En fiendes fiende!
Afghanska miliser finansierades, utbildades och beväpnades av USA för att bekämpa Sovjetunionen i Afghanistan på 80 -talet. Vid den tiden kallades de av USA för ”frihetskämpar”. Talibanerna är ett direkt resultat av Vita husets interventionistiska politik.
Under sin fyraåriga tjänstgöringstid i Carter White House var Zbigniew Brzezinski inblandad i ett stort antal kriminella operationer som utfördes av amerikansk imperialism runt om i världen, från stöd till Shahens försök att dränka den iranska revolutionen i blod, till initiering av USA:s politik i Centralamerika som ledde till de blodiga kampanjer mot uppror som krävde hundratusentals liv.
Men utan tvekan det största av dessa brott, och ett som han stolt tog åt sig av, var orkestreringen och stöd för ett smutsigt krig som islamistiska mujahedeen förde mot den sovjetstödda regeringen i Afghanistan i slutet av 1970-talet.
Han rekryterades till anti-sovjetiska operationer medan han föreläste vid Harvard University på 1950-talet. Han var en av den delegation som skickades av CIA genom dess frontgrupp, ”Independent Service for Information”, för att ingripa på en sovjetstödd världsungdomsfestival som hölls i Wien 1959. Han beskrevs av samtida som den mest antikommunistiska och provocerande av de som skickades av den amerikanska underrättelsetjänsten.
I början av 1970 -talet headhuntades Brzezinski av David Rockefeller för att leda Trilaterala Kommissionen, ett organ som skapats för att samordna den imperialistiska strategin mellan Washington, Västeuropa och Japan. Kommissionen, bestående av inflytelserika affärs- och politiska intressen, gav i sin tur sitt stöd bakom presidentvalskampanjen 1976 till demokraten Jimmy Carter, dåvarande guvernör i Georgia, som betraktades som en ”outsider” i Washington, efter debatten med administrationen av Richard Nixon och hans efterträdare, Gerald Ford. Medlemmar av kommissionen innehade viktiga poster i Carter -administrationen, med Brzezinski som nationell säkerhetsrådgivare och som hade ett överväldigande inflytande över USA: s utrikespolitik.
Det var i denna position som Brzezinski författade strategin bakom ett av de största brotten som utfördes av amerikansk imperialism på 1900 -talet, dvs anstiftan till ett krig i Afghanistan som har fortsatt att härja landet fram till idag.
I Brzezinskis dödsannons erkänner New York Times att ”hans hårda hat mot Sovjetunionen” hade placerat honom ”till höger för många republikaner, inklusive Henry Kissinger och president Richard M. Nixon.” och tillade att han under Carter ledde USA: s politik i syfte att ”motverka sovjetisk expansionism till varje pris … på gott och ont”. Som ett exempel står det, ”Han gav miljarder i militärt bistånd till islamistiska militanter som bekämpade invaderande sovjetiska trupper i Afghanistan.”
Detta är en avsiktlig snedvridning av den verkliga roll som Washington, dess militär och CIA spelade i Afghanistan, under Brzezinskis ledning.
Brzezinski erkände i en intervju med den franska nyhetstidningen Le Nouvel Observateur i januari 1998 att han inledde en politik där CIA i hemlighet började beväpna mujahedeen i juli 1978 – sex månader innan sovjetiska trupper ingrep i Afghanistan – med det uttryckliga målet att dra Sovjetunionen in i ett försvagande krig.
På frågan om katastrofen som släpptes ut i Afghanistan och efterföljande tillväxt av islamistiska terrorgrupper som Al Qaida, och om han ångrade den politik han förespråkat i Afghanistan, svarade Brzezinski: ”Ångra vadå? Den hemliga operationen var en utmärkt idé. Det gjorde att ryssarna drogs in i den afghanska fällan och du vill att jag ska ångra det? Den dag då Sovjet officiellt passerade gränsen skrev jag till president Carter: Vi har nu möjlighet att ge Sovjetunionen sitt Vietnamkrig. Faktum är att Moskva i nästan tio år var tvungna att föra ett krig som regeringen inte kunde stödja, en konflikt som medförde demoraliseringen och slutligen upplösningen av det sovjetiska imperiet.”
På frågan om han beklagade CIA: s samarbete med och beväpning av islamistiska extremister, inklusive Al Qaida, för att främja kriget i Afghanistan, svarade Brzezinski föraktfullt: ”Vad var viktigast för världshistorien? Talibanerna eller Sovjetimperiets kollaps? Några upprörda muslimer eller frigörelsen av Centraleuropa och slutet på det kalla kriget?”
Under de fyra decennierna av nästan oavbrutna strider som härstammat från Brzezinskis ”utmärkta idé” – har över 2 miljoner afghaner mist livet och miljoner fler har blivit till flyktingar.
I efterdyningarna av Moskvas stalinistiska byråkratins formella upplösning av Sovjetunionen i december 1991 fokuserade Brzezinski sin mångåriga maniska fientlighet mot Sovjetunionen med en strategi för att hävda obestridd amerikansk hegemoni över Eurasien.
Han var bland de mer inflytelserika imperialistiska strategerna när det gällde att utforma en politik för att försöka kompensera den långsiktiga nedgången i den amerikanska kapitalismens världsposition genom att tillgripa Washingtons obestridda överlägsenhet när det gäller militär makt. Denna vändning skulle leda till oändliga krig i Mellanöstern och Centralasien som syftar till att hävda obestridd amerikansk dominans i de regioner som innehåller lejonparten av världens olje- och naturgasreserver.
