg och professor Erik Wellander – aktivt lånat sin medverkan till upprättandet av en av de mest effektiva och farliga centraler för öppen eller inlindad nazistpropaganda som tänkas kan.

Ha dessa herrar ens tagit del av den första satsen i denna för alla tyska skolor gemensamma och bindande programskriften?

Denna lyder ’Den tyska skolan är en del av den nationalsocialistiska uppfostringsordningen, den har till uppgift att i förening med andra folkuppfostringsmedel, men med de, för de säregna uppfostringsmedlen, forma den nationalsocialistiska människan.’”

Detta i sin tur förklarar en hel del om varför människor i detta landet rent generellt reagerar som de gör när de konfronteras med information som t.ex i denna serie har presenterats – dvs majoriteten av befolkningen är skolade på så vis att hålla ner sina huvuden och göra sitt jobb, och aldrig någonsin ens komma på tanken att kritisera systemet eller de som kontrollerar det – eller omskrivet ett genom utbildningsväsendet implementerat samt uppmuntrat tillstånd av Stockholmssyndrom som underhålls och regleras av befolkningen och samhället själva, en formatering mer känt under benämningen ”den svenska modellen”, och som statsminister Stefan Löfven – Wallenbergs handplockade vapenlobbyist från BAE Hägglunds – för något år sedan menade att vi skulle utveckla och inte avveckla.

Så med tanke på planeringshorisonter som sträcker sig över flera decennier, med en befolkning som är generellt sett övertygade om att de lever i en demokrati och tillika humanitär stormakt, som en konsekvens av 12 års indoktrinering i grundskolan, som sedermera upprätthålls genom livet med propaganda via de ägardirektivstyrda opinionsbildningsmedierna, och därför är försatta i ett kollektivt kognitivt tillstånd som bäst beskrivs som ett patologiskt Stockholmssyndrom, där deltagandet i denna inbillade demokrati sträcker sig till att placera en lapp i en låda vart fjärde år, i dess desperata förhoppningar efter förändring till det bättre för sig själva, i ett system där bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken, sedan det sammantagna införandet av Federal Reserve 1913, kapningen av den internationella regleringsbanken 1932, och dollarn som världshandelsvaluta vid Bretton Woods 1944, såsom etablerandet av beskrivna geostrategiska lås såsom konfliktskapande motorer i Mellanöstern såsom Östasien, för kontroll av strategiska naturresursflöden samt för att kunna skuldexpandera genom det militärindustriella komplexet, allt till sin grund för att upprätthålla ett av enskilda intressen kontrollerat kreditbaserat banksystem, som i sin tur kräver en ovillkorlig tillväxtbörda av skuld, med givna konsekvenser för vår planet, samhället, samt människorna i det, borde det trots allt detta vara mycket svårt efter denna djupdykning i vårt förflutna, att inte förstå hur vi alla blivit grundlurade och att samtliga av de politiska fanbärarna oavsett kulör på flaggan, springer utefter en av den djupa staten snitslad bana, och att utan ekonomisk demokrati, kan ej heller demokrati råda.

Som Napoleon Bonaparte en gång i tiden beskrev det, ”historien är en rad införstådda lögner”, och det är som vi alla vet vinnaren som skriver historien!

Bonus

Som tack för att du har läst hela vägen hit bjuder vi här på den animerade versionen av illustrationen ”En svensk tiger”. Var inte som den!

Gillar du det vi gör? Stöd oss på Patreon!
Du kanske även gillar

Lämna Ett Svar