Den Svenska Tigerns Förträngda Minnen

Prolog

Vår tanke med denna artikel är att en gång för alla redovisa inte bara vilka intressen som låg bakom de båda världskrigen såsom uppkomsten av det kalla kriget, utan även själva orsaksgrunden till varför man agerat som man gjort utifrån en operativ strategisk planeringshorisont som sträckt sig över hela det förra århundradet, som mer än någonting annat präglat vår värld i modern tid.

Det är naturligtvis ett mångfacetterat ämne, med betydligt många fler skeenden och personer inblandade än vad vi i denna kommer redovisa för, men vi har valt att fokusera på de mest framstående namnen för att påvisa olika nätverkskopplingar samt historiska händelser som pågått parallellt såsom sekventiellt ur ett geopolitiskt perspektiv de senaste två århundradena, för att på så vis försöka skapa en övergripande förståelse till er läsare varför vi idag befinner oss där vi gör. För att bäst veta framtidens riktning, måste vi först orientera oss i det förflutna.

Vi vill innan vi fortsätter passa på att tacka Carl Norberg som vi lånat en del texter från i denna artikel, som enträget genom åren trots stort motstånd från både medmänniskor såsom sittande etablissemang, fyllt i luckorna av vårt bortglömda förflutna. Utan honom och den gedigna kunskap han besitter inom ekonomi, geopolitik, historia samt emotionell självförståelse, skulle denna sammanställning aldrig ha producerats eller ens ha blivit påtänkt.

Vi tänkte börja med något som många har hört både en och två gånger, men upprepning är modern till all kunskap heter det ju.

År 1913 skapas den amerikanska centralbanken Federal Reserve av intressena bakom det internationella bankkonglomeratet genom Federal Reserve Act. Ett lagförslag som man fick igenom under julveckan när de flesta inom den amerikanska statsförvaltningen firade jul med sina familjer, och som Woodrow Wilson lovat att omgående lagfästa som en konsekvens av att samma intressen finansierat honom till presidentposten i just detta syfte. En handling han först i ett senare skede förstod innebörden av när det alltså redan var för sent, något han också skriftligen beklagade sig över. 

”Jag är en väldigt olycklig man. Jag har oavsiktligt förstört mitt land. En stor industriell nation kontrolleras av sitt kreditsystem. Vårt kreditsystem är koncentrerat. Därför är nationens tillväxt, och all annan verksamhet, i händerna på ett fåtal män. Vi har blivit en av de sämst styrda, mest kontrollerade och dominerade regeringarna i den civiliserade världen, inte längre en regering med fri åsikt, inte längre en regering som regerar genom övertygelse och majoritetens röst, utan en regering styrd enligt de tvingande åsikterna hos en liten grupp dominerande män.”

– Woodrow Wilson, efter att ha undertecknat skapandet av Federal Reserve.

En av dessa kreatörer och den utpekade arkitekten bakom centralbanken hette Paul Warburg, och det är också i denna familj som vår egentliga historia tar sin början. 

Familjen Warburg antas ha haft italienskt ursprung och hette då Del Banco, men efter att de bosatte sig i den tyska staden Warburg tog familjen sitt namn därifrån år 1559 och därefter bosatte sig filialer av familjen i USA, Skandinavien och England.

Spindeln i nätet

Den amerikansk-tyska grenen

Vi tänkte inleda med en biografisk skiss av Eric M. Warburgs liv, där han som transatlantisk pendlare med ett vidsträckt personligt nätverk knöt sig till nyckelinstitutioner, organisationer och betydelsefulla individer. Även om Eric M. Warburg aldrig förföljde en politisk post eller en karriär i politiken höll han sig nära de inflytelserika och kraftfulla medlemmarna i dessa kretsar.

I USA var John J. McCloy, den tidigare amerikanska högkommissarien för Tyskland, en av Warburgs mest anmärkningsvärda kontakter med hög profil. I Tyskland var det Helmut Schmidt, Tysklands kansler 1974-1982, med vilken han höll en nära vänskap från 1960-talet, som han delade en passion för segling med, och det var till Eric Warburg som Schmidt skulle vända sig till om råd för tysk-amerikanska relationer, men så var ju också Erics farbror Paul Warburg och hans kusin James Warburg rådgivare i ekonomiska frågor till bl.a president Franklin D. Roosevelt. Dock bör främst vänskapen med Allen Dulles anses vara den mest anmärkningsvärda, i vart fall ur ett svenskt perspektiv.

Investeringsbankiren Eric Warburg var en tyskfödd jude med ett amerikanskt pass, som kom att pendla mellan USA och Tyskland. Warburgs namn är ju först och främst förknippat med bankverksamheten, dock har familjebankföretaget Warburg funnits i Hamburg sedan slutet av 1800-talet, och Eric Warburg förtjänade sig också ett rykte som en politisk och ekonomisk rådgivare med betydande diplomatiska färdigheter som han ofta använde bortom allmänhetens ögon. Vidare var han en avgörande kraft vid förhandlingarna om den judiska fordringskonferensen efter andra världskriget. Han var en del av en transatlantisk verksamhet och social elit, vars nätverk under 1900-talet får anses ha varit ett av de mer omfattande för sin tid.

Warburgfamiljens transatlantiska nätverk

Eric Warburg föddes under Wilhelmine-tiden och upplevde sin far Max Warburgs framgångar med familjens firma, banken MM Warburg & Co. Warburgs hade bland sina affärspartners och vänner så framträdande figurer som Albert Ballin, arkitekten bakom moderna kryssningsresor och generaldirektör för den berömda linjen Hamburg-Amerika, men också prins von Bülow, före detta rikskansler i det tyska riket.

Dessutom tillhörde Max Warburg en krets av rådgivare till den tyska kejsaren Wilhelm II. Efter världskriget deltog Max Warburg i förhandlingarna om Versaillesfördraget som medlem av den tyska delegationen, men han avböjde erbjudandet att vara ordförande för finansutskottet och föreslog istället sin partner i Warburg-banken, Carl Melchior.

Max Warburgs ekonomiska framgångar visade sig inte minst i det stadigt ökande antalet styrelsestolar som han höll före 1930-talet. Vid mitten av 1920-talet tjänade han i 27 företagsstyrelser, trots att hans första avsikt varit att begränsa dessa till den på Blohm & Voss, Tysklands största varv vid den tiden. Den sista styrelsen han hamnade i var den på IG Farben, och trots att Warburg tvingades ge upp dessa styrelsestolar efter att nazisterna kom till makten, för att upprätthålla förtroendet för den pågående ariseringsprocessen, är de minst sagt ett uttryck för M.M. Warburg & Co:s framträdande ställning inom näringslivet. Detta lade slutligen också en grund för hans son Erics framgångsrika upprätthållande av dessa affärsnät under och efter andra världskriget.

Familjen Warburg hade dessutom etablerat en betydande gren av familjen i Förenta staterna runt sekelskiftet genom äktenskap av två av Erics farbröder, Paul och Felix Warburg, men så även i Sverige där den tredje brodern Fritz Warburg levde under första såsom andra världskriget. Den första Paul, som alltså pekats ut som arkitekten bakom den amerikanska centralbanken Federal Reserve, gifte sig med Nina Loeb, dotter till Salomon Loeb, en grundare av New Yorker Wall Street bankhus Kuhn, Loeb & Co. Medan den senare, Felix gifte sig med Frieda Schiff, ensam dotter till Jacob H. Schiff – tågmagnaten – en senior partner i samma firma . Båda Warburgbröderna gick så småningom in som partners i Kuhn, Loeb & Co, den näst största privata banken i USA före första världskriget.

Lärlingskap på Wall Street på 1920-talet

Eric Warburg tog sin examen tidigt från gymnasieskolan för att frivilligt gå in i militärtjänst år 1918. Efter kriget gick han som lärling inom banker i både Frankfurt och Berlin och därefter hos NM Rothschild & Son i staden London samt med sin farbror Paul Kohn-Speyers företag Brandeis, Goldschmidt & Co, den största icke-järnmetallhandlaren i England. Hans träning som internationell bankir kom till sist till sitt slut i USA där han tillbringade tre år. För det mesta bodde han med sina New York-släktingar, Felix och Frieda Schiff Warburg, i Woodlands nära White Plains, N.Y.

Eric Warburg arbetade på International Acceptance Bank (IAB), som hade upprättats av sin farbror Paul Warburg efter sin tjänst vid Federal Reserve Board. IAB sålde kommersiella papper för att finansiera rekonstruktionen av europeiska länder efter första världskriget, kan man tänka sig, och eftersom Eric var nära vän med sin kusin Fredrick Warburg blev Fredriks vänkrets snart Erics. Bland dem fanns bland annat McCloys, Frank Hatch och George Brownell, samtliga ambitiösa Wall Street-advokater och bankirer. Erics timing var fortfärdig då hans familj vid den tiden avancerade snabbt i den övre societeten av det amerikanska etablissemanget på östkusten.

Medan han gick som lärling på Wall Street gjorde Eric Warburg också affärer med advokatbyråer, inklusive Sullivan & Cromwell. Företaget var involverat i amerikansk-tyska affärer långt efter att nazisterna tagit makten, och båda Dulles bröderna Allen och John Foster arbetade där, som i ett senare skeende skulle komma att bli chef för Central Intelligence Agency (CIA) respektive amerikansk utrikesminister under president Eisenhower. Sammanfattningsvis lade hans tid som lärling i New York grunden för många av de nätverk och anslutningar som skulle stödja hans senare transatlantiska karriär framöver. 

För att få sin familjs affärer i ordning 1938 begav sig Eric till Tyskland och blev där omgående delägare i familjens bankfirma. Ariseringsprocessen, dvs när judisk egendom konfiskerades i Nazityskland, hade pågått sedan 1933 och det gick ej längre att på ett trovärdigt vis bedriva bankverksamhet, då det ur ett rent opinionsbildningsperspektiv ej längre gick att dölja det faktum att en av de största tyska bankerna bedrevs av judar. Så 1938 gjorde man vad alla större företag gjorde vid denna tid och försökte omplacera sin verksamhet till tredje part i neutralt land för återköpsrätt efter kriget.

Valet föll initialt på den svenska finansfamiljen Wallenberg som försökte lösa ut banken med ägarandelar i just moderbolaget och företagskonglomeratet IG Farben, dvs det företag som Max bara några år tidigare tvingats lämna sin styrelsestol i enligt redan anförd förklaring och som också var den enskilt största leverantören till Hitlers krigsmaskin. Dessa aktier som skulle utgöra köpeskillingen förvarades dessutom i Tysklands German Reischsbank, där Max vid tillfället också satt i styrelsen under Hjalmar Schacht. Affären gick dock aldrig igenom utan banken förvärvades istället av annan part.

När den övergripande situationen var löst i det nazistiska Tyskland flyttade Eric och hans föräldrar till Förenta staterna. Lyckligtvis hade Eric redan status som fast bosatt, vilket gjorde det möjligt för honom att snabbt bli naturaliserad. Som amerikansk medborgare kunde han i sin tur få tillstånd för sina föräldrar, Max och Alice Warburg, att stanna också. Året efter startade Eric sitt eget företag, E. M. Warburg & Co där han återanställde tidigare anställda på Warburg-företag i Europa som också lyckats invandra till USA. Bland sina kunder fanns ”de lyckliga få” som lyckades ta kapital från Europa och då i synnerhet från Tyskland, eftersom tur som bekant är när omständigheter kommer till den förberedde…

Warburgs rikedom och de befintliga familjebanden till Förenta staterna möjliggjorde en relativt jämn övergång jämfört med erfarenheterna för många andra emigranter. År 1938 beräknade man det till 300 000 tyska medborgare som ville emigrera till Förenta staterna. Ingångskvoten var dock så låg som 27 000 per år. Eric Warburg kände sig mycket mer hemma i USA än Tyskland. Redan före sin egentliga avresa från Nazityskland hade Warburg valt USA som sitt föredragna land för vidarebosättning. Detta eftersom han hade tillbringat tre av sina ungdoms lyckligaste år där och visste han att han förmodligen skulle känna sig mycket mer hemma där än i, säg England, Holland eller Sverige, enligt sina memoarer.

Förutom att driva sin nyetablerade verksamhet gick Eric Warburg ihop med flera biståndskommittéer som försökte ”hjälpa flyktingar strandsatta i New York att hitta hem och ett arbete i landet”, det gällde ju som vanligt för dessa intressen att framställa sig själva som humanitära förkämpar. Som ordförande i den nationella kommittén för vidarebosättning av utländska läkare som tillhörde den nationella flyktingstjänsten NRS, bistod han flera hundra tyska och österrikiska läkare att bosätta sig i Förenta staterna. Dessutom lånade Eric Warburg ut pengar för att hjälpa människor i ekonomiskt trångmål att lämna Europa under kriget. År 1941 deponerade han pengar i den judiska gemensamma distributionskommitténs Transmigration Bureau för att få tre personer att emigrera till USA.

