Narcissus och Echo av Placido Costanzi
Lidande är en anmärkningsvärd manifestation hos levande varelser. Det verkar över hela spektrat av medvetenhetsnivå och intellektuell nivå. Från barnet som slagit sig till den olyckligt förälskade poeten, är det lidande tillståndet ett tydligt tecken på att någonting har hänt som starkt påverkar individen och i princip nödgar den att ändra sitt tankesätt eller beteende.
Buddha konstaterade att livet är lidande och fokuserade sina läror på att förstå och ta sig ur det. I modern tid finns snarare en rädsla för lidande som har lett till ett starkt fokus på trygghet, säkerhet och struktur, som manifesterar sig i allt från curlingföräldrar till massövervakning och nätcensur.
Men oavsett trosuppfattning och tidsålder består verkligheten. Lidande är lidande. Det går inte att lura det eller fly från det. Livet kan kännas så grymt och orättvist, men det går inte att argumentera med verkligheten och komma till någon uppgörelse som minskar lidandet. Hur många har inte fruktlöst ropat ut till ett likgiltigt universum, ateister har för ett ögonblick blivit troende, religiösa har tappat tron, men inget har förändrat verkligheten. Lidandet kvarstår, för det är ditt eget och finns i ditt inre.
När andra skapar lidande
Det är lätt att förstå lidandets orsak när man har gjort något klantigt som att bränna sig på en spisplatta, men en sak som lätt glöms bort är att lidande fungerar även i en annan riktning – någon kan skapa lidande för andra. Ett egoistiskt eller bara klumpigt beteende kan göra att andra får uppleva konsekvenser av individuella handlingar. I extrema fall kan miljontals människor lida under en liten grupp hänsynslösa individer, och visst har revolutioner uppstått på grund av just detta – folket har fått nog av lidande och agerar därefter.
Extrema situationer leder tyvärr till extrema konsekvenser som till exempel våld och krig, och det kan tyckas vara djupt tragiskt att människor måste dö innan andra på allvar inser att krig har väldigt få vinnare. I Sverige har vi varit skonade från detta under lång tid, men i till exempel USA är det nog inte bara en förälder som har börjat tvivla på landets ledning när sonen kommit hem i en kista, och de invaderade ländernas befolkning har säkerligen börjat tvivla på USA och dess allierade när “goda, demokratiska bomber” faller över deras hem på grund av falska anklagelser.
Den fria viljan att lära sig något
I slutändan har vi dock en fri vilja, och om individen inte vill förstå eller ändra sig, kommer det inte att bli så oavsett lidande. Detta beskrivs mästerligt i låten “How Does a Duck Know” av Crash Test Dummies:
How come I just smoke and smoke and smoke
And curse every butt I spit out?
All night long I grind my teeth and I wake up when I cough
You can put me in an iron lung
And I will keep on breathing and twitching
Individen kämpar vidare, livet går vidare, och lidandet kvarstår. Det sista är avgörande, lidandet kvarstår. Verkligheten kvarstår här och nu, oberörd av alla levande varelsers kval, och dess lagar delar ut “straffet” utan vare sig jury eller domare. I slutändan ställs individen inför valet att ändra sitt tankesätt eller gå under. Om individen väljer att ändra sig och dessutom förstår orsaken, framträder slutligen insikt och visdom. Visdom är helat lidande.
Det nya måttet på framsteg
I vårt bekväma, krigs- och svältbefriade samhälle är det vanligast att skapa sitt eget lidande, genom att inte acceptera verkligheten för vad den är. Sanningar är individuella, verkligheten verkar lika för alla. Nu reagerar säkert filosofer och kräver en definition på “verkligheten”, och svaret är att graden av verklighetsförståelse står i proportion till de val som minimerar lidande för en själv och andra.
Även om vi inte kan definiera verkligheten fullständigt, kan vi gradvis förstå den genom våra val och det lidande som dessa val resulterar i. Att inte förstå verkligheten är att i förlängningen skapa sin egen undergång, vilket inte är speciellt klokt.
Därför vill jag föreslå ett nytt mått på individens och samhällets framsteg: Avsaknad av lidande. Det är inget enkelt mått, till exempel kan något verka göra saker bättre på kort sikt, men i långa loppet skapa mer lidande. Symptomlindring kan missuppfattas som lösningar på bakomliggande problem. Till exempel kan våra barn få lära sig den hårda vägen att dagens generationer inte var att lita på, genom det eventuella lidande de blir utsatta för när dagens livsstil och de val som görs idag får konsekvenser i framtiden.
Att fly från eller ignorera verkligheten på grund av rädsla för lidande är dock ingen lösning. Detta leder till begränsningar som hindrar ens egen eller andras fria vilja, och därmed den viktiga vägen till visdom. Den vägen fungerar så helt enkelt, vi måste göra misstag för att lära oss, och visdomen uppstår när vi förstår problemet och gör vårt bästa för att undvika samma misstag i framtiden.
Inget enkelt mått som sagt, men en väldigt bra grund för diskussioner och de reflektioner som leder till de val vi gör i livet. Kanske till och med värt ett försök?
Kommentarer är stängda.