Militärindustrin behöver stålkullager. Utan dessa kan vapentorn inte rotera, pansarvagnar står stilla, fartyg seglar inte och flyg flyger inte.
Under andra världskriget tillverkades 80% av världens stålkullager av det svenska företaget SKF. Lyckligtvis för de stridande parterna dvs axelmakterna och de allierade nationerna, var Sverige neutralt, och Sverige levererade gladeligen kullager under hela kriget till båda sidor. SKF kontrollerades till stora delar av familjen Wallenberg och Sveriges ambassadörer såsom konsuler i utlandet verkade ej heller helt sällan för intressena bakom SKF eller andra företag inom Wallenberg-sfären.
En pro-nazistisk verksamhet
Största kunden genom kriget var Tyskland, och SKF var nära knutet till nazihierarkin och den tyska krigsmakten. T.ex var SKF:s ordförande och grundare Sven Wingquist en av Sveriges alla industrialister som gillade att beblanda sig med Herman Göring och den pro-nazistiska hertigen (den abdikerade kungen Edward VIII) och hertiginnan av Windsor (Wallis Simpson). SKF hade bl.a. avtal med Tyskland att om man behövde mer kullager än man hann producera i SKF:s tyska fabrik i Schweinfurt, skulle de kompletteras med kullager från SKF:s fabriksanläggningar i Philadelphia eller Sverige.
Vidare hade en av direktörerna för amerikanska SKF, Hugo von Rosen, nära band till Hermann Göring som genom sitt äktenskap med Carin von Kantzow ansågs tillhöra familjen. Von Rosen hade order från Stockholm att företrädesvis leverera kullager från Philadelphia till nazisttrogna företag i Sydamerika, oavsett behovet av denna vitala produkt i amerikansk industri. SKF i Philadelphia hade t.ex mer än ofta problem med att uppfylla de beställningar man fått in från det amerikanska försvaret, för bl.a de extremt viktiga “Pratt Whitney-jaktflygmotorerna”. Under kriget skickade von Rosen även amerikanska industrihemligheter till Sverige via diplomatpost från den svenska ambassaden i Washington, för att förhindra att dessa skulle fångas upp av den brittiska eller amerikanska underrättelsetjänsten. Diplomatisk post från neutrala länder var lyckligtvis exkluderade från att undersökas i krigstider.
Detta faktum utnyttjade von Rosen även genom att starta ett dotterbolag som skickade 600 000 amerikansktillverkade SKF-kullager per år till Sydamerika på fartyg registrerade i neutrala Panama. Kullagren fördes sedan vidare från Rio till Sverige på Panama-registrerade handelsfartyg och seglade därför enkelt igenom de allierades marinblockad oberörd. Från Göteborg i Sverige hade kullagren därefter endast ytterligare en kort resa till tyska fabriker.
Profit på bägge sidor i kriget
Bevarade dokument efter kriget visar på att att den brittiska regeringen beordrade särskilda s.k “Navicerts”, dokument som befriade Panama-fartygen från beslag eller sök. Även britterna var ju beroende av SKF-kullager från Sverige, eftersom Storbritanniens anläggning tidigt i kriget förstördes av Luftwaffe. Den under kriget utsände svenske envoyén i London Björn Prytz som under första världskriget suttit som chef för SKF:s dotterbolag i USA fram till 1919, för att därefter först bli VD för moderbolaget och sedan ordförande i styrelsen fram till 1938, kan ju möjligen haft något litet med saken att göra.
Detta ”hands-off SKF” meddelandet nådde dock uppenbarligen inte general Henry ’Hap’ Arnold, chefen för US Army Air Force Force, som beställde massiva bombningsattacker på SKFs fabrik i Schweinfurt den 14 oktober 1943 i en operation kallad ”Pointblank”. Arnold blev dock synnerligen förargad när bombattackerna möttes med så pass hårt motstånd att Arnolds slutsats inte kunde bli något annat än att Tyskarna måste ha blivit förvarnade. Av 361 tunga bombplan som deltog i anfallet så förlorades 60 stycken. 11 bombplan som återvände till bas visade sig vara så svårt skadade att de skrotades och 162 plan hade lättare skador.