Vid krigets utbrott ställde Eric Warburg återigen upp för militärtjänst. Då 42 år gammal värvades han av US Army Air Force. Liksom andra familjemedlemmar och många emigranter tilldelades han tjänst i den amerikanska underrättelsetjänsten som informationsinhämtare och analytiker på olika projekt, detta eftersom han hade nödvändiga språkkunskaper liksom intim kunskap om främmande länder och ekonomier. Warburg blev högste förhörsledaren och kontaktperson mellan amerikansk och brittisk militär underrättelsetjänst, vilket ju väl ändå får anses vara anmärkningsvärt i sammanhanget om vi skall uttrycka oss lite blygsamt. Enligt historikern Ron Chernow tryggade Warburgs krigstjänst honom entré i både Washington och Whitehall, där han samlade kraftfulla vänner som skulle hjälpa till att fördjupa hans “efterkrigskarriär”, och mycket riktigt utvidgade Eric Warburg framgångsrikt sitt kontaktnät både under och efter krigstid.

Efterkrigstiden

I maj 1945 återupptar Eric sin gamla bekantskap med Allen Dulles som såklart inte alls med stor sannolikhet varit kontinuerlig under hela kriget, och som nu var ansvarig för den amerikanska underrättelsetjänsten för Tyskland som chef för Office of Strategic Services (OSS) föregångaren till CIA, i Schweiz och senare det ockuperade Tyskland. Genom Dulles blev Warburg bekant med överlevande från det tyska motståndet sommaren 1945, däribland Fabian von Schlabrendorff, som senare blev domare av den tyska författningsdomstolen. De utvecklade en vänskap men fann snart varandra på motsatta sidor av förhandlingsbordet. När konferensen om judiska materiella fordringar och förhandlingarna mot Tyskland och tyska företag tog fart för att kompensera de som sattes i tvångsarbete i tidigare arbetsläger – bl. a Auschwitz – Birkenau där IG Farben var storägare –  kontaktades Eric Warburg och ombads att fungera som neutral mäklare.

De tjänstemän som sökte kompensation valde Warburgs som förhandlare eftersom han lustigt nog var bekant med ett antal av de förhandlare som företrädde IG Farben inte minst de för, Krupp, Siemens och Flick. Vidare lånade Eric Warburg ut kontor i Warburg-banken i Hamburg för möten mellan skadesökande och advokater från respektive företag. När det t.ex gällde Dynamite Nobel AG, en ammunitions-producent, där Friedrich Flick innehade 82% av aktierna, var det Fabian von Schlabrendorff som Warburg mötte och korresponderade oftast med mellan 1962 och 1967. Trots den nära relationen mellan de två männen, avslutades förhandlingarna mest misslyckade för de skadeståndssökande, som Friedrich Flick efter flera år av skickligt utdragna förhandlingar hävdade att han saknade medel till.

Eftersom Warburg inte hade för avsikt att ansluta sig till den amerikanska militärregeringen och tom lite lustigt nog vägrade att delta i Nürnbergrättegångarna som påbörjades i november 1945, avgick han från aktiv tjänst och återvände till New York. Under de närmsta efterkrigsåren var Warburgs prioritering att återuppliva sitt New York-företag av förklarliga skäl. Ändå var han lojal mot Air Force Intelligence Community och under hela 1950-talet höll han flitigt föreläsningar vid CIA för att utbilda framtida förhörsledare. Som en civilist gick han även med i Council of Foreign Relations, USA:s mest prestigefyllda och inflytelserika utrikespolitiska tankesmedja i efterkrigstiden, och som eftersträvade en järv internationalistisk agenda.

Warburg hade etablerat kontakt med familjens gamla bankföretag i Hamburg, nu under namnet Brinckmann, Wirtz & Co. strax efter kriget. År 1949 gjordes en jämkning vilket ledde fram till att Warburg-familjen representerad av Eric M. Warburg återigen var delägare i företaget – vilken överraskning skulle man kunna säga. Från och med dess hade Eric goda skäl att resa till västra Tyskland och särskilt till Hamburg ganska ofta och därigenom bli en frekvent transatlantisk pendlare. Först 1956 slutade Eric slutligen i bankens ledning. Sedan 1970 bär banken namnet M.M. Warburg igen.

Eric Warburg försökte emellertid inte bara återfå familjens bank i Hamburg. Hans bredare mål var att ”delta i att bygga en bro mellan den gamla världen och den nya, särskilt Tyskland och USA, eftersom han hade spenderat så många år på båda sidor av Atlanten” var vad officiellt angavs som skäl, men som helt säkert snarare handlade om att implementera den NATO-doktrin efter kriget, som gick ut på att hålla Tyskland nere dvs Deutsche bank, vilket man gjorde med Federal Reserve, för att hålla USA, eller egentligen den internationella bankhegemonin inne, och Ryssland ute från den Europeiska marknaden med strategiska naturresursflöden. Han hjälpte till att etablera två organisationer i sin strävan efter det målet: Atlantik-Brücke och American Council on Germany (ACG). Trots att han endast satt som ACGs kassör, ”sponsrade han alltid” och ”hjälpte på båda sidor.” Det större mål som han hoppades uppnå genom de två organisationernas verksamhet var att integrera Västtyskland i Västliga samhällen av stater och skapa en stark anti-kommunistisk ställning, på vems uppdrag då är ju en fråga som lätt gör sig påmind.

Bortsett från hans engagemang med sådana privata transatlantiska elitorganisationer visade Warburg sin anknytning till Tyskland på flera andra sätt. Warburg var en öppen motståndare till Morgenthau-planen och kritiserade all allierad demontering av industrianläggningar i västra Tyskland. Han arrangerade ett möte med sin gamla vän John J. McCloy, som den nyligen installerade amerikanska högkommissarie för det ockuperade Tyskland 1949, där Warburg argumenterade mot det allierade demonteringsprogrammet. McCloy gav slutligen in och bad Warburg att utarbeta en lista över fabriker som skulle räddas från demontering, vilket innefattade August Thyssens stålverk och Krupps syntetiska gasverk. 

I slutet av 1950-talet hade Eric Warburg inlett sitt familjeföretags ledning som ansvarig partner och hade bestämt sig för att återvända till Tyskland för gott. Trots sin hustrus ursprungliga opposition bosatte sig hela familjen i Hamburg och barnen deltog i tyska skolor. Familjen behöll dock starka band till USA genom släktingar och företag. Förutom de många amerikanska kusinerna fanns det Erics yngsta syster Gisela som hade gifte sig med en federal domare Charles E. Wyzanski och hans äldsta dotter som senare flyttade tillbaka till USA för att studera medicin där. 1966 gick Lionel Pincus till EM Warburg & Co. och trots att företaget ändrade sitt namn till Warburg, Pincus & Co. var Eric fortfarande en partner i företaget som han hade etablerat 1939. Kort före sin bestämda återkomst till Hamburg anslöt sig Warburg till den amerikanska judiska kommitténs utrikesutskott (AJC), och där han i Tyskland därefter höll ett särskilt öga på antisemitism i tysk media, dvs en tysk motsvarighet till Sveriges Expo vars uppgift är att kontrollera åsiktskorridoren för att bibehålla status quo – rådande ordning.

Fastän född i Wilhelmine-eran och levt genom Weimar-republiken och Nazitiden var det konfrontationen med sovjetisk kommunism som formade Eric Warburg mest. Kort efter vapenstilleståndet 1945 lobbade Warburg för General Eisenhower att ge upp Berlin och i sin tur behålla stora delar av centrala Tyskland som innehade ”10 miljoner människor – humankapital – och vital industriell potential intakt, avgörande för att upprätthålla jämvikt mellan öst och väst”, vilket alltså var målet. Han var övertygad om att ”bara de allierade följde hans råd” skulle det vara högst osannolikt att den kommunistiska demokratiska tyska republiken någonsin skulle kunna skapas.

Han tillämpade en liknande argumentation när han övertygade John J. McCloy för att sluta demontera den tyska industrin: ”Utan en solid ekonomi skulle det tyska folket falla till kommunism”. Med tanke på hans starka anti-kommunistiska attityder och hans flit för återuppbyggnaden av Tyskland såsom goda relationer med de Förenta staterna, är det svårt annat att tolka dessa insatser än som att Eric hade ett egenintresse i att etablera det som skulle komma att kallas det kalla kriget. 

Med sitt mångfacetterade nätverk kopplade Erik till sig affärs- och industrikommunerna i västra Tyskland såsom i Förenta staterna och hans engagemang i Atlantik-Brückas transatlantiska verksamhet och det amerikanska rådet i Tyskland som förband honom med politiska kretsar, media och akademia, såsom familjekontakter kan Eric M. Warburg ses som en representant för en transnationell elit som uppstod på nytt i efterkrigstiden och hjälpte till att forma det kalla kriget. 

Att där finns goda anledningar att misstänka hur Allen Dulles fanns med i bakgrunden hela vägen, beskrivs inte minst i boken “Containing Communism” där Allen Dulles numera som CIA-chef skall ha uttryckt sig i termer av att “President Eisenhower surrendered all his power to me.” Alltså samma Eisenhower som i sitt avskedstal 1961 som president varnade för det militärindustriella komplexet. 

Vad var det då egentligen för entitet som uppenbarligen verkade utan att synas, vars ärenden Eric sprang före, under och efter det andra världskriget? För att kunna besvara denna fråga måste vi först ta en titt på ett av de mer framgångsrika företagen i svensk historia.

Det Svenska Ostindiska Companiet

Redan 1626 planerade den svenska kungen Gustav II Adolf för ett ostindiskt kompani, men krig och nödår satte stopp för planerna, medans det andra seriösa försöket fann sitt tvära stopp efter det att Karl XII sköts till döds vid Fredrikstens fästning. Först 1731 lyckades man skapa ett Ostindiskt kompani genom skotten Colin Campbell, Niclas Sahlgren och Henrik Königs försorg. Företaget skulle utgå ifrån Göteborg – en svensk stad på västkusten som grundades främst för att fartyg skulle slippa segla in i Östersjön och därmed kunde förbigå danskarnas tullar – och vars syfte skulle vara att bedriva handel till uteslutande delar med Kina. Göteborg utsågs alltså till kompaniets hemmahamn, där också auktionerna på de hemförda exotiska varorna skulle gå av stapeln, något som skulle göra staden till en av Sveriges rikaste och viktigaste jämte Stockholm och Norrköping.

Sverige var dock långt ifrån det enda landet med ett Ostindiskt kompani i denna kulna tid, även England, Nederländerna, Frankrike, Danmark men även USA, hade sina egna och detta så tidigt som i början på 1600-talet. Det var bestämt att det nya svenska handelsbolaget skulle verka på ett område där Frankrike och Storbritannien dominerade, men bolagets handelsmonopol gav fördelar. Handeln var inte renodlat svensk, då brittiska handelsidkare utanför det brittiska ostindiska kompaniet deltog genom att investera i det Svenska Ostindiska kompaniet.

Som en parentes här skall väl kanske nämnas hur det brittiska och starkaste Ostindiska kompaniet, även kallat The John Company, hade ett brittiskt handelsmonopol som utvidgades till överherravälde i vad som blev brittiska Indien. Innan Indien blev en direktstyrd brittisk koloni 1858 hade det brittiska Ostindiska kompaniet en egen armé, sitt eget underrättelsetjänstkollektiv och en egen flotta. Britterna/kompaniet lyckades genom att etablera kontroll över viktiga strategiska förträngningar och handelsvägar sedermera enligt egenförfattade maritima lagar etablera tullrättigheter över världshaven.

Ett av flera exempel på detta är t.ex den brittiska kolonin Falklandsöarna utanför Argentina som utgjorde en av dessa strategiska punkter, där alltså alla som ville segla runt Sydamerikas sydspets först var tvungna att lägga till för att avlägga tull vid öarna om man inte ville riskera att få hela sin last konfiskerad av britterna vid eventuell inspektion, som patrullerande med egna båtar kring sydspetsen, när man i ett sådant scenario ej kunde visa upp kvitto för sin last. Ett annat exempel ser vi över Gibraltar, inloppet till Medelhavet som än idag är en brittisk koloni, där samma ordning gällde för de som ville segla in i Medelhavet.

Vidare så hade en viss herre vid namn Warren Delano stora intressen i det amerikanska Ostindiska kompaniet Russel & Company. Warren bodde i Kina i nio år och tjänade som operatörs-chef i Macao, Kanton och Hong Kong, där hans största prestation skulle komma att bli utvidgningen av Russell & Company’s handel med opium. En handel som gjorde att familjen Delanos skulle komma att kunna räkna sig till en av de mest förmögna familjerna i USA vid tillfället. Hans sonson Franklin Delano Roosevelt skulle sedermera komma att bli USAs 32:a president i perioden mellan 1933-1945 – dvs under nazitysklands uppgång och fall – åter igen med en finansiell rådgivare vid namn James Warburg.

För att nämna någon av de mer kända resenärerna på det svenska Ostindiska kompaniet är väl Jacob Wallenberg den som utmärker sig mest, som 1769-1771 reste med fartyget Finland till Kina. Värt att nämna kan ju vara det självporträtt som Jacob Wallenberg målat och som finns publicerat i en reseskildring från detta äventyr, “Min son på galejan”, där han håller i ett rökdon som ser misstänkt ut som en opiumpipa.

