Det militärindustriella komplexet och dess forskare. Emil Gabriel Warburg var en av förra århundradets mest framstående fysiker!
År 1863, 17 år gammal, började Emil Warburg att studera vetenskap vid Heidelbergs universitet, som erbjöd enastående undervisning i fysik och kemi. Efter fyra terminer i Heidelberg överfördes Warburg till universitetet i Berlin. Han tog sin doktorsexamen och kvalificerade sig som lärare, där han stannade kvar tills han fick ett erbjudande om att bli professor.
Warburg blev god vän med fysikern Gustav Magnus assistent, August Kundt; de förblev vänner även efter att Kundt lämnade 1868 för att ta upp en professur vid Zürich Polytechnikum. Warburg var Privatdozent i endast två år; år 1872 blev han och Kundt inbjuden till det nybildade Kaiser Wilhelm-universitetet i Strasbourg.
Kundt, som tog med sin assistent Wilhelm Röntgen från Würzburg, blev utnämnd till professor och Warburg förlänades med titeln extraordinär professor. I Strasbourg samarbetade Warburg och Kundt bl.a inom studier i kinetisk gasteori.
Samarbetet med Kundt slutade 1876 då Warburg blev professor vid universitetet i Freiburg im Breisgau, där han var ensam fysiker på fakulteten fram till 1895, då han övertog rollen från Kundt som professor i experimentell fysik vid universitetet i Berlin. Han fick därigenom den “mest framträdande stolen för fysik i Tyskland” och blev nära vän till Max Planck, som beräknade att omkring 1930 hade ungefär en femtedel av professorerna i experimentell fysik vid tyska universitet och högskolor studerat under Warburg.
Warburgs son Otto Heinrich (1883-1970) blev chef för Kaiser Wilhelms (nu Max Plancks) Institut för cellfysiologi 1930 och fick Nobelpriset i medicin 1931, efter sin hypotes att socker göder maligna celler. Emil Warberg själv var ordinarie professor och ledamot av Kaiser-Wilhelm-institutet.
Kärnvapenteknologi, rasbiologi och kemisk krigföring.
Kaiser-Wilhelm-institutet grundades 1911 på förslag av Adolf von Harnack som även blev dess första ordförande fram till 1931. Institutet finansierades av Rockefeller foundation precis som rasbiologin i Sverige och Planned Parenthood i USA, vilket kan vara värt att nämna i sammanhanget.
Emil Warburgs efterträdare, den ledande fysikern Max Planck, ledde arbetet fram till 1937 då IG Farbens chef Carl Bosch tog över fram till sin död 1940. Tanken bakom grundandet var att de decentraliserade instituten skulle skapa förutsättningar för forskning och en forskarelit. Den mest kända av de upptäckter som skedde vid institutet skulle bli kärnklyvningen som upptäcktes vid Kaiser-Wilhelm-Institut für Chemie i Berlin 1938 av kemisterna Otto Hahn, Lise Meitner och Fritz Strassmann.
Den antropologiska sektionen, Kaiser-Wilhelm-Institut für Anthropologie, menschliche Erblehre und Eugenik, under ledning av professor Verschuer, arbetade i nära samarbete med dr Josef Mengele i rasbiologiska ämnen, vars insatser under andra världskriget skulle bli så utmärkande att hans alias kom att bli dödsängeln. Dess grupp för kemisk vetenskap medverkade i framtagningen av senapsgasen. Max Planck-institutens moderorganisation inrättade 1997 ett program för forskning rörande sin föregångares historiska roll i Nazityskland, ett uppenbart försök att skademinimera.
Vidare var ordföranden för Physikalisch-Technische Bundesanstalt (PTB) – Friedrich Kohlrausch – en av de flitigaste deltagarna på Emils föreläsningar. PTB var ett forskningsinstitut som grundades 1887 på initiativ av Karl-Heinrich Hornbach, Werner von Siemens och Hermann Von Helmholtz, där Emil Warburg skulle komma att sitta som ordförande 1912. Meningen med detta beskrevs officiellt som att konsolidera Tysklands referenser inom mått, vikt och tid, även om det helt säkert snarare rörde sig om företagsintressen som ville ligga i framkant inom forskning för vidare vinstmaximeringsnytta. Under andra världskriget upptog ju militär forskning en stor del av resurserna, och från 1977 till 1989 hade PTB till uppgift att sköta Tysklands slutförvaring av radioaktivt avfall.
