Att driva politik med dolda våldsmedel

Foto: AFP

Det finns tillfällen då utomstående aktörer infiltrerar sitt motstånd och genom dessa infiltratörer instigerar händelser, många gånger av konfliktartad karaktär.

Det finns även operationer som utförs med militär personal utklädd i motståndsmännens uniformering, symboler och emblem och sedan utför begränsade angrepp mot sig själva. Ibland med riktiga offer, ibland med s k pappersoffer. Dvs rapporterade skadade och omkomna som etenim ej finns i verkligheten.

Dessa två taktiker kallas spänningsstrategi (strategia della tensione) och falskflagg-operation, eller attack (false flag operation alt. attack).

Ett gemensamt mål med dessa två taktiker är att piska upp den allmänna opinionen för att legitimera någon typ av åtgärd, ofta i linje med strängare repressalier, nya tvingande medel, ”mot”-angrepp och annan form av våld som opinionsmässigt varit omöjligt att legitimera utan att tidigare nämnda skeenden först ägt rum.

Ytterligare en faktor som sällan nämns i militärstrategiska och historiska sammanhang (men oftare inom ekonomisk historiska sammanhang) är entiteter som – drivna av enskild nytta – rör sig gränsöverskridande, fritt mellan företagsvärlden och offentlig sektor:

  • Banker
  • Krigsindustri
  • Telekom-jättar
  • Läkemedelsindustri
  • Kemiföretag; även petro-kemiska bolag
  • Media
  • Statlig förvaltning
  • Militära positioner.  

Dessa har ofta återfunnits på dubbla stolar, i nyckelpositioner för beslutsfattning, i nyckelpositioner för underrättelse- och säkerhetsarbete. Nationellt såsom internationellt.

Det som binder dessas gärningar samman är i grunden enskild nytta och, efter en tid, de allt för grava riskerna med att bryta band och exponeras för tidigare oförrätter genom de hållhakar som insamlas löpande.

Detta kallas historiskt för Derin Devlet, Den Djupa Staten.

En relaterad nyhet på PressTV

Gillar du det vi gör? Stöd oss på Patreon!
Du kanske även gillar

Kommentarer är stängda.