Sammantaget kom det svenska kompaniet att utsända 132 expeditioner till Kina och Indien fram till 1806. Formellt upplöstes bolaget 1813 och handeln på Ostindien blev fri för var och en, men då hade redan handelshus och mothandelspartners etablerats på dessa rutter varför ingen egentligen hade någon som helst möjlighet till konkurrens utanför ramen av denna redan etablerade struktur, och som till stora delar byggde på illegal opiumhandel som mothandelsvara. De kinesiska partners som blev synnerligen bemedlade på denna handel är vad som idag motsvarar den kinesiska maffian – den vita draken. Vidare skall kanske nämnas att banken HSBC grundades på just denna handel, och så sent som för bara ett par tre år sedan åkte banken dit för att tvätta just narkotikapengar, såsom att en viss Al-Yamamahfond som förvaltades av banken både visade sig finansiera sunnisekteristisk extremism i Saudiarabien, såsom att BAE – Europas största vapenkoncern – var en av dess största bidragsgivare, detta då efter det att banken hackats.

Denna handel i sin tur ledde fram till de två opiumkrigen i mitten av 1800-talet, vållade av kolonialmakterna England och Frankrike pga den opiumepidemi som uppstod i dess kölvatten, och som till sist tvingade Kina att acceptera opiumhandeln och att även ge handelsprivilegier åt segrarmakterna. Dessa krig betraktas ofta som början till slutet av Kinas kulturella historia som kejsardöme. Att Sverige samt Norge var med på en liten hörna – trots att det svenska Ostindiska företaget var likviderat – och skrev opiumavtal med Kina 1847 kan ju vara värt att beakta i detta för vidare kontextuell förståelse, såsom att familjen Wallenbergs Enskilda Bank grundades nio år senare 1856.

Den svenska grenen

Redan på 1600-talet var frågan huruvida judar skulle kunna bosätta sig i Sverige en het sådan. Det är dock först år 1770 som Gustav III fäller avgörandet, och då främst av ekonomiska skäl. Carl Cederhielm som satts att göra utredningen trodde “att judarna skulle kunna åstadkomma den önskade snabba varu- och penningcirkulationen, eftersom industrin – ordet avsåg på den tiden idoghet – inte tycktes vara karakteristiskt för svenska folket, vars tröghet i begrepp, och rädsla för allt ovanligt låg som ett blött skynke över hela landet. Men om judarna tillåts bosätta sig i landet finns anledning att hoppas på större livaktighet i näringslivet.”

I samma veva bestämdes vilka yrken dessa invandrade skulle tilldelas rätt att utöva. Judar fick i första hand ägna sig åt verksamheter som det rådde brist på i Sverige. Blev invandrade eller infödda judar med tiden framgångsrika är det självklart att dom på tillåtna områden därmed utgjorde relativt många. Sedermera förhöll det sig dessutom så att näringar där judar under lång upparbetad kompetens blev centrala för Sveriges ekonomiska utveckling, och en av dessa släkter som skulle komma att utmärka sig mer än andra var ingen mindre än den svenska grenen av familjen Warburgs.

På 1790-talet flyttade Simon Elias Warburg (1760-1828), till Sverige och anses vara stamfadern för familjegrenen här, och han grundade bl.a det första judiska samhället i Sverige närmare bestämt i Göteborg. Han fick tre söner och tre döttrar, där två av hans söner Samuel Warburg (1800-1881), som var grosshandlare samt nationalekonom och brodern Michael Warburg (1802-1868) var bland de första svenska judarna i statlig tjänst såsom t.ex i fullmäktige för Riksgälden i Göteborg. 

Samuel Warburg fick två söner. Den ena av dessa, Frederick Elias Warburg (1832-99), skulle sedermera emigrera till England och grunda Central London Electric Railway, medan hans andra son Carl Warburg efter att ha avlagt studentexamen 1852 i Lund verkade som extra ordinarie amanuens vid kungliga biblioteket i Stockholm, en tjänst han avbröt dels pga av hälsoskäl och dels för fortsatta studier på en längre resa till bl.a Tyskland, Frankrike, Schweiz och Italien.

Göteborg, den blomstrande opiumstaden

Simon Elias andre son Michael Simon Warburg (1802-1868) fick tre barn, två söner och en dotter. Den äldsta av dessa söner, Simon Elias Warburg d.y., skulle komma att grunda Börssällskapet i Göteborg samtidigt som han skulle komma att verka som svensk generalkonsul – han var alltså högsta hönset inom statens utrikesförvaltning, och en konsul har ju framförallt i uppgift att i ett främmande land bevaka sitt lands intressen inom handel och sjöfart – detta innefattade m.a.o den lukrativa opiumhandeln med Kina, efter de opiumavtal som tecknades mellan Sverige och Kina efter opiumkrigen i mitten av 1800-talet. Att hans 12 år yngre bror Karl Johan Warburg 1872 blev skribent och opinionsbildare på Göteborgs Handels och sjöfartstidning faller sig ju kanske därför inte vidare konstigt utan snarare följdriktigt.

Karl Johan Warburg var i sin tur en svensk litteraturhistoriker och parlamentsledamot. Vid Uppsala universitet avlade han i september 1873 filosofie kandidat – därefter i maj 1876 licentiatexamen och utnämndes också samma år till docent i litteraturhistoria. Genom sin yrkesverksamma karriär jobbade han först som bibliotekarie i Göteborg och höll föreläsningar om litteraturhistoriska ämnen, och senare som professor vid Göteborgs högskola fram till 1900, då han flyttade till Stockholm där han blivit utvald att som bibliotekarie organisera det nyinrättade Nobelbiblioteket som han förestod till 1909.

Han var referent för tysk och skandinavisk litteratur vid Nobelinstitutet från 1901 till 1912, och 1909 blir han till sist professor i litteraturhistoria på Stockholms högskola. Att han också mellan åren 1904–1915 samt 1917–1918 var ledamot av Stockholms stadsfullmäktige och arbetade där bland annat för upprättandet av Stockholms stadsbibliotek. Han satt även i riksdagen mellan 1905–1908 i andra kammaren för Stockholm stads valkrets och tillhörde det liberala samlingspartiet – precis som Gustaf Oscar Wallenberg gjorde exakt samtidigt – mer om det snart.

Warburg var även ledamot av Kungliga och Vitterhetssamhället i Göteborg från 1884, där han satt tillsammans med bl. a den svenska uppfinnaren John Ericsson (som uppfann båtpropellern, såsom designade ett av världens första bepansrade krigsfartyg Monitor), hans tyskättling fysikern Emil Gabriel Warburg från år 1900 – som vi ämnar titta lite närmre på strax –  men även sin syster Emelie Warburgs man Philip Leman från Lemansläkten. En bankman med anor från Nederländerna som bl. a grundade Göteborgs privatbank. Värt att notera är även att Philip Leman under många år satt som ordföranden för det svenska advokatsamfundet. 

Kopplingarna till de Ostindiska kompanierna Wallenberg och familjen Warburg behöver vi kanske inte fördjupa oss i något ytterligare i nästa avsnitt ur ljuset av vad som redan redovisats, utan det vi snarare bör hålla i tanken ur ett kolonialväldesperspektiv till detta är istället hur järnvägar har börjat byggas flitigt runt om i hela världen i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet och vad detta implicit innebar för de intressen som fram till denna tidpunkt haft monopol på världshaven. Att kunna flytta varor över land på tåg var ju trots allt både billigare, säkrare och snabbare än att frakta godset på båt.

Den strategiska planeringen att etablera neokolonialismen

Den strategiska planeringen i att etablera grundförutsättningarna för neokolonialismen börjar på slutet av 1800-talet att omsättas realpolitiskt, en planering som sedermera krävde två världskrig för att kunna realiseras. 

Gustaf Oscar Wallenberg var son till André Oscar Wallenberg och Anna von Sydow, samt halvbror till Knut Wallenberg.

Gustaf Oscar Wallenberg blev 1882 underlöjtnant och 1892 kapten i svenska flottan, sedan han 1891 lämnat den aktiva krigstjänsten för att ägna sig åt affärslivet. Han sysselsatte sig särskilt med trafikfrågor och förbättringen av Sveriges sjöfartsförbindelser.

Han var verkställande direktör för det rederibolag, som 1897 övertog trafiken från svensk sida av rutten Trelleborg–Sassnitz samt arbetade inom den år 1898 tillsatta handels- och sjöfartskommittén för rederinäringens höjande, särskilt för direkta svenska förbindelser med viktigare transoceana länder.

År 1892 blev han den förste verkställande direktören i Järnvägs AB Stockholm–Saltsjön, men lämnade 1896 denna post (han efterträddes av Oscar Busch). 1900-1907 tillhörde han riksdagens andra kammare som representant för Stockholms stad. De första åren betecknade han sig som politisk vilde, men från 1902 tillhörde han Liberala samlingspartiet.

När det efter unionsupplösningen mellan Norge och Sverige blev fråga om att omorganisera Sveriges diplomati, togs Wallenberg i anspråk för dess uppgifter och utnämndes 1906 till envoyé i Tokyo, från 1907 var han även ackrediterad i Peking. 

Därmed blev Gustaf Wallenberg den förste permanent stationerade svenske karriärdiplomaten i Östasien. Samtidigt befordrades han till kommendörkapten av 1:a graden, vilket minsann var snabbt jobbat i den militära hierarkin. 

Vi påminner oss om Gustafs partikamrat Karl Warburgs släkting Felix Warburg. Hans svärfar Jacob Schiff lånade år 1904 ut 200 miljoner dollar till Japan för det kommande Rysk-Japanska kriget, men det hade naturligtvis inte det minsta med Wallenbergs karriär som diplomat i Östasien att göra.

Den statskupp man försökte sig på i St. Petersburg 1905 misslyckades dock då folket stod bakom tsaren, och detta misslyckande tvingade revolutionärerna Vladimir Lenin och Lev Trotsky på flykt till väst, varpå Ryssland därefter utsattes för en långvarig terroraktivitet. Att den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt sedermera fick Nobels fredspris 1906 som medlingspart i konflikten, kan ju vara värt att nämna om nu någon fortfarande inte förstått hur detta pris handlar om ren opinionsbildning.

Tyskland värvade sedermera Lenin i Schweiz våren 1917, medan Trotskij fanns i USA med en rebelltrupp värvad av just Jacob Schiff. Dessa utbildades i gerillakrigföring på magnaten John Rockefellers ägor, och när denna utbildning var över fick Trotsky med sig 20 miljoner dollar för den planerade nya ryska kuppen, men även en svensk bankir för Nya Banken medverkade – Olof Aschberg – som följaktligen kallats för bolsjevikernas bankir.

Vidare i sammanhanget kan det ju vara bra att veta hur den amerikanska ambassadören i Stockholm från 1914 Ira Nelson Morris skötte de svensk-amerikanska förbindelserna bankerna emellan fram till 1923, passande nog till året då Lausannefreden trädde i kraft. 

Att Ira Morris 1898 gifte sig med Constance Lily Rothschild och satt som direktör på A.M. Rothschild & Co. kan ju också vara värt att notera i detta, även att högerledaren Arvid Lindman som sagt var satt i riksdagen tillsammans med Karl Warburg och Gustaf Wallenberg 1905. 12 år senare ger Arvid Lindman bidrag från egen plånbok till Lenin när han var på genomresa i Sverige med Ryssland och revolution som slutmål, vilket ju får anses utgöra ytterligare en liten pusselbit som pekar i den riktning vi här anför, att Sverige var både djupt involverade och investerade i den Ryska revolutionen.

Åter till Gustaf Wallenberg som den 2 juli 1908 slöt ett ”Vänskaps-, handels- och sjöfartstraktat” med det kinesiska Qing-hovet. Fördraget låg i linje med andra fördrag som Kina slöt med flera västmakter kring förra sekelskiftet.

Å ena sidan bekräftade fördraget de omfattande privilegier Sverige tillskansat sig med Fördraget i Kanton 1847, å andra sidan gav fördraget utåt sett möjlighet för avskaffandet av många av dessa privilegier sedan Kina reformerat sitt rättsväsende. Rent upprätthållande av trovärdighet med andra ord.

Gustaf Wallenbergs hemresa från Tokyo i början av 1918 väckte stor uppmärksamhet då han blev hejdad i Sibirien där han länge kvarhölls. När han slutligen släpptes var han tvungen att återvända till Japan för att sedan resa över USA till Sverige, dit han anlände först i februari 1919, samma år som Bofors började tillverka kanoner på licens åt det tyska företaget Krupp.

1920 förflyttades Wallenberg till Konstantinopel som minister. Han var sidoackrediterad i Sofia och innehade befattningen till 1930. 15 november 1930 flyttade Wallenberg från Skeppsholms församling till Turkiet enligt kyrkobokföringen.

Den Engelska Grenen

Sir Siegmund George Warburg (1902-1982) var en tyskfödd engelsk bankir, född i byn Seeburg, Tyskland, och skulle komma att spela en framträdande roll i utvecklingen av internationella affärsbanker. 

