Världens Farligaste Gräns – Durandlinjen

Nu när Pakistans premiärminister Imran Khan häromdagen gick ut och offentligt kritiserade den ökända Durandlinjen som av många döpts till världens farligaste gräns, tänkte vi att en djupdykning av dess egentliga syfte vore på sin plats.

Den östra, sydöstra och södra gränsen i Afghanistan mot sin granne Pakistan är inte bara en statisk gräns mellan två länder, den är i själva verket en instabil kraft, en politiskt och känslomässigt laddad linje, och orsaken till ett pågående drama i över ett sekel. I dagens tider, är Durand Linjen den “officiella” gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. Ett område som bebos av etniska Pashtuner och Baloch människor, fylld med förrädiska höga berg och torra stäpp dalar.

Den 2640 kilometer långa gränsens historia är dock en smutsig affär fylld med krig, lögner, fördrag, protester, separation av familjer och mycket mer, som går tillbaka till långt före Pakistan ens blivit påtänkt, innan Muhammad Ali Jinnah, ISIS, och talibanerna, Indien och Afghanistan delade en sammanflätad historia.

År 1879, då den brittiska Raj tillsätts i Indien, pågår ett stort spel mellan ryssarna och engelsmännen om Afghanistan som är på väg mot det andra anglo-afghanska kriget när fördraget Gandamak undertecknades. Undertecknandet av Major Pierre Louis Napolean Cavagnari – som representant för den Brittiska Rajen – och Amir Muhammad Yaqub – emiren av Afghanistan – har definierats som “det mest förödmjukande fördrag någonsin som undertecknats av en afghansk härskare“. Fördraget överförde bestämmanderätten över alla afghanska utrikesförbindelser till den brittiska Rajen, tillät en brittisk mission att vara stationerad i Kabul, att delar av landet skulle lyda under brittisk jurisdiktion, och Afghanistan upptas till att bli ett “protektorat” i det brittiska imperiet.

Avtalet var för britterna av stor vikt, eftersom de inte ville att någon skulle intervenera med sitt prisade innehav av Indien och genom att säkra dessa geopolitiska villkor i Afghanistan, innebar det ytterligare en gräns mindre som ryssarna kunde invadera. De brittiska imperialisterna kastade “generöst” nog även in 600 tusen indiska rupier som stipendium till Afghanistan i avtalet.

Snabbspolning framåt några år, då Yaqub störtades som emir och istället ersattes med en av britterna handplockad – Abdur Rahman Khan. Det är då det hände…

Året är 1893, Sir Mortimer Durand – en sekreterare för den brittisk- indiska regeringen – fick efter “stora ansträngningar” Abdur Rahman att ge sin namnteckning på en överenskommelse som han hade författat. Avtalet – som kommer mitt i de av många tvisterna mellan britterna och afghanerna – gick ut på att fastställa en jurisdiktion av det brittisk-indiska och det afghanska styret efter en utsedd linje som separatorn. Det finns en stark ironi i det faktum att linjen är uppkallad efter en vit brittisk man, nästan som ett ode och förebådade till den framtid Afghanistan väntade, fylld med västerländska interventioner att försöka dela, distribuera, avgränsa, och direkt plundra landet och som har kommit att forma Afghanistans moderna historia …

Mortimer Ahmed
Sir Mortimer Durand & Abdur Rahman Khan

Durandlinjen

“Regeringen i Indien kommer inte vid något tillfälle utöva inblandning i områden som ligger bortom denna linje på sidan av Afghanistan och Hans Höghet Amir kommer inte vid något tillfälle utöva inblandning i det område som ligger bortom denna linje på sidan av Indien. Med detta avtal är inte bara Brittiska Indien lite mer skyddat, utan även strategiska handelsvägar i landet i händelse av krig.” Det var också ett försök “att dela kraften i afghaner i bitar för att minska den oslagbara kraften hos afghanerna mot de brittiska trupperna.” Amir var dock ej initialt alltför angelägen att underteckna Durand-avtalet och efter hårda förhandlingar så utökades det brittiska bidraget från Gandamak fördraget till 1,8 miljoner rupier samt utökade importen om fler vapen och ammunition. Överenskommelsen var främst tänkt att fungera som en “gräns mot Amirs besittningar” snarare än en internationell gräns var brittiska administratörer överens om, och skulle mer fungera till att definiera “områden”.

