I den ägardirektivstyrda tidningen Dagens Nyheter kan vi den 18/3 läsa om något som etablissemanget inte drar fördel av, nämligen en debattartikel om de privata bankernas rätt att skapa samhällets pengar.
När det har gått så långt att opinionsbildande DN måste ta upp detta förstår man att trovärdigheten försöker räddas, de kommer inte längre undan frågan, och detta gör man genom att ta in en nyskriven rapport från Positiva Pengar som presenteras av det fackliga idéinstitutet Katalys.
Rapporten är välskriven och genomgripande på sitt område, men tar inte riktigt upp de kritiska detaljer som behövs för att en bankreform ska kunna åstadkomma långsiktiga och bestående förändringar. Vi vill ta debatten vidare till den nivån av förståelse.
Problemet som inte tas upp
”Men det mest problematiska är inte att bankerna är omoraliska och stundtals kriminella. Grundproblemet är själva systemet där vi som samhälle överlämnat skapandet, driften och kontrollen av våra pengar till privata banker.”
Även om det givetvis är direkt katastrofalt att låta enskilda, icke-demokratiska vinstmaximeringsintressen skapa det allmänna betalningsmedlet så är det faktiska grundproblemet att pengarna skapas som räntebelastade skulder, eftersom räntekostnaden på pengarna ackumuleras över tid och gör systemet skuldmättat.
Den totala räntekostnaden kommer då att växa hela tiden och likviditeten dräneras allt snabbare ur den reala ekonomin. Vid skuldmättnad måste räntan börja gå mot noll, kredittiderna bli längre och kreditvärdigheten försämras för att inte haverierna skall komma snabbare än nödvändigt.
Det är bara en fråga om tid och hur vägen dit ska se ut.
”Dessutom är bankerna så systemviktiga att staten måste rädda dem vid kriser. Det gör att bankerna kan ta högre risker och därmed göra större vinster utan att behöva ta fullt ansvar vid en kris. Denna ”moral hazard” driver på kreditexpansionen ytterligare. Resultatet är att bankerna i dag skapar pengar mycket snabbare än BNP växer […]”
BNP är vad det är, räntekostnaden är vad den är och vad som styr bankernas kreditexpansion kan inte längre vara svårt att begripa – likviditetsförsörjning av räntekostnadstillväxten.
Inflation verkar svårt att reda ut
”Mellan 1999 och 2017 ökade penningmängden 8 procent årligen. Men årsgenomsnittet för inflationen var bara 1,2 procent. Varför blir det då inte mer inflation?”
Inflation kommer från latinets ”inflare” som betyder ”svälla”, alltså något som utökas. Om penningmängden ökade – svällde – med 8% så var inflationen 8% och resten bara en lek med siffror.
”Av dessa pengar har bara 13 procent gått till icke-finansiella företag, resterande 87 procent har i huvudsak gått till fastighets- och finansmarknaden vilket innebär att pengarna bidragit till att redan existerande fastigheter, företag och värdepapper bytt ägare till allt högre priser utan att något produktivt arbete uträttats. Att bankerna skapar så oproportionerligt mycket pengar för tillgångsköp gör att värdet på börsen (OMX30) ökat i genomsnitt 12 procent och huspriserna 7 procent årligen senaste 30 åren. Det leder till stora risker för hela ekonomin, tvingar hushållen att skuldsätta sig upp över öronen och skapar ett ohållbart prisläge där nya generationer inte kan ta sig in på bostadsmarknaden.”
Att finansiell tillgångsprisinflation, alltså att priserna på finansiella tillgångar har svällt – ökat – är inte detsamma som penningmängdsinflation.
Inflation betyder inte prisökning även om man kan säga prisinflation i stället för prisökning.
Det är trots allt prefixet som avgör vad det är som inflaterat – svällt/ökat.
Prisinflation/prisökning är en möjlig konsekvens av penningmängdsinflation/penningmängdsökning, precis som översvämning är en möjlig konsekvens av vattenmängdsinflation/vattenmängdsökning i ett badkar – det beror på hur fullt badkaret är när inflationen/ökningen sker.
I det ekonomiska systemet råder skuldmättnad, vilket innebär att mer än 50% av varje nyskapad kredit går tillbaka till den finansiella delen av ekonomin, och då inträder oundvikligen finansiell tillgångsprisinflation. Detta kan man se på exempelvis USA:s ekonomi.
Någonstans måste ju trots allt ”pengarna” befinna sig.
Detta i sin tur innebär att penningmängden i realekonomin krymper, deflation, eller som Riksbanken föredrar att uttrycka det – negativ inflation. Att realekonomin stagnerar när dess tillgängliga penningmängd krymper är lika lätt att begripa som varför Riksbanken inte vill beskriva det med ett ännu ”värre” ord än deflation – stagflation.
Ord har betydelse, och så länge bönder talar på bönders vis kommer bankerna att komma undan då befolkningen inte är medveten om ordens innebörd, och därmed inte tänker i dessa banor. (Vi har en användbar ordlista för den som vill utveckla sitt språk.)
Räntekostnadens konsekvenser
”Skenande ekonomisk ojämlikhet. Bankernas skapande av pengar är en ofta förbisedd orsak till att Sverige blivit det land där de ekonomiska klyftorna ökar snabbast i hela OECD. När bankerna skapar mer pengar för köp av tillgångar än vad utbudet hinner växa ökar tillgångspriserna. Den rikaste tiondelen ägde 78 procent av alla tillgångar 2017 och är därför de som främst gynnats.”
Vilket alltså beror på tidigare beskrivna omständigheter. Bankerna skapar alltså inte mer pengar för annat än att försörja den skenande räntekostnadstillväxten.
”Risken för finanskriser ökar. Som Adair Turner, tidigare chef för brittiska finansinspektionen konstaterar, beror finanskriser på att det saknas ett inbyggt ankare som sätter stopp och förankrar expansionen av penningmängden i realekonomin. Det är rationellt för varje enskild bank och kund att fortsätta lånekarusellen så länge alla andra gör det.”
Den ackumulerade räntekostnadstillväxten existerar alltså inte? Det är alltså inte den som är ankaret för ett oändligt ökande tillväxtkrav, en finansiell belastning som dessutom växer oåterkalleligt efter skuldmättnad?
”Kronan är en kollektiv nyttighet och bör precis som försvar, rättsväsende, vägar och annan central infrastruktur drivas av staten och skapas i lagom mängd för att ekonomin ska fungera säkert och effektivt.”
”Lagom mängd” avgörs idag av räntekostnadstillväxten, och även om Positiva Pengar inte tar upp den som det faktiska problemet är det allt fler som gör det, och vi hoppas verkligen att de kommer att göra det framöver i sin problemformulering!
Glöm inte betalningsinfrastrukturen
Eftersom lösningen som föreslås är en e-krona skapad av Riksbanken är det även lite förvånande att kontrollen över betalningsinfrastrukturen inte tas upp. Med vilken telekominfrastruktur har Riksbanken tänkt sig att e-kronans transaktioner ska färdas över?
Det vore intressant att förlänga debatten med ovanstående resonemang, gärna i samma dagstidning.
(Samtliga citat är från debattartikeln som länkas överst i detta inlägg.)