Georges Siegmund Warburg och Lucie uppfostrade deras enda barn Siegmund på en gård, Uhenfels Castle i Swabia i Sydvästra Tyskland, långt borta ifrån familjens huvudfilial i Hamburg. Siegmund hade en uppriktig och djup tillgivenhet för sin mor som lärde honom att ha ett kritiskt men samtidigt nyfiket sinne. År 1934 flyttade Siegmund till England.

Under perioden omedelbart före andra världskriget arbetade han som infiltratör för Z-organisationen, en topphemlig förgrening av MI6/SIS, och rapporterade från Schweiz om sina regelbundna möten med Hjalmar Schacht, Nazitysklands ordförande för Tyska Reichsbank, där han satt i styrelsen tillsammans med Max Warburg och därmed utgjorde den “mäktigaste” tyska bankiren – officiellt i alla fall. Mer om Z-organisationen senare.

I Storbritannien ansågs Siegmund utgöra ”uppstarten” av etablissemanget kring City of London efter kriget, där hans mest kända prestation var etableringen av EuroBond-marknaden. Han var övertygad om att finansiell integration av Europa var ett väsentligt och naturligt steg i utvecklingen av den europeiska ekonomin, och engagerade sig i organisationer dedikerade till detta mål, t.ex Action Committee for a United States of Europe, United Kingdom Council of the European Movement, European Foundation och Bilderberg-gruppen – om nu någon fortfarande undrar vilka intressen som stod bakom CIA-projektet Europeiska Unionen.

Strax efter kriget grundade han S. G. Warburg & Co. 1946 med Henry Grunfeld. Det var en stor brittisk investeringsbank, där Siegmund var bankens verkställande direktör fram till 1970-talet när han officiellt gick i pension och bosatte sig i Schweiz, men behöll en personlig sekreterare för att utarbeta korrespondens och hjälpa till med företagets verksamhet.

Kontrollen av företaget S.G. Warburg och Co. behöll man genom ett familjekontrollerat holdingbolag med namnet ”Mercury Securities”, där aktier tilldelades partners i S.G. Warburg & Co. samt hans svenska fru Eva-Maria Warburg – dotter till Mauritz Philipson av den kända bank-släkten Philipson. Företaget S.G. Warburg & Co. förvärvades av UBS AG och skapade UBS Warburg, som sedan efter en sammanslagning gick upp i UBS AG.

Han satt dessutom samtidigt som partner i den amerikanska investeringsbanken Kuhn, Loeb & Co. från 1953 till 1964, genom ett holdingbolag för att undvika restriktionerna i Glass–Steagall Act, som infördes av en president vid namn Franklin Delano Roosevelt med en finansiell rådgivare som hette James Warburg. Siegmund dog i London 1982.

Z-organisationen

Det underrättelsenätverk Siegmund Warburg jobbade för ”under” kriget – Z-organisationen – leddes av en Generallöjtnant vid namn Sir Claude Edward Marjoribanks Dansey (1876-1947), även känd som “Överste Z”, “Haywood”, “Farbror Claude” och kodnamnet “Z”. Han var biträdande chef för den hemliga underrättelsetjänsten känd som ACSS, från den brittiska underrättelsebyrån som allmänt kallades MI6, och medlem av London Controlling Section. Han började sin karriär inom underrättelsetjänstkollektivet 1900 och förblev aktiv fram till sin död.

Dansey föddes 1876 på 14 Cromwell Place i en dysfunktionell familj med nio barn. Syskonen utsattes för militär disciplin i händerna på sin soldatfader, Edward Mashiter Dansey, med straff som inkluderade misshandel även för mindre förseelser. Vid 17 års ålder blev han sexuellt involverad med Robert Baldwin Ross, Lord Alfred Douglas samt Oscar Wilde och undvek med nöd och näppe exponering och därmed fängelse, vilket också var själva anledningen att han precis som många andra unga män från den engelska aristokratin lämnade landet för att undvika skandal. Man höll alltså på med liknande verksamhet som Jeffrey Epstein nyligen lagförts för redan då, dvs hållhaksverksamhet.

Dansey gick med i den brittiska armén vid 20 års ålder, tjänstgjorde i norra Borneo och senare i Sydafrika under andra boerkriget, något som skulle komma att bana vägen för vad som bäst beskrivs som en raketkarriär inom underrättelseverksamhet, genom sin kommande förståelse för kolonialväldespolitik.

1898 gick han med i milisen som fänrik i den 5:e och 6:e bataljonen Lancashire Fusiliers, och blev snart befordrad till löjtnant. Året efter stationerades han för tjänst hos det Brittiska Norra Borneo Company – ytterligare ett ostindiskt kompani. 1902 stationerades han som stabslöjtnant för underrättelsetjänsten i Sydafrika, där han utnämndes till brigadgeneralens rådgivare. 1907 befordrades han till kapten i officersreserven.

Under tiden hade John D. Rockefeller startat sin olja-verksamhet på 1860-talet med brittiskt kapital. Familjens relationer med Brittiska Imperiet ett halvt sekel senare hade sin tyngdpunkt i John D.’s bror William Rockefeller, som var grundare av Standard Oil (senare Mobil) och byggde upp National City Bank of New York (senare Citibank).

1911 anställde brodern William en av privatkontakter rekommenderad person, inom den sociala elit som han själv tillhörde, en högt ansedd Brittisk underrättelsetjänstofficer vid namn Claude Dansey, vars tjänster alltså togs i anspråk av anledningar som inte var en slump utan snarare berodde på dennes kännedom om Imperialistisk underrättelsetjänstverksamhet och hur man agerar i enlighet med gängse kolonialdoktriner, exempelvis de som skapats av Sykes-Picot – härska genom att söndra, etc.

När Amerikas Förenta Stater sedermera förberedde sig för att liera sig med den forna koloniala fienden Storbritannien i samband med första världskriget enligt idéerna från den internationella bankhegemonin – Balfourdeklarationen, som främjade skapandet av av den Zionistiska staten Israel med syfte att kontroller strategiska naturresursflöden – så genomförde Claude Dansey personligen omorganisationen av U.S. Army Intelligence Service till en kopia av det Brittiska Secret Service. Claude Danseys skyddsling Generalen Marlborough Churchill blev organisationsansvarig för resten av den Amerikanska underrättelsetjänsten.

Efter första världskriget skapade General Churchill någonting som kom att kallas för ”Black Chamber”, det var en New York-baserad spion-organisation underställd, the State Department, U.S. Army, och faktiskt även dessa i ovan beskrivna privata New York finansiärer Rockefeller et al, alltså lojala mot Storbritanien och tillika alltså det forna Brittiska Ostindiska Kompaniet.

Detta blev alltså grunden till det OSS som vi idag känner till som CIA. Denne inte så humanistiske hederstyp, General Churchill skulle förresten snart även komma att medverka till att skapa en inte fullt så trevlig medicinsk forskningsorganisation, för att efterkomma viljan hos Rockefellers och Brittisk underrättelse tjänst/finanselit. Den plats som rasforskningen av en händelse började på jorden…

Åter till Dansey som efter omorganisationen av U.S. Army Intelligence Service rekryterades av brittiska MI5 och där ansvarade för övervakningen av civila resenärer under första världskriget. Han råkade ”oavsiktligt” tillåta Leon Trotsky att återvända till Ryssland 1917 inför den ryska revolutionen, och togs senare in i MO5 (föregångare till MI6), där hans talanger vidareutvecklades.

Många av hans källor inkluderade amerikanska industrialister, som så småningom skulle utgöra den större delen av hans omfattande kontaktlista. Han arbetade i Schweiz och på Balkan fram till 1919. Efter kriget började han arbeta i det civila, även om han förblev en deltidsagent. Men efter att ha förlorat sina pengar på Wall Street 1929 arbetade Dansey återigen som heltidsagent för MI6 i Italien, där han höll koll på Mussolinis växande fascistiska rörelse, men var inte imponerad av sin underrättelsetjänst.

Som chef för kontoret i Rom noterade Dansey flera stora svagheter inom MI6:

• Den Pensionerade admiral Hugh Sinclair, byråns chef, var enligt Dansey ”en paranoid halvgalning som föredrog att kommunicera med sitt folk uteslutande via meddelanden som lämnades i en låst låda – till vilken bara hans lika halvgalna syster hade kombinationen.” Eller också visste denna admiral mycket väl vilka som kontrollerade telekominfrastrukturen redan då, vilket i sig väcker berättigade frågor om vilka intressen Dansey tog direktiv ifrån? Kanske de industrialister som utgjorde den större delen av det underrättelsenätverk han byggt upp under första världskriget kan ha haft med den saken att göra? 

• MI6 saknade helt information om vad som utspelade sig i Europa, och som var på väg att bryta ut i andra världskriget. Hur Dansey visste detta bättre än andra inom underrättelsetjänstkollektivet, är väl en fråga värd att ställa? Återigen, kan hans personliga underrättelsenätverk haft med den saken att göra?

• Budgeten för underrättelsetjänsten hade skurits ner i till ett minimum, så byrån drog sina led från pensionerad militärpersonal med låg pension, vilket garanterade inkompetens och brist på motivation – nästan som vore det planerat på detta vis? 

• Till och med taxichaufförerna visste att chefen för MI6-operationer i en viss stad alltid var passkontrollchef, och detta var Danseys täckmantel som SIS-officer på den brittiska ambassaden. ”MI6 hade använt denna tjänst som täckmantel i flera år.” Som ett resultat var den för länge sedan kompromissad och ingen gjorde något åt ​​det – nästan som vore det planerat på detta vis?

Med detta i åtanke förlitade sig hur som helst Dansey starkt på sina brittiska och amerikanska affärskontakter. Dansey ansåg att affärsmän var mer effektiva på underrättelseinsamling än dagens MI6-tjänstemän, eftersom de förstnämnda var mer fokuserade på ekonomiska angelägenheter, jämfört med den profitsökande personal som plågade underrättelsetjänsterna vid den tiden.

I slutändan var Dansey övertygad om att det han bevittnade var en katastrof som väntade på att hända varför han skapade en parallell MI6-struktur, ett dolt skuggnätverk som kunde ta över när det oundvikliga hände. År 1936 hade Dansey’s Z-Organisation över 200 chefer, varav de flesta var där för spänningens skull. De fick inte ta extrema risker, skriva ner något, ta bilder eller bära spionutrustning.

Samtidigt befordrades Dansey till chef för den dolda underrättelsetjänsten från sitt huvudkontor i London, och efter att det andra världskriget bröt ut kom den underrättelsekatastrof som Dansey förutspått. 

Haag var den viktigaste informationsinhämtningplatsen för MI6-operationer vid den tiden, som samlade in information från hela Europa och skickade den till London. Emellertid leddes stationen i Haag av två pensionerade militärtjänstemän, kapten Sigismund Payne-Best och major Richard Stevens, som hade mycket liten underrättelseerfarenhet. Deras operation hade infiltrerats av en holländsk rekryterare som var dubbelagent för den tyska underrättelsetjänsten SS och visste identiteterna på alla agenter och underrättelsetillgångar. Alternativt föreslogs det av Peter Wright i Spycatcher att Dick Ellis låg bakom, som han hävdade ha medgett att han spionerat för nazisterna, och skulle ha haft den information som behövdes för att förråda Best och Stevens.

När SS-officeren Walter Schellenberg poserade som en dissident tysk militärofficer nappade sedermera Best och Stevens på betet och de både tillfångatogs under Venlo-incidenten i september 1939, vilket implicit innebar att hela MI6 i Nederländerna hade komprometterats med dess omedelbara likvidering som konsekvens. Incidenten i sig ledde an till att Tyskland förklarade Nederländerna krig vilket resulterade i dess ockupation några månader senare.

Omedelbart därefter startade Dansey sin Z-organisation och “räddade” därmed MI6, vilket implicit nu innebar att privata vinstmaximeringsintressen stod som den primära kraften bakom den brittiska underrättelseverksamheten, varför vi påminner oss om att det var Eric Warburg som medlade mellan Brittiska och Amerikanska underrättelsetjänster under andra världskriget. Inom veckor tillhandahöll hans Z-organisation mer trovärdig information än den gamla strukturen – förtroendehöjande de lux med andra ord. Allt detta medförde att man fick stor respekt för honom, även om han endast befordrades till ställföreträdare för byråns nya chef, Stewart Menzies, eftersom Dansey var hätsk, otålig, hämndlysten och hatade alla med en universitetsgrad, vilket gjorde att alla på sikt föraktade honom.

När den Nazistiska nederlaget var oundvikligt uppfyllde inte längre Dansey någon funktion, så 1944 tilldelades han en meningslös tjänst som pressade honom att avgå, varpå han avgick utan ett tackord eller någon pension. Dansey dog ​​i juni 1947 till följd av hjärtsjukdom.

Det militärindustriella komplexet och dess forskare

Emil Gabriel Warburg var en av förra århundradets mest framstående fysiker!

År 1863, 17 år gammal, började Emil Warburg att studera vetenskap vid Heidelbergs universitet, som erbjöd enastående undervisning i fysik och kemi. Efter fyra terminer i Heidelberg överfördes Warburg till universitetet i Berlin. Han tog sin doktorsexamen och kvalificerade sig som lärare, där han stannade kvar tills han fick ett erbjudande om att bli professor.

