Identitetspolitiken i ett nötskal på temat punkt jävla slut:
”Alla vita kristna män är rasister, kvinnofientliga, har en arvssynd och kan aldrig förbättras.”
”Kämpandet emot en uppburen elit av svenska protestantiska vita kättare helt ointresserade av att informeras om sitt eget strukturella våldsutövande.”
Detta är i princip vad det nationella sekretariatet för genusfrågors högsta höns Bondestam skrev i sin avhandling och det är vida accepterat som en sanning av väldigt många grupper. Vi betalar dessutom med skattepengar för detta sekretariat för att de ska prångla ut ”sanningen”.
Då byter vi ut vita män mot andra ord som beskriver grupper.
Sätt in ordet svarta, invandrare, cancersjuka, funktionshindrade, vänsterhänta, muslimer, tjänstemän, kristna, kvinnor, politiker, judar, buddister, vänsterpartister, HBTQ-personer, pedofiler, kvinnomisshandlare, nazister, kommunister, osv osv.
Vilka av ovanstående är acceptabla att säga samma sak om och varför?
Identitetspolitik tar ansvaret från individen så den kan gömma sig i kollektivets falska trygghet… punkt jävla slut.
Lagar måste verka lika för alla i ett samhälle… punkt jävla slut.
Identitetspolitik skapar grupper som strider emot varandra på grunder som är oklara därför är sakfrågor det vi måste röra oss emot… punkt jävla slut.
Vi har alltså bara identitetspolitiska partier i vår riksdag och låter dem sätta indelningsdagordningen och agendan för framtiden.
Våra politiker gillar inte personer som Jordan Peterson eftersom han predikar individens egna ansvar främst och att ingen grupp i samhället har rätten att tvinga andra till någon så enkelt som att använda ett ord över ett annat (compelled speech, lagstadgat språk skulle vi kunna säga) Detta sker ju idag hela tiden, att begränsa andra verkar vara en svensk nationalsport.
Det är därför våra identitetspolitiker alltså ger sig på en individ som utmanar deras makt – ett fullständigt oacceptabelt beteende att politiker ska kunna peka på enskilda individer.
Kommentarer är stängda.