Många i Sverige upplever nu att de mår allt sämre, att de upplever att de blir allt mer stressade utan att de själva riktigt kan peka på vad detta kan bero på. Ja, utöver annat än vad de själva gör för några upplevt medvetna val.
Samhället balanserar nu verkligen på kanten till det själsliga svarta hålet, precis som alltid genom människans historia före stora socialkulturella omvälvningar när värderingsgrunderna bryts sönder och faller samman.
Men man kan också därför beskriva det inre livet, eller nu snarare bristen på inre liv som människor upplever, som vad som därför också blir alltmer gemensamt för den genomsnittliga människan i samhället av idag.
Många som förstår detta tycker dock att det är allt svårare att uppbåda något medlidande för denna själsliga ofärds framväxt, och visst, vi kan se varför, även om vi inte sympatiserar med detta synsätt. När det ges stora möjligheter – enkla val, så leder den intellektuella lättjan människor till att alltid sjunka mot det värsta mänskligheten har att erbjuda, vanligen således i enfaldiga försök att bekräfta sig själva genom yttre betingelser. Men det är upplysning till ökat samförstånd som leder samfunktioner framåt, inte avvisning, exkludering och det kalla föraktet.
Vad innebär och består en människas vardag av?
Människor vaknar upp på morgonen fyllda med ytliga frågor av karaktären personlig vinning, intrigerande kring olika sätt på vilka människan kan höja sin personliga upplevda resning bland de andra människorna runt omkring. Sedan reser människor till arbetsplatsen, oftast ett jobb människor hatar, för att samla tillräckligt med rikedomar (rester från den reala maktens tillgodoseende av sina egna preferenser) för att köpa alla de ”saker” som människor har för sig – upplever – att alla andra vill ha. Vi gör allt för att imponera på människor som vi inte tycker om.
I processen, pantsätter människor sina barn till skolor som syftar till att forma barnens själar och människor blir fjärmade från sina partners och börjar att glömma varför de någonsin blev par i första hand en gång. Människor återvänder sedan hem fysiskt och känslomässigt dränerande, med ett växande medvetande om att ha gjort ingenting av värde med sin tid, bara för att finna sig själv sittande apatiskt framför sin TV under ett par timmar för att bombarderas med intellektuellt cancerskapande marknadsföring, propaganda och knappt prata med den familj som många säger sig själva jobba så hårt för. Om de inte rentav lever ensamma för att förverkliga sig själva fullt ut genom yttre betingelser.
Tänk på det. Tänk på det kolsvarta känslolösa tomrum som människors liv har blivit. Tänk på alla dessa övergivna drömmar, alla missade möjligheter till erfarenhet och all glädje, men framför allt alla utvecklande stunder av reflektion och självbetraktelse som missades för att människor var ”för upptagna” med att försöka förhöja sig själva inom leden av det alltmera känslolösa kollektivet.
Nu, för ett skrämmande ögonblick, föreställ dig att det här är ditt liv.
Inga känslor som människa och individ. Ingen förståelse för de bakomliggande händelser som påverkar din omgivning eller de högt placerade personer som avgör din framtid. Inga tankar utanför den vanliga tilldelade rutan. Inget erkännande av möjliga alternativa sätt att leva eller hur man ska bryta sig loss, bryta detta mönster. Inget hopp för i morgon, utom det oändliga slitet av dagens likformighet. Tänk på den omedvetna frustration, eller uppgivenhet, som du skulle ha växande inuti dig som en unken klump av kyla och is.
Denna frustrations energi är vad som används i försöken att fylla tomheten inom sig själva, för människor när de undermedvetet börjar inse att ingen mängd av oseriös konsumism kommer att göra dem hela igen. Vanligtvis, är människor därför också alltmer på ständig jakt efter möjligheter att ventilera ut sin frustration på intet ont anande offer i drive-by mode.
Detta blir numera den tid under vilken samhället öppnar den själsliga dörren till den mörka sidan hos människor, den får människor att komma ut och den får människor att passivt eller inte så passivt projicera sin upplevda frustration på andra eller sig själva. För nu kan vi lugnt anta att detta beteende är något som de facto existerar och att det kanaliseras till särskilda stunder av fri – tid – till eftertankens kranka blekhet.
Men konsekvenserna av detta avsiktligt skapade växande skikt av själsligt okunniga inom den allmänna kulturen, kan mycket väl dra med sig konsekvenser som skulle kunna gå långt utöver vad de flesta moraliskt medvetna människor vill förutsäga.
Det är hög tid för alla att lägga manken till för att bli mer medvetet medvetna, resan börjar med oss själva och vår emotionella självförståelse.
Kommentarer är stängda.