Warburg blev god vän med fysikern Gustav Magnus assistent, August Kundt; de förblev vänner även efter att Kundt lämnade 1868 för att ta upp en professur vid Zürich Polytechnikum. Warburg var Privatdozent i endast två år; år 1872 blev han och Kundt inbjuden till det nybildade Kaiser Wilhelm-universitetet i Strasbourg.

Kundt, som tog med sin assistent Wilhelm Röntgen från Würzburg, blev utnämnd till professor och Warburg förlänades med titeln extraordinär professor. I Strasbourg samarbetade Warburg och Kundt bl.a inom studier i kinetisk gasteori.

Samarbetet med Kundt slutade 1876 då Warburg blev professor vid universitetet i Freiburg im Breisgau, där han var ensam fysiker på fakulteten fram till 1895, då han övertog rollen från Kundt som professor i experimentell fysik vid universitetet i Berlin. Han fick därigenom den ”mest framträdande stolen för fysik i Tyskland” och blev nära vän till Max Planck, som beräknade att omkring 1930 hade ungefär en femtedel av professorerna i experimentell fysik vid tyska universitet och högskolor studerat under Warburg.

Warburgs son Otto Heinrich (1883-1970) blev chef för Kaiser Wilhelms (nu Max Plancks) Institut för cellfysiologi 1930 och fick Nobelpriset i medicin 1931, efter sin hypotes att socker göder maligna celler. Emil Warberg själv var ordinarie professor och ledamot av Kaiser-Wilhelm-institutet.

Kärnvapenteknologi, rasbiologi och kemisk krigföring

Kaiser-Wilhelm-institutet grundades 1911 på förslag av Adolf von Harnack som även blev dess första ordförande fram till 1931. Institutet finansierades av Rockefeller foundation precis som rasbiologin i Sverige och Planned Parenthood i USA, vilket kan vara värt att nämna i sammanhanget.

Emil Warburgs efterträdare, den ledande fysikern Max Planck, ledde arbetet fram till 1937 då IG Farbens chef Carl Bosch tog över fram till sin död 1940. Tanken bakom grundandet var att de decentraliserade instituten skulle skapa förutsättningar för forskning och en forskarelit. Den mest kända av de upptäckter som skedde vid institutet skulle bli kärnklyvningen som upptäcktes vid Kaiser-Wilhelm-Institut für Chemie i Berlin 1938 av kemisterna Otto Hahn, Lise Meitner och Fritz Strassmann. 

Den antropologiska sektionen, Kaiser-Wilhelm-Institut für Anthropologie, menschliche Erblehre und Eugenik, under ledning av professor Verschuer, arbetade i nära samarbete med dr Josef Mengele i rasbiologiska ämnen, vars insatser under andra världskriget skulle bli så utmärkande att hans alias kom att bli dödsängeln. Dess grupp för kemisk vetenskap medverkade i framtagningen av senapsgasen. Max Planck-institutens moderorganisation inrättade 1997 ett program för forskning rörande sin föregångares historiska roll i Nazityskland, ett uppenbart försök att skademinimera.

Vidare var ordföranden för Physikalisch-Technische Bundesanstalt (PTB) – Friedrich Kohlrausch – en av de flitigaste deltagarna på Emils föreläsningar. PTB var ett forskningsinstitut som grundades 1887 på initiativ av Karl-Heinrich Hornbach, Werner von Siemens och Hermann Von Helmholtz, där Emil Warburg skulle komma att sitta som ordförande 1912. Meningen med detta beskrevs officiellt som att konsolidera Tysklands referenser inom mått, vikt och tid, även om det helt säkert snarare rörde sig om företagsintressen som ville ligga i framkant inom forskning för vidare vinstmaximeringsnytta. Under andra världskriget upptog ju militär forskning en stor del av resurserna, och från 1977 till 1989 hade PTB till uppgift att sköta Tysklands slutförvaring av radioaktivt avfall.

Emil Warburg valdes till ordförande för Berlin Physical Society 1897, två år senare ledde han det tyska fysiska samfundet, och hamnade år 1900 med sin svenskättling Karl Warburg i Göteborgs handels- och vitterhetssamhälle – när det slumpar sig som så.

1907 gjorde Warburg sällskap med Kohlrausch vid PTB och effektiviserade institutets organisation enormt. Samtidigt skapades flera nya institut inom detta, däribland radioaktivitetslaboratoriet (1912), där Hans Geiger utvecklade sin Geigermätare. Dessutom tilldelades medel till besökande forskare, som bl.a inkluderade Einstein och de Haas när de upptäckte den gyromagnetiska effekten som namngavs efter dem (1914-1915).

Emil Warburg fortsatte med oberoende studier långt efter sin avgång 1922, och följde framstegen inom fysik med stor uppmärksamhet och opartiskhet. Men till skillnad från Wilhelm Röntgen till exempel uppnådde Warburg aldrig den framgången som gör en forskare känd långt bortom sina kollegor och laboratorium trots många viktiga upptäckter inom fysiken, men så var det kanske ej heller aldrig meningen, när verka utan att synas visat sig vara det mer långsiktiga framgångsreceptet.

Ministrar, Kungar och Banker

I romanen ”Kärlek och kärnfysik” kan man även läsa hur den svenska fysikern Eva von Bahr 1912 gjorde resan ner till Berlins universitet där hon bl.a besöker Emil Warburg på PTB, en resa som leder fram till den vänskap med Lise Meitner som blir orsaken till att Lise beger sig till Sverige 1938 och inte Nederländerna, när hon ej trovärdigt längre kunde stanna kvar i Tyskland och fortsätta med sin forskning som en konsekvens av ariseringsprocessen. Intressant nog samma år som familjen Wallenberg försöker lösa ut Warburgbanken med ägarandelar i moderbolaget IG Farben.

I sammanhanget är det väl värt att nämna att Eva von Bahrs farbror inte var någon mindre än Erik Gustaf Boström, som 1891–1900 och 1902–1905 var Sveriges statsminister, återigen samtidigt som Gustav Wallenberg, Karl Warburg och Arvid Lindman satt i riksdagen tillsammans.

Erik Boström skall dessutom ha varit väldigt populär hos kungen Oscar II, och att Eriks farbror professor Christopher Jacob Boström i sin tur var Oscar II:s informator – även kungahuset håller sig ju med ett underrättelsenätverk – såsom att Arvid Lindman år 1905 utnämndes till överadjutant i H.M. Konung Oscar II:s stab, samtidigt som han satt som generaldirektör för Telegrafstyrelsen 1904–1907, är väl ytterligare något talande i det här. Precis som det faktum att Arvid 1916–1925 var styrelseordförande i Telefonaktiebolaget L M Ericsson, och 1920 tillsammans med andra ledande politiker undertecknade en motion om att man skulle inrätta det Rasbiologiska institutet.

Ännu lite lustigare är det ju att Oscar II när Stockholms Enskilda Bank kom i gungning i slutet på 1870-talet som en konsekvens av järnvägsinvesteringar som fallit ut dåligt under den lågkonjunktur som pågick vid tillfället, då kom till undsättning personligen för att rädda banken. I sina memoarer skrev han: 

“Vid jultiden 1878 visade sig till och med betänkliga tecken till en stormlöpning – eller bankrun som vi säger idag – på Enskilda Bankens Lucka, vadan jag föranleddes att med en viss ostentation där insätta penningar i mitt eget namn, en åtgärd som kom just i rättan tid och genast hade åsyftad verkan, särdeles som det beställsamma ryktet mångdubblade summan.”

Vem var det alltså som bestämde redan då? Det är ju långt ifrån någon majoritet av befolkningen som skulle få kungen att på kommando ställa upp på den manövern.

Zionism – Det socialpsykologiska polariseringsredskapet

För vidare kontextuell förståelse i denna artikel, måste vi nu redogöra för den politiska ideologin zionism, ett försök att politisera religionen judendom med judisk nationalism som värdegrund, och även presentera några av de kolonialväldesapologeter som hade ett intresse i dess implementering.

1812 föddes Moses Hess i Bonn och som var en tysk-judisk filosof, såsom en föregångare inom socialistisk samt sionistisk teoribildning. Redan så tidigt som 1862 i sin bok “Rom och Jerusalem: Den sista nationalitetsfrågan” argumenterade han för att judarna skulle bilda ett eget land i Palestina, baserad på nationell och kulturell företeelse snarare än religiös. Det är också ur detta formulerade tankegods som Theodor Herzls, i förhållande till tidigare zionistiskt influerade idéer, skapade den politiska zionismen, som var mer genomtänkt och mer praktiskt genomförbar.

Som en parentes kan vi även nämna hur Moses Hess var personlig vän med både Karl Marx och Friedrich Engels som alltså författade det kommunistiska manifestet “Das kapital”, en vänskap som ändå får anses vara smått anmärkningsvärd, då nationalism och kommunism idag utgör varandras direkta motpoler på den moderna ideologiska vänster/högerkartan. Nästan som om dessa herrar gemensamt åtagit sig uppgiften att på någons uppdrag skapa ett nytt socialpsykologiskt kontrollverktyg skiljt från religion för att behärska och styra människors tankar. 

Zionismen är således inte en frukt av judendomen som religion betraktad, vilken sedan länge starkt motsatte sig Zionismen. Zionismen är ett imperialistiskt projekt med religiös förklädnad, född och avlad av brittiska kolonialväldesintressen.

På 1600-talet störtade Lord Oliver Cromwell den engelska monarkin och proklamerade den en republik. Han etablerade ett med tidens mått jämlikt Anglosaxiskt samhälle men syftade så mycket som möjligt till att utöka kraften i sitt land på andra länders bekostnad. För att åstadkomma detta var hans mål att skapa en allians med den judiska diasporan, som skulle bli spjutspetsen för brittisk imperialism. Han bemyndigade därför återvändandet av judar till England, där de hade körts på porten fyra hundra år tidigare, och meddelade att han skulle skapa en judisk stat, Israel. Men han dog utan att ha lyckats övertyga judarna att gå med i projektet.

Det Brittiska imperiet har sedan dess inte precis upphört att anknyta till den judiska diasporan med förslag om att skapa en judisk stat, som Benjamin Disraeli, premiärminister hos drottning Victoria vid konferensen i Berlin 1884.

Saker förändrades dock dramatiskt då den fundamentala teoretikern för den brittiska imperialismen, alltså den ”föga hedervärde” Cecil Rhodes, ”grundare” av De Beers diamanter och Rhodesia, fann en själslig likasinnad frände och judisk lobbyist i Theodor Herzl.

År 1873 köpte sig Rhodes, endast 20 år gammal, andelar i gruvföretaget De Beers som utvann diamanter vid Kimberley, finansierad av Rothschild and Sons skall kanske för sakens skull tilläggas. Sexton år senare kontrollerade han hela bolaget och därmed 90 procent av världens totala diamantproduktion.

Hans affärsmetoder omfattade både bestickning och legosoldater som mördade hans rivaler – ett bekant modus operandi… Hans bolag ”British South Africa Company” fick på så vis ensamrätt till all råvaruutvinning i det som nu är Malawi, Botswana, Zambia och Zimbabwe (de två sistnämnda hette länge Nord- respektive Sydrhodesia).

Rhodes, som 1890 blev premiärminister i Kapprovinsen, var alltså en fanatisk imperialist och ansåg att Afrikas rikedomar tillhörde den vita rasen: ”Infödingarna ska behandlas som barn och inte ha några rättigheter”, sa han 1887. Cecil Rhodes blev därför sinnebilden för britternas girighet och öppna rasism i södra Afrika.

Rhodes och Herzl utbytte omfattande korrespondens vars reproduktion förbjöds av den brittiska kronan med anledning av hundraårsminnet av Rhodes död. Världen skulle domineras av den ”germanska rasen” det vill säga i enlighet med dessa herrars syn på tillvaron och världen. Det var alltså den anglosaxiska hegemonin bestående av brittiska, irländska, amerikanska, kanadensiska människor, men även australier, nyzeeländare och sydafrikaner, som alla skulle syfta till att utöka detta imperium genom att erövra nya landområden bland annat alltså med hjälp av judar och ekonomisk infiltration – detta är vad som alltså har kommit att kallas Neo-kolonialismen, där man med skuld eller finansiell ockupation istället för mekanisk började kontrollera länder och dess befolkningar.

Theodor Herzl lyckades inte bara övertyga diasporan om att delta i detta projekt, utan han störtade dessutom yttringar av det gemensamma judiska motståndet med hjälp av bibliska myter. Den judiska staten skulle inte vara en jungfrulig mark i Uganda eller Argentina, utan i Palestina med Jerusalem som huvudstad.

Fortsättningen på denna människoexploatering regisserades till synes till avgörande delar av Rothschildintressena samt Warburgintressena – nämligen Balfourdeklarationen utgående från det palestinska mandatet i Sykes Picot-avtalet 1916 och den Ryska revolutionen 1917 som därför var absolut nödvändig, då Lenin kunde ställa sig bakom avtalet – vilket sedermera ledde fram till freden i Lausanne och uppstyckningen av det Osmanska riket. Utan Rysk revolution och Lenin inget Israel alltså.

