Den Keynesianska korsmodellen – som vår ekonomi bygger på – lyder enligt följande:
Y = C + G + I (+/-) Handelsbalansnetto
Y = Aggregerad efterfrågan
C = Privat konsumtion
G = Offentlig konsumtion
I = Investeringsefterfrågan
HBNetto = Skillnaden mellan import och export
I det rådande finansiella systemet och dess överskuldsatta tillstånd, är situationen som följer:
C – Privat konsumtion
Som tillhörande världens mest privatskuldsatta befolkning kan vi ej längre låna i tillräcklig takt för att upprätthålla Y!
I – Investeringsefterfrågan
I ett minusränteklimat är pengar utifrån för att upprätthålla Y inte att tänka på, då ingen vill investera 100 kr idag och få tillbaka 90 kr om 5 år.
Handelsbalansnetto
Då det globala banksystemet är skuldmättat och inte bara vi här i Sverige är drabbade av deflationsbaserad realekonomisk stagnation utan så även resten av världen, så minskar alltså således handelsaktiviteten också på global skala, vilket innebär att vår export minskar som en direkt konsekvens, varför importen av andra länders skulder att försörja vår samlade räntekostnadsbelastning också krymper – läs BDI – Baltic Dry Index – den måttenhet på hur mycket naturresurser som skeppas över haven är och har varit på historiskt låga nivåer sedan man månatligen började göra dessa mätningar på 80-talet i över 1 år.
G – Offentlig konsumtion
Sverige är således på G – offentlig konsumtion – skuldsättning av det allmänna – alltså att försöka förvandla faktorn G till faktorn C vilket man i Sverige har valt att göra via det flyktingindustriella komplexet, genom att via löner och bidrag få ut pengar i realekonomin i syfte att upprätthålla Y för likviditetsförsörjning av den ackumulerade räntekostnaden.
Som en parentes kan vi nämna Kina i sammanhanget som valt att istället bygga infrastruktur, eller varför inte Finland som nyligen röstat igenom medborgarlön a.k.a helikopterpengar i samma syfte – alltså olika lösningar på samma problem.
Resultat
Notan hamnar oavsett lösningsmodell till sist alltid på skattebetalarna i nuvarande system, där våra s.k förtroendevalda gett bort rätten till privata intressen att skapa vårt allmänna betalningsmedel som räntebelastade krediter till evigt växande återbetalningsskyldighet, detta då räntekostnaden aldrig skapas vid lånetillfället när ”pengarna” föds. Som en konsekvens måste hela tiden nya krediter skapas i en exponentiellt ökande takt för att täcka kostnaderna för gamla skulder – ett system som bäst beskrivs som ett pyramidspel.
Då vi för längesedan nått skuldmättnad – dvs på var nyskapad kredit – ”krona” för enkelhetens skull – så går mer än 50 öre till att betala för gamla krediter – och när så sker börjar systemet att gå baklänges. Vår reala – värdeskapande – del av ekonomin – alltså där vi byter varor och tjänster med varandra – deflateras, med konsekvenser som exempelvis:
- Våra äldre svälter
- Assistansen dras in för vårdbehövande
- Havererande statsuppehållande verksamheter såsom polis, sjukhus, skolor, etc.
- Allt fler utförsäkrade
- Allt fler hemlösa
Detta till förmån för den finansiella – ickeproduktiva – delen av ekonomin som inflateras, med konsekvenser som exempelvis:
- Historiskt höga aktiepriser
- Historiskt höga bostadspriser
- Historiskt höga bankvinster till historiskt låga räntor
Vilket också säger en del om den totala skuldmassan i samhället som alltså även den är historiskt hög – stagflation med ett finare ord.