Uppdelningen av Afghanistan till nära hälften av sin forna storlek, lämnade landet avskuret till den enda tillgången till havet (Arabiska havet, i slutändan Indiska oceanen), och det var bara början av problemen linjen orsakade.

Efterdyningarna

Efter undertecknandet av Durand-linje-avtalet blev folk galna. Pashtuner brände ner den brittiska gränskommissionens kontor i den lilla staden Wana, nära Durandlinjen, protester kaos och instabilitet eskalerade. Pashtunerna ville inte ha gränsen och uppdelas mellan två olika regeringar när de förr bara blivit regerade av en. Britterna skickade in 60.000 soldater i ett försök att slå ner protesterna över avtalet. De brittiska kolonialväldesintressenas brist på – eller genomtänkta – hänsyn till hur exakt Durandlinjen skulle påverka de stamområdena som linjen separerade har därefter varit upphovet till de spänningar i området som än idag råder, och gränsen har många gånger döpts till världens farligaste.

År 1905 förnyade Amir Abdur Rahman Khan Amir Habibullah, Durandlinje-avtalet. Och när Afghanistan bekämpade Brittiska Indien för sin självständighet och en eliminering av deras status som ett “protektorat” – vilket man lyckades med 1919 – så kom Amir Habibullah son och efterträdare till kung Amanullah Khan, överens om att villkoren i 1905 års gränslinjedragning skulle vara gällande.

Inom några år var det oroligt på nytt, och pashtuner som levde på den indiska sidan av Durandlinjen – särskilt de som hade kämpat mot britterna i tredje anglo-afghanska kriget – ville ha en lös afghansk överhöghet över [pashtuner] på båda sidor om Durandlinjen. ” Eftersom pashtunerna kämpade med afghanerna mot det brittiska Indien var det tydligt att människorna längs gränsen kände större tillhörighet till Afghanistan, en känsla som således lättvindigt inte bara kunde ignoreras genom en informell gräns.

I mitten av 1900-talet inträffade en snabb följd av händelser i regionen som påverkades av Durandlinje-avtalet, Hazrat Bahar – Khaama Press – beskriver det på ett adekvat sätt:

“Under Indien Partitionen (1947), uttryckte afghanska regeringen sin oro över Durandlinjen först till Storbritannien och röstade sedermera nej när Pakistan anslöt sig till ett FN-medlemskap 1948. Två år senare efter inrättandet av Pakistan (juli 1949) antog afghanska parlamentet enhälligt en resolution som omintetgjorde de förbund som undertecknats av Afghanistan och Brittiska Indien som förklarade Durandlinjen som en “falsk och fiktiv” gräns. Pakistan hävdar som en efterföljare till det brittiska Indien – och som har dominerat Durand linjen sedan 1947 – att de ser “gränsen” som “de jure border” – alltså juridiskt gällande.

Detta är alltså vad som präglat landet sedan slutet av 1800-talet och har som vanligt med gamla kolonialväldesfasoner att göra genom gränsdragningar på en karta utan någon som helst respekt för människorna som bor där, detta då utan att gå in på rådande konflikt som pågått i snart 19 år, och som vanligt handlar om att plundra landet på sina rika mineraltillgångar, såsom övervaka de vallmoodlingar som krävs för att i sin tur upprätthålla narcodollarn, och där alltså även svensk militär befinner sig på plats.

Gillar du det vi gör? Stöd oss på Patreon!
Du kanske även gillar

Lämna Ett Svar