Israel, efter dess ensidiga proklamation, vände sig till Sydafrika och Rhodesia: de enda staterna som kunde uppvisa Rhodes – kolonialism. Lite spelar det ju då någon roll, från denna synpunkt, att Boer hade stött nazisterna eftersom de ändå allesamman var sprungna ur samma världsbild och skapade polariseringskulisser i den Djupa Statens regi. Men även om premiärminister John Vorster inte officiellt reste till det ockuperade Palestina förrän 1976, så började generalförsamlingen redan 1953 fördöma ”alliansen mellan sydafrikansk rasism och zionism.” 

De två staterna hade ett nära samarbete, både i att manipulera västerländska medier, transporteringar för att kringgå embargon, trevliga projekt som att utveckla atombomber, eller varför inte sälja JAS-plan eller någon annan av de demokratiska tvivelaktigheter som den svenska staten har utövat genom åren i Sydafrika. Idag är dock Israel den enda kvarvarande arvingen till den värld skapad av Cecil Rhodes idéer om imperialism, och som alltså utgör den enda landförbindelsen mellan Afrika upp i Eurasien. 

Med andra ord utgör området en naturlig strategisk förträngning, där det alltså inte går att flytta någonting via landvägen från Afrika utan att passera Israel, och tillfälligtvis har man heller aldrig byggt någon järnväg över denna landförbindelse, precis som att man inte gjort det över den Engelska kolonin Gibraltar, eller vid Afrikas horn Djibouti-Jemen. Detta trots dess upphovsmäns stora ägande i järnvägsindustrin skall väl kanske tilläggas, så ingen missar vem som gjorde vad i redan anfört syfte.

För att ytterligare bekräfta vilka intressen som stod bakom tillkomsten av Israel så var Otto Warburg den äldre (1859-1938) en stor förespråkare för koloniseringen av Palestina och var en hängiven Zionist under hela sitt liv såsom 3:e ordföranden för World Zionist Organisation, detta så tidigt som 1911. Att Jacob Schiffs barnbarn och tillika ägare av New York Post, Dorothy Schiff, sedermera gifte sig med Rudolf Goldschmid Sonneborn, som redan 1919 besökte Palestina för att undersöka möjligheterna för kolonisering talar ju även detta sitt tydliga språk, och behöver vi ens nämna att Sonneborn var i kemibranschen eller att han också var en hängiven Zionist?

Den 1 juli 1945 efter andra världskriget så samlar Rudolf Sonneborn på begäran från Israels blivande och första premiärminister – ordförande för World Zionist Organisation – David Ben-Gurion, amerikansk-judiska zionistiska aktivister för att göra upp en plan på hur man skulle försörja det nya judiska samhället och dess militära kraft Haganah med vapen och förnödenheter, ett möte som David i sina memoarer kallade ”the most important day in the history of Israel”. Vapen som smugglades främst från USA, som intressena bakom det militärindustriella komplexet inte alls var behjälpliga med. Gruppen blev en hemlig rikstäckande organisation ledd av Sonneborn, även känd som Sonneborn Institute, och Haganah är alltså föregångaren till det som idag heter Israeli Defence Force (IDF) och utgör Israels reguljära förband. 

Första världskriget handlade med andra ord inte om några fällda skott i Sarajevo, utan utgjorde endast den gnista som behövdes för dessa Anglozionistiska finansiella intressen att starta kriget med syftet att stycka upp det Ottomanska riket enligt Sykes-Picot-avtalet och Balfourdeklarationen, för att i sann kolonialväldesanda slå lås kring transportvägarna för strategiska naturresurser från Afrika och Mellanöstern, för att på så vis även fortsättningsvis kunna exploatera hela världen. Vill man orientera sig ytterligare i hur man gick tillväga kan man med fördel ta och läsa på om Lawrence of Arabia för en större övergripande förståelse.

Sanningen om Ivar Kreuger och upptakten till WW2

Efterkrigstiden som kallas den andra svenska storhetstiden dominerades av en Herr Ivar Kreuger som var en svensk entreprenör som organiserade och förmedlade kreditflöden oberoende av bankerna, och använde dessa kreditflöden för att bygga upp länders försvarsmöjligheter mot Versaillessystemets överstatlighet, som först och främst syftade till att berika det internationella bankkonglomerat som hade lyckats med att etablera ett privatkontrollerat centralbanksystem över stora delar av Europa och i USA.

Mellankrigstidens Versaillessystem var nämligen ett system som aldrig ens i teorin var tänkt att fungera, utan man planterade redan där förutsättningarna för nästa redan planerade världskrig, vilket bör få alla att fundera lite på den innebördsmässiga betydelsen av ordet planeringshorisont.

Tyskland var knäckt och hölls ensamt ansvarigt till att bära skulden för första världskriget. Tyskland skulle följaktligen betala alla kostnaderna för hela kriget, inklusive Storbritanniens och Frankrikes krigsskulder till USA. Och bankirerna Rothschild och Rockefeller hade en utfästelse från den Brittiske utrikesministern Balfour, om bistånd till bildandet av vad som kallades en ”Judisk” stat på kolonialterritorium – mandatet Palestina – som erövrats. Med avseende på vilka som finansierat ariseringsprocesserna (Rockefeller, Warburgs och Rothschilds) så kan ju detta synas så osmakligt att det är direkt intellektuellt stötande, men den mänskliga girighetens gränser är uppenbarligen mycket svårutforskade.

Att Marcus Laurentius Wallenberg då samtidigt var delegat i handelsdelegationen för handelsavtalet, Sverige England 1916-18, kanske inte var fullt så viktigt i detta sammanhang. Men med avseende på den Ryska Revolutionen, Sykes-Picot avtalet och Balfourdeklarationen i tiden, så är det knappast som vore det av en slump att Lenin hamnade i Stockholm direkt innan revolutionen.

Vad som också var mycket viktigt och betydelsefullt, var att Marcus Laurentius Wallenberg efter första världskriget var ordförande i Kommittén för Tyska industrins belastning (se Nordisk Familjebok 1937), vilket gav en möjlighet att påverka skadeståndsuttaget ifrån omvärlden. Denna kommitté bestod av samma deltagare som i princip alla kommittéer bestod av som hade något ekonomiskt inflytande och värde för frågor rörande detta ämne – den dåvarande kärnan i den globala Djupa Staten, typ Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Dulles, Harriman, Frick, Bosch, Krupp och Warburg.

Av heller knappast en slump så var han även vid och efter Versailles, ordförande i Kommittén för ordnandet av Tysklands naturaleveranser (import, av LKAB – malm från Sverige till exempel, och export av kol och koks som utgjorde betalningen), allt enligt Dawesplanen 1924-25, vilken avgjorde vilka omständigheter som skulle föreligga vid naturaleveranser i både köp och säljled.

Så utifrån att om malmpriset ökade blev den möjliga uttagbara skadeståndsmarginalen mindre för de skadelidande, så om inte det förr eller senare skulle uppdagas att malmhandelsförhållandet med Sverige och dess obegripliga regleringar, egentligen bara utgjorde en fasad för förtäckandet av en stöld av de krigskadelidandes pengar, måste ju situationen ovillkorligen revideras och förändras. Detta förstod både Wallenbergs och socialdemokratin i Sverige redan då kan man säga.

Förvärvet av gruvbolaget var ju lite eljest redan då, milt uttryckt.

Att Marcus Laurentius i detta läge vidare var skiljedomare i tvister mellan Tyska regeringen och reparationskommittén, vilken ansvarade för de allierades etablerande av en funktionell infrastruktur 1925-30, måste ha varit en ren skänk från ovan, eller rejält mycket mer sannolikt, så kan det inte alls ha varit just detta. Tur är nämligen när omständigheter kommer till förberedelse.

Marcus Laurentius var ju dessutom även ansvarig medlem för tolkningen av Youngplanen från 1930, vilken alltså var en finansieringsmodell i vilken svenske Ivar Kreuger var delaktig som finansiär. Och 1931-34 var denne Marcus Laurentius ordförande i den skiljedomstolen som behandlade korta tyska krediter vid upprättandet av det tyska moratoriet, eller ackordet i nutida benämning, som upprättades 1932 i Lausanne. Vari en avgörande insats alltså var att se till att de Tyska skulderna till Frankrike återbetalades först. Detta så att det fanns utrymme för Frankrike att låna ut pengarna till Sverige, som i princip helt enkelt skickade Marcus Wallenberg d.ä. som förhandlare till sin egen son, som villigt lånade ut pengarna han själv hade sett till att Frankrike fick. En Affärsetik således på en nivå som varken förr eller senare har kunnat begagnas med någon trovärdighet igen. Här kommer alltså vissa gruvor in i bilden.

Vidare var Marcus Laurentius även tillförordnad expert åt den Tyska regeringen och den beskrivna Hjalmar Schacht när rekonstruktionen 1931-32 av det tyska bankväsendet vidtogs. Det där som måste rekonstrueras för att världsekonomin ”skulle kunna hämta sig”.

Storbritannien och Frankrike var alltså båda länder i praktiken helt bankrutta, förutom då de eventuella blodspengar som de eventuellt lyckades pressa ut ur Tyskland. Krigsskulderna skulle omöjligen kunna komma att betalas, detta stod klart redan innan ens bläcket hade hunnit torka på Versaillesfördraget, och vilka som blev nyttotagare av denna orättvisa fred var alltså bevisligen familjen Wallenberg. 

Men dåvarande finansiella makthavare i Europa, alltså de valutafinansiella intressenterna bakom de före detta Brittiska och Holländska Ostindiska kompanierna som nu istället hade tagit formen av ett bankkontrollerat kemi- och militärindustriellt företagskonglomerat vid namn IG Farben, hade redan bestämt sig för att genomföra en planerad fascistisk lösning för Europa. Precis som åtalen i Nürnberg anger i den saken och i den delen så saknas det sannerligen inte något svenskt engagemang.

År 1922 så fördes Benito Mussolini till makten i Italien, med hjälp av den venetianske bankiren Volpi di Misurata, vilken senare blev Mussolinis utrikesminister, detta skedde samtidigt som man började förbereda ett maktövertagande i Tyskland som blev känt under namnet ”ölhallskuppen”1923-11-09, vilken av någon för mig okänd anledning ännu denna dag firas årligen, för det är ju näppeligen misslyckandet som kan firas med avseende på vad som senare skulle komma att hända. Parallelliteten med dagens geopolitiska händelseförlopp måste sägas vara anmärkningsvärd på en rund jord. 

Spanska inbördeskriget var samma soppa kokad av samma kockar med samma syfte.

Ivar Kreugers plan under efterkrigstiden var att ge ett lån till Tyskland på 125 miljoner dollar, vilket skulle bli det största statslånet någonsin, och offentliggjordes i oktober 1929. Tanken med detta lån var delvis att lösa krisen kring krigsskadeståndsskulderna, på ett sådant sätt att man kunde undvika ett nytt krig och stora nya investeringar i IG Farbens krigsmaterielproduktion, vilket var det fascistiska eftersträvade alternativet.

Problemet för bankirmaktens expansion till vårt nuvarande valutafinansiella system hette då alltså Ivar Kreuger, och detta innebar givetvis att Ivar Kreugers planer starkt motarbetades av de finansintressen som förespråkade Hitlerdiktaturen i Tyskland, främst då företrädda av den brittiske centralbankschefen Montague Collet Norman (Collet – Ring), bankintressena bakom FED och den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht, där alltså även Max Warburg ingick i styrelsen. Samtliga med avgörande och stora intressen inom IG Farben.

När det gick upp för dessa intressen att de faktiskt höll på att förlora kontrollen över Tyskland, till Ivar Kreuger genom dennes fredslån, så skred de till verket. De bestämde då att all utlåning snarast skulle upphöra. Detta skedde genom en massiv nedvärdering av den amerikanska aktiemarknaden, en nedvärdering som utlöstes av att amerikanska och europeiska finanskretsar drog bort mängder av likviditet från den amerikanska aktiemarknaden, detta samtidigt som räntan höjdes. Varför vi påminner oss återigen om att Paul Warburg, Max bror, var arkitekten bakom Federal reserve såsom satt i styrelsen för USAs centralbank. 

Resultatet av detta blev den stora börskraschen den 29 oktober 1929.

Just den dagen hade Ivar Kreuger planerat en stor emission för att få in resterande kapital till Tysklandslånet. Kreugerpapperen föll i värde, men de föll bara med hälften i jämförelse med andra aktier. Kreuger kunde därför få in de pengar han behövde för Tysklandslånet.

Förtroendet för Kreuger hade därigenom stärkts. Därmed skärptes också striden om vem som skulle styra över den internationella kreditmarknaden. Montague Norman Ring hade redan sedan en tid tillbaka försökt stärka centralbankernas kontroll över världsekonomin. I Haag 1930 lades det fram en plan för hur detta skulle komma att ske.

En ny bank, Bank for International Settlements, BIS, skulle bildas enligt vad som uttrycktes som att det var för att jämna ut olikheter i betalningsbalanserna mellan de olika ländernas centralbanker – men alltså egentligen framförallt för att reglera bankerna på ett sätt som verkade för IG Farbens intressen. Med den brittiska kontrollen verkande styrande över såväl den tyska som den amerikanska och engelska centralbanken, var den gode Montague Norman Ring helt säker på att BIS skulle komma att kontrolleras av honom själv.