”Jag ser inte hur de kunde ha förberett försvaret såsom de gjorde om de inte varnats i förväg,” sa en rasande Arnold till London News Chronicle fem dagar senare.
Vad Arnold inte visste var att bara en vecka före attacken flög direktören för SKF i Philadelphia, William Batt – som för övrigt också satt som vice ordförande i ”War Production Board” samt som chef för Boschs amerikanska gren sedan 1938 – och flera andra ledande amerikanska försvarsombud från London till Stockholm för att träffa Sven Wingquist och andra SKF-tjänstemän för att där säkra ytterligare leveranser av kullager till den amerikanska krigsindustrin. USA: s beskickning i London var synnerligen frustrerade över att svenskarna mer än tredubblat sin försäljning av kullager till Tyskland sedan krigsutbrottet, och en av USA:s generaler Carl Spatz slog näven i bordet hos den amerikanska ambassadören i Storbritannien, John Winant, samtidigt som han skrek:
”Hela vårt bombflyg har nullifierats!”
Den amerikanska ambassadören i Sverige, Herschel Johnson, protesterade även han till Sveriges utrikesminister, Christian Günther, men fick därifrån endast ett kallt konstaterande att SKF bara uppfyllde de kontrakt som tecknats innan krigsavtalen godkänts av den amerikanska regeringen. ” Officiellt menade den svenska regeringen att man fruktade att Tyskland skulle kunna invadera Sverige och beslagta SKFs fabriker om man vägrade leverera dem. Den sammantagna historien de senaste 200 åren talar ju dock ett helt annat språk. Det handlade som alltid om att göra affärer till varje pris.
Även Storbritannien avvisade USA:s krav på att SKF-produkter skulle svartlistas, detta eftersom Storbritannien också behövde SKF-kullager, och svartlistning ovillkorligen skulle innebära ett slut på Navicert-godkännande för ovan nämnda fraktfartyg. USA försökte därför till sist med att ersätta SKF för förlorade intäkter med ett exportstopp till Tyskland. Amerikanska tjänstemän flög till Stockholm och slöt där ett avtal värt 8 miljoner dollar med ingen mindre än Marcus Wallenberg vid förhandlingsbordet. Med avtalet lovade SKF att kraftigt minska utbudet av kullager till Tyskland, detta inofficiella avtal innebar emellertid också att SKF efter kriget skulle behålla alla dess tyska tillgångar, och att alla SKF-kopplingar till nazisterna skulle förlåtas och ej heller aldrig utredas eller exponeras i det offentliga.
I USA hade dock en del förargade SKF-chefer redan läckt ut till amerikansk press att SKF hade starka länkar till nazisterna och i hemlighet hade skickat kullager till fienden, varpå fackföreningar som en konsekvens därefter började kräva strejker mot sina nazistsamarbetande chefer. Detta lilla uppror kom dock till ett hastigt slut i samma sekund som den hemliga affären med SKF undertecknades i Stockholm, efter att det amerikanska finansministeriet i ett uttalande menade att SKF var fullständigt befriade från all ”påstådd samverkan” med fienden.
Leveranserna av kullager till tyskarna fortsatte emellertid hela vägen till krigsslutet 1945. SKF i Sverige kringgick nämligen avtalet genom att skicka tyskadresserade kullager via neutrala länder såsom Spanien, Portugal och Schweiz. Efter kriget återupptog SKF kontrollen över sina anläggningar i Tyskland, och inga vidare åtgärder vidtogs mot dess chefer von Rosen, Batt eller för den delen Wallenberg. SKF är än idag världens största kullagertillverkare och sysselsätter 48 000 personer med en årlig omsättning på 7,8 miljarder dollar.
Kommentarer är stängda.