I en artikel som publicerades i utrikesfrågorna september-oktober 1997 hävdade Brzezinski:
”Eurasien är världens axiella superkontinent. Den makt som dominerade Eurasien skulle utöva avgörande inflytande över två av världens tre mest ekonomiskt produktiva regioner, Västeuropa och Östasien. En blick på kartan tyder också på att ett land som dominerar i Eurasien nästan automatiskt skulle kontrollera Mellanöstern och Afrika. Eftersom Eurasien nu fungerar som det avgörande geopolitiska schackbrädet, räcker det inte längre att utforma en politik för Europa och en annan för Asien. Vad som händer med maktfördelningen på den eurasiska landmassan kommer att ha avgörande betydelse för Amerikas globala företräde och historiska arv … I ett flyktigt Eurasien är den omedelbara uppgiften att se till att ingen stat eller kombination av stater får förmågan att utvisa USA eller till och med minska sin avgörande roll.”
Brzezinski utökade denna tes i sin bok The Grand Chessboard och uttryckte sin oro över det stora hindret för att Washington skulle driva en så aggressiv drivkraft för hegemoni: den stora majoriteten av det amerikanska folkets fientlighet mot krig.
Han skrev: ”… Amerika är för demokratiskt hemma för att vara enväldig utomlands. Detta begränsar användningen av USA: s makt, särskilt dess kapacitet för militärt hot. Aldrig tidigare har en populistisk demokrati uppnått internationell överhöghet. Men strävan efter makt är inte ett mål som kräver folkligt stöd, förutom under förhållanden som plötsligt hotar eller utmanar allmänhetens känsla av inhemskt välbefinnande. Den ekonomiska självförnekelse (det vill säga försvarsutgifter) och de mänskliga uppoffringar (offer även bland yrkessoldater) som krävs i ansträngningen är okonventionella för demokratiska instinkter. Demokrati är ofullständigt mot imperial mobilisering.”
Fyra år senare, den 11 september 2001, tjänade det ”plötsliga hotet eller utmaningen mot allmänhetens känsla av inhemskt välbefinnande” som den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren såg som en nödvändig förutsättning för att inleda en global kampanj för amerikansk militarism, serverades detta av de krafter som han och CIA hade främjat i Afghanistan. Al Qaida, med sina historiska band till amerikanska underrättelsetjänster hävdade sig ansvariga för attackerna mot New York City och Washington, men som alltså utfördes av Saudier som kunde röra sig anmärkningsvärt obehindrat in och ut ur USA.
Brzezinski var en nästan fanatisk motståndare till revolution, socialism och alla utmaningar mot den befintliga kapitalistiska ordningen från vänstern. År 1968, under massprotesterna mot Vietnamkriget, skrev han i “The New Republic” att studenter borde hindras från att protestera genom att låsa in dem och tillade att om protesternas ”ledarskap inte fysiskt kan likvideras kan de åtminstone utvisas från landet.”
Under senare år, särskilt i kölvattnet av det globala kapitalistiska finanssystemets sammanbrott 2008, har Brzezinski upprepade gånger varnat för den ”ökande risken för klasshat” och faran för radikalisering bland unga under förhållanden med ohållbara nivåer av social ojämlikhet .
I sin bok “2012 Strategic Vision: America and the Crisis of Global Power” skrev han: ”Populationer bland unga vuxna är särskilt explosiva i kombination med revolutionen inom kommunikationsteknik.” Han fortsatte: ”Ofta utbildade men arbetslösa, resulterande i frustration och utanförskap ”gör dem mottagliga för ideologisk agitation och revolutionär mobilisering ”.
I en tv -intervju det året varnade han för att en växande ”känsla av social orättvisa kan vara fruktansvärt demoraliserande och politiskt i längden mycket farlig”.
Även om han kunde uppfatta denna fara och utfärda sina varningar, var Brzezinski inte mer kapabel än någon annan representant för Amerikas kapitalistiska härskande etablissemang att erbjuda ett rationellt, mycket mindre progressivt svar på de stigande sociala och klasskonflikter som utgör ett hot om revolution.
På Almedalen 2014 kunde man se Zbigniew Brzezinski och hans son Mark strosa runt med Carl Bildt, och i ”The grand chessboard” argumenterar Zbigniew även för den geopolitiska strategi som skall garantera USAs fortsatta globala dominans, där alltså Eurasien med den större delen av världens befolkning såsom naturresurser är lokaliserade, och framförallt Ukraina såsom Azerbajdzjan pekas ut som nyckelpositioner på det geografiska spelbrädet att kontrollera för fortsatt västerländskt inflytande över världen.
Kanske är det därför ej heller vidare konstigt att hans son Mark Brzezinski blev installerad som amerikansk ambassadör i Sverige 2012, eller att Carl Bildt tillsammans med Göran Persson och Jan Eliasson strax efter statskuppen i Kiev 2013 också blev utnämnda till hedersambassadörer i landet.
Lägger vi därtill SAABs radarsystem ”Global Eye” som använts som stridsledningssystem i Mellanöstern, lämnar det inte mycket kvar av fantasin i denna änden heller om vilka det är som egentligen ligger bakom den operativa strategiska planering.
Som alltid handlar det till sin grund om att kontrollera världens strategiska naturresursflöden, som underliggande och beskrivande värde, för att upprätthålla förtroendet för det valutafinansiella systemet, som till sin grund kontrolleras av enskild part, genom sin monopolställning av den telekominfrastruktur som all världens information rör sig över – läs Investor, Ericsson, Wallenberg.
Kommentarer är stängda.