Således vid Haagkonferensen 1930 så beslutades att BIS skulle komma att inrättas, men det blev ett inte så litet streck i räkningen för England, när Frankrike istället fick ordförandeskapet för banken, vilket medförde att banken inte alls kunde användas på det sätt som Montague Norman Ring hade tänkt sig. Den franske premiärministern Aristide Briand var lierad med Ivar Kreuger, och var dessutom en stark motståndare mot fascism och ekonomisk diktatur. Den Franska alliansen genom Premiärminister Aristide Briand med Kreuger vid Haagkonferensen gav dessutom ytterligare ett resultat som Norman Ring hade svårt att förlika sig med.

I början av 1930, när Kreuger skulle göra sin första utbetalning på Tysklandslånet, så betalade Frankrike i förskott tillbaka på sitt lån från Kreuger ifrån 1927, vilket gav Kreuger det manöverutrymme och handlingsfrihet som han behövde efter börskraschen 1929.

Med dessa bakslag – Kreugers stora Tysklandslån och det fransk/Kreugerska inflytandet över BIS – var Hjalmar Schachts möjligheter att fortsätta ”verka inom systemet obemärkt” mycket begränsade. Han avgick därför som tysk riksbankschef, och började istället omgående att propagera internationellt i finanssammanhang för att Hitler skulle komma till makten i Tyskland. För att idag övertyga sig om att så verkligen var fallet, så behöver man bara titta på vad Hjalmar Schacht gjorde sedan, direkt efter sin avgång.

På hösten 1930, så var Tyskland återigen i behov av ett lån för att stabilisera sin ekonomi. Den tyska regeringen inledde då förhandlingar med Kreugers bankförbindelse i USA, Lee, Higginson & Co, om utbetalningen av den resterande delen av Tysklandslånet. Förhandlingarna påbörjades 1 oktober. Den 2 oktober 1930 så anländer Hjalmar Schacht till New York.

Syftet med hans besök i New York var att å IG Farben intressenas vägnar, se till att Tyskland under inga omständigheter skulle ges några ytterligare krediter. Schacht stannade därför hela åtta veckor i USA, och höll därvid 40 föreläsningar, med början som gästföreläsare hos Council of Foreign Relations. Temat för dessa hans föreläsningar var att Tyskland inte skulle komma att kunna betala tillbaka sina lån, utan nu istället enbart höll på att förbereda ett skuldmoratorium.

Schacht hade också i detta ett direkt sammanträffande med Donald Durant, direktör i Lee, Higginson & Co., och försäkrade honom därvid att de aldrig någonsin skulle få igen sina pengar om de lånade ut dem till Tyskland. Den tyska regeringen såg sig i detta nödsakad att ingripa mot Schacht, och skickade då ut ett meddelande där regeringen öppet tog avstånd ifrån Schacht och alla av denne beskrivna planer på moratorium.

Trots Schachts massiva organisering för att förhindra att Tyskland skulle beviljas ytterligare lån, betalade Kreuger genom Lee, Higginson & Co. ut den resterande delen av lånet till Tyskland, och förhindrade därigenom återigen Hjalmar Schachts och Montague Normans planer för en monetär diktatur.

Kreuger och hans amerikanska och franska bankallierade, visade på detta sätt att de var fast beslutna att fortsätta långivningen till Tyskland. På detta vis så hade Hitler – och givetvis det andra världskriget – med all säkerhet kunnat stoppas! Vilket alltså var det omvända intresset än det hos IG Farben, åter igen där alltså Wallenbergsfären ägde stora aktieposter i moderbolaget (SOU 1999:20, s. 194)

Striden om Tyskland var egentligen inte avgjord förrän 1933, då Hitler hade installerats som rikskansler och gjort Schacht till sin riksekonomiminister. Men ända fram till den 7 mars 1932 då Aristide Briand dog under märkliga omständigheter, och även på dennes begravningsdag den 12 mars 1932 då Ivar Kreuger också dog i ett påstått självmord, så stod Kreuger och hans allierade definitivt i vägen för all sådan utveckling. Det kan ju som kuriosa nämnas att den 13 mars, alltså dagen efter, så var det ett världshistoriskt avgörande val i Tyskland, där ett underskott på 200 000 röster gjorde att det blev omval, varpå Herr Hitler stärkte sin position och nästa år gick segrande ur detta.

I sin bok ”Es geschah in Deutschland” skriver den dåvarande tyske regeringstjänstemannen Greve Lutz Schwerin von Krosigk om hur den schweiziske bankiren Felix Somary, som var starkt anknuten till Schweizerische Bankverein och gjort sig ett namn om som nationalekonomisk teoretiker, besökte finansministeriet i Berlin under våren 1931.

På frågan om hur länge rådande världskris skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man kunde tänka sig en vändning uppåt: 

• Banksystemet i Wien och Berlin måste saneras genom en kris (eg. reformeras till IG Farbens fördel och ordförande för kommittén för det tyska bankväsendets reformering hette – Wallenberg)
• Det engelska pundet måste lösa sig från guldet (så att skuld och valuta-expansionen inte bromsades av tillgången på guld) 
• Svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman.

Tidigt på sommaren 1931 kraschade bankerna och sent på sommaren nedvärderades pundet – detta förlopp styrde den Anglozionistiska bankhegemonin helt själv. När Felix Somary då senare ännu en gång kom till Berlin på tidiga våren alltså precis i månadsskiftet februari-mars 1932, fick han frågan om han verkligen måste vänta på den tredje händelsen fortfarande.

Felix Somary höll vid detta tillfälle inte tillbaks någonting alls, utan försäkrade istället frankt att Kreugerkoncernen inom en mycket kort tid skulle vara slut.

Hur kunde då möjligen den schweiziske bankiren Felix Somary, veta att det snart skulle vara slut med Ivar Kreuger som dessutom uppenbarligen understöddes av den Franska Premiärministern och tidigare fram till 1929 av den tyska utrikesministern Gustav Stresemann?

Och kanske ännu viktigare: Hur kunde sedan en revisionsbyrå med säte i Paris, Price Waterhouse & Co, få uppdraget att gå igenom Kreugerkoncernens redovisning, utan att kunna ett ord svenska, och sedan efter bara några dagar förklara den världsomspännande koncernen i konkurs?

Hur kunde advokat Hugo Stenbeck och Jacob Wallenberg tillåtas att utse sig själva till att ingå i en Kunglig kommission, som egentligen inte alls var kunglig, utan i detta bara hade falsk varudeklaration för att imponera på de franska myndigheterna, och som skulle utreda Kreugerkoncernens ställning? Och detta när Wallenbergarna med ombudet var allierade och delägare tillsammans med dem som starkt motarbetade Kreuger? (SOU 1999:20)

Varför blev alla Kreugers nära medarbetare antingen vanärade, ruinerade eller fängslade, eller varför inte allt på en gång? Sådant händer sällan utan att det finns en avsikt bakom.

Historien formas av människor som omsätter idéer i praktisk handling. Ivar Kreuger missbedömde i detta hur långt hans ekonomiska motståndare egentligen var beredda att gå för att effektuera sina planer.

Hitlerdiktaturen och andra världskriget var det pris som Europa blev tvunget att betala för att de privatägda bankernas uppställda skendemokrati kunde fortsätta, samt att de bankstyrda centralbankerna skulle få upprättas så att man genom detta skulle kunna bibehålla och konsolidera sin makt över världen genom bedrägeri och villfarelser.

Omförflyttning av humankapital

Att judarna så att säga offrades – som ett delmål i denna operativa strategiska planering – handlade därför inte främst om att konfiskera judisk egendom eller för den delen systematiskt ta död på dem, utan att få dem att flytta till detta geostrategiska område som idag utgör staten Israel, och dölja dess egentliga syfte som en tullstation bakom religionen judendom som partiseringskuliss för att på detta vis undvika kritik mot eget dåligt beteende. En förflyttning som man alltså varit mindre framgångsrika med fram till starten av ariseringsprocessen i Tyskland 1933.

Vår beskrivning i detta bekräftas ju inte minst vidare av att Herr Hitler direkt efter freden i Lausanne 1923, då Sykes-Picot-avtalet och Balfourdeklarationen blev gällande internationellt, bara några månader senare i november samma år försöker sig på statskupp i Tyskland – ölkällarkuppen. Man hade alltså bråttom därefter, och om man hade lyckats med denna kupp, så hade helt säkert ett liknande avtal som Haavaraavtalet strax därefter formulerats. Detta avtal var alltså ett mellan Nazityskland och Zionistiska tyska judar som undertecknades den 25 augusti 1933. Avtalet slutfördes efter tre månaders samtal mellan den zionistiska federationen Tyskland, den anglo-palestinska banken (enligt den judiska byråns direktiv) och de nazistiska tyska myndigheterna. Detta var en viktig faktor för att möjliggöra migrationen av cirka 60 000 tyska judar till Palestina 1933-1939.

Avtalet möjliggjorde att Zionistiska judar kunde fly förföljelse undan den nya nazistregimen och samtidigt slippa viss konfiskation i kommande ariseringsprocess, genom att överföra en del av sina tillgångar till brittiska Palestina. Judarna sålde sina tillgångar i Tyskland för att betala för väsentliga varor (tillverkade i Tyskland) för att skickas till Palestina. 

Att detta dessutom sker parallellt med att ”Amerikansk-Judiska Kommittén” den 31 mars 1933, som kontrollerades av familjen Warburg tillsammans med den Judiska organisationen ”B’nai B’rith”, som i sin tur påverkades av familjen Sulzberger (”New York Times”), ger ut en formell, officiell ”judisk” skrift ifrån dessa två organisationer som uppmanade till medgörlighet ”att inga Amerikaner skall bojkotta Tyskland eller Tyska varor och i någon mån eller omfattning vara eller verka uppviglande mot den Tyska Nazismen,” vidare påtalades vikten av att medverka vidare till att inga fler massmöten skulle hållas, eller som man så vackert uttryckte saken, ”inga liknande former av sinnesrörelseskapande åtgärder komma att anställas.”

Den Amerikanska Judiska Kommittén och B’nai B’rith (moderorganisation till ”Anti-Defamations Förbundet”) fortsatte faktiskt med denna hårdnackade, no-attack-on-Hitler inställning genom hela 1930-talet, detta alltså medan ariseringsprocesserna pågick för fullt i Tyskland, under samma tid där många Judar och andra anti-fascister kämpade för sina liv under förespeglingar som uppgavs vara biologiskt grundade. En biologisk forskningsgrund som alltså finansierades av i denna artikel beskrivna bankintressen.

Förhållandet beskrivet här kräver alltså rätt ovillkorligen en revision av den efterkommande historiebeskrivningen, samt likafullt att betraktelsen placeras helt inom sammanhanget Rockefeller/Rothschild/Harriman/Bush/Warburg/Wallenberg och senare neråt genom CFR/Bilderberg/Trilaterala Förbundet, vilket kan förklara någonting av det förhållande som uppräknade familjer har till Amerikanska Judiska och Sionistiska ledare, varav en stor del alltså spelade en otäck del i dramat om Nazismen. Är detta måhända möjligen en av anledningarna till varför ”professionella Nazijägare” aldrig har upptäckt hur dessa familjer skapat sina förmögenheter? Trots att handlingarna idag finns öppna…

Så vad menade Theodor Hertzl egentligen med att antisemiterna skulle bli judarnas bästa vänner? Tja, prova med att försöka beskriva vad som här redovisats i vilken politisk debattgrupp som helst på nätet så ska ni få se hur snabbt stigmatiseringsbegrepp såsom antisemit och nazist klistras på er person. Detta trots att ämnena som avhandlats i denna artikel inte har det minsta med religionen judendom att göra i sig, annat då än som ett socialpsykologiskt kontrollverktyg och en partiseringskuliss som tar fokus ifrån själva sakfrågan om vilka som gjorde vad under det förra århundradet såsom i vilket syfte.

Men låt oss ändå för sakens skull här vara tydliga när vi talar om dessa kolonialväldesförespråkare och finansiella intressen som valt att indela sig själva som judar, för att på så vis slippa vidare diskussioner och spekulationer om vilka känslor vi påstås uppleva i förhållande till judar – intressen som alltså vill hålla oss polariserade för att kunna söndra och härska. Vissa intressen som presenteras här uttrycker sig ha antagit judendomen, men som med all sannolikhet enbart missbrukat den religiösa delen av egennyttiga politiska skäl.

Vi talar således om en väldigt liten klick inflytelserika personer som i sin tur kontrolleras av ytterligare ett fåtal individer som förstår principen med att kontrollen över strategiska naturresursflöden, betalningsinfrastruktur och betalningsmedel verkar styrande för all ekonomisk aktivitet. Vi talar alltså inte om de människor som väljer att kalla sig för judar i allmänhet, eller de som blivit offer under inflytande av Zionismen, vilket i sig inte innebär att varje anhängare av Zionismen är en dålig eller opålitlig person. Det är stor skillnad på människor som individer beroende på olika inflytelserika strömningar som vi alla från födseln till vår grav konfronteras med, inklusive människor som själva kallar sig för judar!

