Mio min Mio är min favoritsaga av Astrid Lindgren, men inte förrän nu har jag förstått den underliggande meningen i den vackra men också sorgliga berättelsen. Eller i alla fall min tolkning av den, och jag ska förklara varför jag tror att den här tolkningen är nära den faktiska meningen.
VARNING: Om du inte har läst den så kommer det nu en hel del spoilers.
Berättelsen börjar med introduktionen av ett antal karaktärer i ett grått och mörkt Stockholm, och när Bo Vilhelm Olsson kommer till Landet i Fjärran, till de Gröna Ängars ö, träffar han på liknande personer men en högre utvecklad form av dessa. Och såklart träffar Bo Vilhelm, nu Mio, äntligen sin fader konungen och har det så bra där på Gröna Ängars ö.
Man skulle kunna se det här som ett bibliskt paradis, men skillnaden märker man snart när Sorgfågel sjunger så sorgligt och vackert, och flera av personerna i Landet i Fjärran har fått sina barn bortrövade av den onde riddar Kato, som har ett hjärta av sten och en klo av järn.
Mio träffar Jum-Jum, sin vän och följeslagare, och får av sin fader konungen Miramis, en vit flygande springare med kraften att föra honom till Landets alla platser. Genom viskningar i en brunn får Mio höra om Dunkla skogen, och han frågar sin fader konungen om detta:
– Dunkla skogen finns i Landet bortom bergen, sa han, och hans röst lät med en gång så sorgsen. Varför vill du veta det, Mio, min Mio?
– Jag vill rida dit i natt, när månen skiner, sa jag.
– Jaså, redan, sa han, och hans röst lät ännu mer sorgsen.
– Jag kommer ju snart tillbaka igen, sa jag.
– Gör du, sa min fader konungen, han nästan bara viskade fram det.
I Dunkla skogen får Mio veta att bortom den börjar gränsmarkerna till Landet Utanför, där riddar Kato bor. Och plötsligt vet han att det är dit han ska.
Jag skulle dit och strida mot riddar Kato, fastän jag var så rädd, så rädd.
Alla i Landet i Fjärran har vetat om det, och hans fader konungen har alltid vetat det. Och nu börjar bokens längsta del, en resa genom det mörkaste mörker i flera etapper. Astrid har berättat om sitt behov av ensamhet och sin melankoli, och det kan inte vara något annat än den resan i ensamheten som hon beskriver i Landet Utanför. Det börjar med en mörk port, sen kommer mörka klippor och mörka vägar, Döda sjön med det mörkaste vatten, och den ogenomträngliga Döda skogen. Flera gånger är de på väg att bli upptäckta av riddar Katos spejare, men räddas av naturen.
Jordkulan hade räddat oss, jag undrade just varför. Var det kanske så att till och med jorden och marken hatade riddar Kato och gärna ville hjälpa den som skulle strida mot honom? Kanske växte det en gång lent, grönt gräs på den här jorden. Det var väl riddar Katos ondska som hade dödat och frätt bort det. Jag tror inte, att marken någonsin kan förlåta den som har dödat det lena, gröna gräset som växte där en gång. Det var nog därför jorden skyddade den som kom för att strida mot riddar Kato.
– Tack, du snälla jord, sa jag, när vi gick. Men jorden svarade inte. Den låg där tyst, och jordkulan var borta.
Till slut kommer Mio och Jum-Jum till den djupaste hålan i det svartaste berget, där svärdsmidaren finns, fastkedjad med hatkedjor, men med ett svärd som kan skära genom sten.
– Varför måste du bära hatkedjor, frågade jag.
– För att jag är den som smider svärden som dödar de goda och oskyldiga. Därför har riddar Kato kedjat fast mig i de säkraste kedjor som finns. Han kan inte klara sig utan mina svärd.
– Om du är hans svärdsmidare, varför ropar du då ”Död åt riddar Kato?”, frågade jag.
– Därför att ingen hatar riddar Kato så djupt som hans egen svärdsmidare, sa han.
Mio och Jum-Jum tar sig över Döda sjön och till riddar Katos borg, där de klättrar uppför vassa klippor och kommer till slut in i borgen, till den högsta och svartaste trappa de någonsin har sett. Där försvinner Jum-Jum, och Mio blir helt ensam på trappan. Ensam och rädd fortsätter han uppåt, halkar på det översta trappsteget och blir hängandes över kanten… tills han blir upplyft därifrån, av en klo av järn.
Riddar Kato river ut människors hjärtan med sin klo och sätter dit ett hjärta av sten, så de blir hans tjänare. Men istället sätts Mio och Jum-Jum i hungertornet.
– I min borg dör man av hunger på en enda natt, sa han. Så lång är natten och så stor är hungern i min borg, att man dör på en enda natt.
De blir inspärrade i tornet, och Mio förstår inte varför det är så många vakter och så många lås på dörren.
Var han så rädd för mig, riddar Kato, att det behövdes så många vakter? Var han så rädd för en som var utan svärd och satt bakom sju lås med sju väktare utanför?
För att inte förstöra sagan för mycket eller bli för långdragen, Mio lyckas ta sig till riddar Kato och slutligen besegra honom i en lång svärdskamp:
Då rev han upp sin svarta sammetsrock över bröstet.
– Se till att du träffar hjärtat, skrek han. Se till att du hugger rakt genom mitt hjärta av sten. Det har skavt där inne så länge och gjort så ont.
Jag såg in i hans ögon. Och i hans ögon såg jag något underligt. Jag såg att riddar Kato längtade att bli av med sitt hjärta av sten. Kanske var det så att ingen hatade riddar Kato så mycket som riddar Kato själv.
Kan det bli tydligare att det handlar om människans inre kamp? Mot mörkret, ensamheten, och till slut, att på det mörkaste djupet hitta något som ger hopp, och inse att till och med hatet hatar sig själv så mycket att det egentligen inte vill existera. Kanske måste vi alla dit, till det djupet, för att förstå det. Alla kommer inte tillbaka, så är det, vissa får ett hjärta av sten och blir ondskans spejare eller fastkedjade tjänare. Det är bara våra egna val som bestämmer hur den berättelsen kommer att sluta, om vi väljer att skapa en ljus, vacker värld, eller en med evig natt, mörker och hunger, både inom och utom oss själva.
Det finns en djupare nivå av metafysik också i Mio min Mio. Mios fader konungen skulle man enkelt kunna säga representerar Gud, men Mios kamp mot mörkret och resa tillbaks till ljuset liknar Buddhas väg till självförbättring, eftersom det är bara Mio själv som kan göra det. Han är sin egen frälsare, men naturen verkar även ha en inneboende kraft, en typ av animism, som hjälper honom på vägen. Miramis skulle kunna ses som en skyddsängel, och Jum-Jum som en själslig följeslagare, som ofta finns där men som sagt, vägen upp ur mörkret är bara ens egen. Det är en intressant blandning av djupare frågor som Astrid väver in i Mio min Mio.
Och till sist, brunnen som viskar om natten, där Mio får veta om Dunkla skogen. Är det inte så att vi hör viskningar inom oss, från själens djup, bara vi stannar upp och lyssnar? Viskningar om sånt som vi bara vet att vi måste göra, trots att vi är rädda. Jag hoppas du lyssnar på den inre rösten…
Kommentarer är stängda.