En kultur med ljuskronan på sned
Så var det dags för den årliga luciadebatten, eftersom allt fler skolor och organisationer väljer att inte ha något lussefirande av olika anledningar. Det verkar fattas pengar i skolan och hos folk i allmänhet, vissa tror att andra religiösa människor blir kränkta, andra tror att invandrarna håller på att radera ut den svenska kulturen, en kultur som verkar märkligt svårdefinierad. Men Luciatraditionen kan nog anses vara en del av vår kultur, så låt oss analysera den lite.
Vi har då framför oss ett religiöst betingat kulturyttrande, baserat på en blandning av folktro och de Romersk-katolska kristna lärorna med sina helgon. Det är ju, som alla vet, många övernaturliga krafter i rörelse precis runt den 13 december, därför var det viktigt att hålla sig vaken och stanna inne eftersom t.ex ”Lussekäringen” annars kunde röva bort folk, speciellt barn som varit olydiga. I Västergötland var det en Lussegubbe som utförde samma illdåd däremot, i jämställdhetens namn.
Mot slutet av 1700-talet började folktron gradvis bytas ut mot det vi ser idag, där en vitklädd flicka med ljus i håret skulle föreställa Kristus med gloria (glorian kommer från forntida Persisk ikonografi). Helgonet Lucia som gett traditionen sitt namn var uppenbarligen inte så relevant längre. Martyren Sankt Stefan, i folkmun Staffan, var inte relaterad men blev en del av traditionen när Lussefirandet på Skansen tog in inslag från julhögtiden, däribland Staffansvisan.
På tal om jul får ju även tomtar vara med i luciatåget. Tomten, ännu en vidskepligt grundad varelse med odiskutabelt inslag i svensk jultradition, vars bild senaste århundradet har formats av företaget Coca-Cola.
Den här osammanhängande blandningen blir än mer pinsam när de med nationalromantiskt patos blir känslostyrda över ovanstående, och tycker sig behöva denna tradition för att känna någon sorts ytlig gemenskap med den del av omgivningen som har liknande hudfärg.
Sen måste vi i dagens moderna samhälle naturligtvis blanda in grundlösa värdegrunder, könsidentitet, förtryck och hela genusdebatten, och snart ska alla i luciatåget ha regnbågskläder och vara stjärnpersoner, precis när man trodde att det inte gick att göra den här traditionen mer förvirrande. Låter väl som en utmärkt konfliktgrund också?
Det här är bara ett exempel på det eviga polariserande trätande som genomsyrar Sverige idag, vilket gör att chansen till större samhällsförändringar som verkligen betyder något är som bortblåsta. Som om det vore en slump.
Men för att återgå till det kulturella perspektivet; visst är det mysigt med tända ljus och gulligt när barnen går i ett luciatåg, men jag vädjar till läsaren att se ett större perspektiv än föräldramässig nostalgi. Vad är det vi vill bevara genom denna tradition? Vidskeplighet? Att Jesus sprider ljus den 13 december? Receptet på lussebullar?
Vill ni göra er själva och vårt land en stor tjänst, tänk över vad som verkligen är värt att bevara för framtida generationer. Det skulle vara början till en kultur som jag skulle känna gemenskap med. Idag är det inte så.
Kommentarer är stängda.