Emil Warburg valdes till ordförande för Berlin Physical Society 1897, två år senare ledde han det tyska fysiska samfundet, och hamnade år 1900 med sin svenskättling Karl Warburg i Göteborgs handels- och vitterhetssamhälle – när det slumpar sig som så.
1907 gjorde Warburg sällskap med Kohlrausch vid PTB och effektiviserade institutets organisation enormt. Samtidigt skapades flera nya institut inom detta, däribland radioaktivitetslaboratoriet (1912), där Hans Geiger utvecklade sin Geigermätare. Dessutom tilldelades medel till besökande forskare, som bl.a inkluderade Einstein och de Haas när de upptäckte den gyromagnetiska effekten som namngavs efter dem (1914-1915).
Emil Warburg fortsatte med oberoende studier långt efter sin avgång 1922, och följde framstegen inom fysik med stor uppmärksamhet och opartiskhet. Men till skillnad från Wilhelm Röntgen till exempel uppnådde Warburg aldrig den framgången som gör en forskare känd långt bortom sina kollegor och laboratorium trots många viktiga upptäckter inom fysiken, men så var det kanske ej heller aldrig meningen, när verka utan att synas visat sig vara det mer långsiktiga framgångsreceptet.
Ministrar, Kungar och Banker
I romanen “Kärlek och kärnfysik” kan man även läsa hur den svenska fysikern Eva von Bahr 1912 gjorde resan ner till Berlins universitet där hon bl.a besöker Emil Warburg på PTB, en resa som leder fram till den vänskap med Lise Meitner som blir orsaken till att Lise beger sig till Sverige 1938 och inte Nederländerna, när hon ej trovärdigt längre kunde stanna kvar i Tyskland och fortsätta med sin forskning som en konsekvens av ariseringsprocessen. Intressant nog samma år som familjen Wallenberg försöker lösa ut Warburgbanken med ägarandelar i moderbolaget IG Farben.
I sammanhanget är det väl värt att nämna att Eva von Bahrs farbror inte var någon mindre än Erik Gustaf Boström, som 1891–1900 och 1902–1905 var Sveriges statsminister, återigen samtidigt som Sven Palme, Gustav Wallenberg, Karl Warburg och Arvid Lindman satt i riksdagen tillsammans inom det liberala samlingspartiet.
Erik Boström skall dessutom ha varit väldigt populär hos kungen Oscar II, och att Eriks farbror professor Christopher Jacob Boström i sin tur var Oscar II:s informator – även kungahuset håller sig ju med ett underrättelsenätverk – såsom att Arvid Lindman år 1905 utnämndes till överadjutant i H.M. Konung Oscar II:s stab, samtidigt som han satt som generaldirektör för Telegrafstyrelsen 1904–1907, är väl ytterligare något talande i det här. Precis som det faktum att Arvid 1916–1925 var styrelseordförande i Telefonaktiebolaget L M Ericsson, och 1920 tillsammans med andra ledande politiker undertecknade en motion om att man skulle inrätta det Rasbiologiska institutet.
Ännu lite lustigare är det ju att Oscar II när Stockholms Enskilda Bank kom i gungning i slutet på 1870-talet som en konsekvens av järnvägsinvesteringar som fallit ut dåligt under den lågkonjunktur som pågick vid tillfället, då kom till undsättning personligen för att rädda banken. I sina memoarer skrev han:
“Vid jultiden 1878 visade sig till och med betänkliga tecken till en stormlöpning – eller bankrun som vi säger idag – på Enskilda Bankens Lucka, vadan jag föranleddes att med en viss ostentation där insätta penningar i mitt eget namn, en åtgärd som kom just i rättan tid och genast hade åsyftad verkan, särdeles som det beställsamma ryktet mångdubblade summan.”
Vem var det alltså som bestämde redan då? Det är ju långt ifrån någon majoritet av befolkningen som skulle få kungen att på kommando ställa upp på den manövern.