Att Sverige är ett konsumtionsdrivet samhälle märker man snabbt om man åker till ett köpcentrum en helgdag och betraktar det typiskt svenska beteendet att försöka fylla sitt inre tomrum med ägodelar. De som har läst tidigare artiklar om exempelvis den aggregerade efterfrågan vet dock att inte ens vår besinningslösa prylkonsumtion är tillräcklig för att tillfredsställa räntekostnadstillväxten på vårt allmänna betalningsmedel.
Den finansiella belastningen kräver mer av ekonomin alltså, men när hushållens skuldsättning närmar sig 4 biljoner kronor och skuldtyngda svenskar inte längre kan konsumera allt de tror att de behöver för att bli lyckliga, måste den andra delen av konsumtionen öka. Offentlig konsumtion alltså, och som vi nämnt många gånger tidigare är det genom det flyktingindustriella komplexet som den humanitära stormakten Sverige har valt att skuldsätta sig till privata banker. Lite krasst skulle man kunna säga att vi exporterar vapen med ena handen och tar emot offren med den andra.
Men inte ens detta räcker eftersom den finansiella belastningen växer exponentiellt, och i kombination med automatisering och optimering står allt fler människor utan försörjningsförmåga, och blir därmed ett stort problem i ett samhälle som har gjort sig till skuldslav under ett omättligt finansiellt system.
Ett förslag i arbetslinjens anda
I Örnsköldsviks Allehanda den 19 augusti kom så ett förslag på hur man kan slå två flugor i en smäll och lösa både ekonomiska problem och miljöproblem samtidigt!
Vilken briljant idé! Vi låter de arbetslösa plocka upp efter andra, och därmed har vi inte längre någon arbetslöshet, för ingen skulle väl tänka sig att skräpa ner mindre istället och lösa nedskräpningsproblemet direkt vid källan? Nej då löser man ju inte de ekonomiska problemen, så man skulle till och med kunna ta det ett steg längre och tänka sig att skräpa ner lite extra, för att skapa jobb för de allt fler arbetslösa i vårt fantastiska land med en ekonomi som går som tåget.
Det här är väldigt likt det resonemang som Jean-Baptiste Emanuel Zorg använder i Sci-Fi-filmen Det Femte Elementet, för att rättfärdiga död och förstörelse. Ta därför en titt på det här klippet och tänk dig att det är en framtidsversion av en ivrig förespråkare för arbetslinjen som talar (en vanlig svensk politiker med andra ord).
(Noteras bör att Zorg i filmen jobbar för en karaktär som heter ”Ultimata Ondskan”.)
I ett riktigt cyniskt samhälle, med tanke på att vi exporterar vapen och importerar flyktingar, skulle man kunna tänka sig att flyktingarna får jobba i vapenfabrikerna, så cirkeln på profit och lidande upprätthålls av sig självt, och vi andra i den humanitära stormakten behöver inte göra mer än att investera i vapenaktier och luta oss tillbaka. Det skulle väl kunna bli en rätt bra film också, någon?
Baseras inte ekonomin på just detta?
Ursäkta om jag serverar slutpoängen på ett silverfat, men det är snart val och jag vill göra extra klart vad som borde vara en väldigt stor valfråga, men i verkligheten pratar ingen politiker om detta.
Varför har vi ett finansiellt system som kräver masskonsumtion, planerat åldrande, krig, förstörelse och lidande, och denna indoktrinering att arbetslinjen är väsentlig, trots att automatiseringen gör att de realekonomiska jobben minskar?
Vi ska alltså jobba för att konsumera, och sättas i ytterst meningsfullt arbete som att plocka upp skräp efter andra, allt enligt devisen ”oändlig tillväxt i en ändlig värld,” eftersom det rådande finansiella systemet har detta tillväxtkrav på ekonomin.
Arbetslinjen gäller oavsett vilken färg man har på sina partipolitiska glasögon (prova gärna att ta av dem!), så när bilbrännare inte behövs för att opinionsbilda kan de konvertera till det mycket mer riskfria ”papperskorgsvältare”, och stimulera ekonomin på det sättet.
Är detta den enda samhällsmodell vi kan tänka oss, och stödja genom vår röst vart fjärde år? I så fall, välkommen Du sköna nya värld!
Kommentarer är stängda.