De Fria är med andra ord inte emot det grundläggande i principen med att människor som individer kallar sig själva för judar eller någonting annat, men som alltså oavsett egenvald indelning ändå måste komma till insikt om hur de blivit vilseledda, misshandlade och bedragna precis som oss alla andra inom ramen för rådande system! Det handlar i allt om det beteende som grundar sig på individens tankar.

Vad är det då man egentligen sysslar med på Expos redaktion, där dess medarbetare bemyndigats med rätten att som domare kontrollera åsiktskorridoren om vad som skall betraktas som fientlighet mot judar, speciellt som en stor del av de som jobbar där bekänner sig till just denna religion, vilket ju innebär att de är allt annat än opartiska? Denna fråga kan kanske enklast besvaras genom att man tar sig en titt på organisationens upphovsmän och vilka som sitter eller har suttit i dess styrelse.

Efterkrigstiden – Boschaffären – Kalla kriget

Det finns alltså nu en överväldigande mängd bevis som talar för att bröderna Wallenberg hade ett mycket stort inflytande över de geopolitiska skeendena som föranledde både det första och andra världskriget. Möjligheterna till fortsatt manöverfrihet minskade dock dramatiskt på grund av den internationellt – naturligtvis inte i Sverige av naturliga skäl – uppmärksammade Boschaffären, vars kritiska fas inträdde 1945–1946. De som försvarade bröderna Wallenberg vid dessa förhandlingar var inte några mindre än bröderna Dulles, varav den ene, Avery, då var Europachef för CIA – efterföljaren till Office of Strategic Services (OSS) – och den andre, John Foster, sedermera blev amerikansk utrikesminister, som vi nämnt tidigare, precis som Eric Warburgs nära kontakter med dessa två och som ju satt som mellanhand under kriget mellan amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten. Dessa herrar försvarade alltså bröderna Wallenberg mot anklagelser från USA och de allierade vid förhandlingarna i Washington.

Bakgrunden var dock utåt och till delar sådan, att den ovan beskrivna multinationella Boschkoncernen som ingick i IG Farben-koncernen precis som Ford gjorde, med säte i Tyskland under 1930-talet, sades frukta för att historien från första världskriget skulle upprepas. (Vi minns dock hur patenten för IG Farben redan låg under svensk kontroll genom August von Knieriems försorg.) Företaget förlorade sina utländska dotterbolag i de länder som var Tysklands fiender, och Boschledningen försökte därför ”sälja” sina utländska bolag – till sig själv ska vi kanske tillägga för sakens skull – till ”utländska” ägare med rätt till återköp efter kriget. Man ville alltså ha icke-tyska bulvanägare till dotterbolagen. Carl Goerdeler, som var knuten till Boschkoncernen, kontaktade Jacob Wallenberg i frågan och SEB-gruppen köpte åtta Bosch-företag i neutrala länder.

En mycket större affär då var dock att köpa 70% av aktiekapitalet i American Bosch Corporation (ABC). I båda fallen utformades promemorior om att SEB-gruppen inte kunde sälja aktiemajoriteten till andra utan att Boschkoncernen skulle ha återköpsrätt. Dessa promemorior var emellertid inte formellt bindande eftersom de inte var underskrivna. Så vem var det egentligen som bestämde?

Den europeiska Boschaffären avvecklades 1941–1943, och i USA blev problemen stora eftersom de amerikanska myndigheterna betraktade alla tyskägda företag som redskap för den egentligen av Anglozionistiska Djupa Staten skapade ”nazismen”, vilken de i så fall tycks ha haft kusligt begränsad förståelse för, särskilt avseende det funktionsmässigt strukturella ägandet. Men med avseende på Bröderna Dulles olika förehavanden i kombination med bröderna Wallenberg och funktionen av det militärindustriella komplexet inom den Djupa Staten, så blir allt ovillkorligt kontextuellt givet. De amerikanska myndigheterna misstänkte – i alla fall pliktskyldigt, men ändå i så fall med all rätt, att ägandeförhållandena i ABC möjligen inte var helsvenska – utan mer globalistiskt orienterade.

Att man från senat och kongress uttryckte att familjen Wallenberg räddats mer av det kalla krigets uppkomst än av egen förbättrade affärsmoral, kanske säger något det också ifråga om vilka som etablerade det kalla kriget och med vilket syfte som detta gjordes. Amerikanska staten hade stort behov av de motorelektriska komponenter som ABC tillverkade, men ville att aktierna skulle försäljas till amerikanska medborgare. Just detta ville uppenbarligen inte familjen Wallenberg!

Wallenbergs hade alltså ”förbundit” sig till Bosch att inte låta detta ske. Istället skapades en ”voting trust” för ABC. Det innebar att rösträtten för ABC-aktierna under begränsad tid överfördes till styrelseordföranden i ABC. Då USA drogs in i kriget i december 1941, genom att Japan utan att ha vad som ens skulle kunna misstas för någon sorts strategisk planering anföll Pearl Harbor, blev det än viktigare att styrka att ABC verkligen var svenskägt, eftersom det annars kunde tas i beslag eller frysas som fientligt kopplad egendom. Som exempelvis blev fallet med familjen Bushs olika tillgångar.

Bosch ”tvingades” acceptera en omformulering av den tidigare uppgörelsen som innebar att man förklarade att äganderätten till ABC var bona fide svensk utan specialavtal. Wallenbergs fick naturligtvis all lydig hjälp av svenska regeringen i detta arbete. I brev från Riksbanken till Finansdepartementet i Washington förklarades att ABC-aktierna var svenska och att det inte existerade några hemliga avtal som inkräktade på detta förhållande.

Utrikesminister Christian Günther förklarade – beskrivande nog – för sin amerikanske kollega att han var övertygad om att Wallenbergs inte dolde något för regeringen i denna affär! I samband med ockupationen av Tyskland fick emellertid den amerikanska administrationen tillgång till av Sovjetunionen valda delar av Boschkoncernens arkiv i Stuttgart. De dokument som där återfanns fick Boschaffären att framstå i ett helt annat ljus.

Det svenska ägandet av Bosch-bolagen var endast avsett som tillfälligt – det gäller ju att verka utan att synas och utpressning är alltid grunden. De svenska motsvarigheterna till dessa papper hade häpnadsväckande nog förstörts precis som handlingar gällande det Svenska IG Farben, av SEB skall det väl också tilläggas för sakens skull.

Det blev hur som helst helt uppenbart och tydligt att Wallenbergs bedrivit ett dubbelspel. Gentemot USA hade det hävdats att ABC var svenskägt och att avsikten på sikt var att sälja företaget till amerikanska medborgare. I förhållande till Bosch-företaget i Tyskland försökte man få det att framstå som att avsikten var att behålla tillräckligt med ABC-aktier så att moderbolaget skulle kunna återköpa dem efter kriget.

Wallenbergs hade även råkat glömma att informera svenska regeringen om alla turer i Boschaffären – som alltså utrikesminister Christian Günther ändå så beredvilligt gick i god för. Genom agerandet hade man ”lyckats få stöd” från svenska regeringen för att behålla ägandet i ABC.

Det amerikanska finansdepartementet förklarade Wallenbergs som ”special blocked nationals” och ville svartlista dem och deras företag i alla allierade länder. Marcus Wallenberg tillbringade hösten 1945 i USA i förhör på det amerikanska finansdepartementet. Återigen sökte Wallenbergs stöd hos den svenska regeringen. I oktober 1945 hade de utarbetat ett förslag till uttalande som de presenterade för den svenske ministern i Washington, Herman Eriksson.

I förslaget stod att banken och Wallenbergs hade det bästa rykte och att deras ord gällde också för den svenska regeringen. Eriksson hade varit brödernas viktigaste kontakt i regeringen under kriget men vägrade i det anade ljuset från verkligheten att skriva under ett sådant uttalande. Hans hållning bekräftades sedan från Utrikesdepartementet, för vad det nu var värt, som fann Erikssons svar ”ägnade att tillrättalägga förhållandet mellan svenska myndigheter och dem.”

Boschaffären blev under våren 1946 en del av en större uppgörelse om tyska tillgångar i Sverige. I mars 1947 gjorde de amerikanska och svenska regeringarna upp om avblockering av svenska tillgångar i USA. Den rättsliga processen om ABC i USA slutade” häpnadsväckande nog” i förlikning 1950, men uppgavs innebära en ”stor” ekonomisk förlust för Wallenbergs – som ändå oturligt nog blev de två de största redovisade profitörerna på WW2 – med valspråket ”Esse non videri” – Vara (verka) utan att synas.

Den största förlusten låg ändå i att Wallenbergs namn mer öppet kom att kopplas till Nazityskland, och i geopolitiskt avseende kan konstateras att Wallenbergs inte instämde i den analys som innebar att tyskägda företag med automatik bidrog till nazismens sak. Att de vågade hålla fast vid denna inställning under kriget måste betecknas som våghalsigt, då det tidigt stod mycket klart att de allierade, särskilt USA, betraktade tyska företag som identiska med nazistiska företag, så den internationella Djupa Staten var alltså redan etablerad.

Hur kunde det då komma sig att Wallenbergs faktiskt ägde aktier i det Tyska moderbolaget IG Farben, men ändå undgick åtal vid Nürnbergprocesserna, där hela övriga styrelsen stod som åtalade och också dömdes för anstiftan till världskrig? Det var alltså ytterst Ivar Rooth som i brev från Riksbanken till Finansdepartementet i Washington förklarade att ABC-aktierna var svenska och att det inte existerade några hemliga avtal som inkräktade på detta förhållande.

Ivars son Lars Rooth (1921-2012) var ansvarig för Vatikanradions svenska sändningar, och på tal om Vatikanen, Dawesplanen där Wallenbergs och Dulles var inblandade var lustigt nog även påvens finansexpert Nogara med. Tidigare nämnd John Foster Dulles hade en son, Avery Robert Dulles, som blev amerikansk kardinal, den första någonsin som blev det utan att vara biskopsvigd inom Romersk-katolska kyrkan. Han höll på med Vatikanens finanser. 

Räddade av ett kallt krig

Den s.k. Washingtonöverenskommelsen slöts alltså 1946 mellan Sverige och företrädare för de allierade staterna. Boschaffären avslutades 1950 och då var det Kalla kriget igång – vad Wallenberg använde för påtryckningsmedel kan man ju fundera på, men att han hotade med att avslöja alla inblandade är väl den mest sannolika förklaringen. Om vi ser till vilka som främst verkade för det kalla krigets uppkomst dvs. bröderna Dulles, Warburgs, Oliver Carlson och George Kennan, och då naturligtvis också Lise Meitners insatser på distans för ”Manhattanprojektet”, då hon ju satt i den svenska djupa skogen, i Ljungaverk utanför Sundsvall som producerat tungvatten åt Nazityskland under hela kriget, måste man vara mer än naiv för att inte se i vilken riktning det hela graviterar.

Som en separat åtgärd i Washingtonförhandlingarna åtog sig den svenska regeringen att bevilja 75 miljoner kronor som en fortsättning av det svenska bidraget till uppbyggnaden av de krigshärjade länderna, avsedda att utgå i form av avskrivning av lämnade krediter eller framtida krediter. I gengäld skulle de allierade upphäva de s.k. svarta listorna som berörde svenska företag samt friställa de svenska banktillgodohavandena i USA. Vems bolag och banktillgodohavanden kan då detta möjligen ha rört sig om… vem räddades som sagt mer av det kalla krigets uppkomst än av egen förbättrade affärsmoral, enligt den amerikanska senaten under Operation Safehaven som pågick mellan 1944-48?

Utan medialt opinionsbildande insatser i direkt fortsättning på Hiroshima och Nagasaki, så skulle aldrig rädslan för atomvapen ha fått något som helst internationellt genomslag och redan där visste man alltså att kärnkraft skulle verka missgynnande för oljeindustrin. 

Expressens löpsedel dagen efter bomben över Hiroshima skvallrar ju inte minst om detta: ”Flyende judinna snuvade Adolf Hitler på jordens största kraft” – Det var alltså Lise Meitner!

Då Donald Trump uttryckte sig i en tweet strax efter det att han blev president 2017 i termer av att “vi skall rusta upp vår [kärnvapen]arsenal tills människor tar sitt förnuft till fånga”, dvs exponera hotet om kärnvapenkrig som en ren opinionsbildningskuliss, så kommer man inte helt osökt att tänka på Nordkorea och Kim Jong Un, som Trump initialt i sitt presidentskap beskrev som “Rocketman” medans hela världen enligt svensk media höll andan inför ett annalkande kärnvapenkrig – men där forna fientligheter nu istället förbytts till vänskap, vilket i sin tur återigen sätter fokuset på Sverige. 

Efter vapenstilleståndet på den Koreanska halvön 1953 skapades nämligen Neutrala nationernas övervakningskommission. Enligt vapenstilleståndet skulle fyra höga tjänstemän från neutrala nationer utses, och av FN-kommandot valde man därifrån Schweiz och Sverige medan den Koreanska Folkarmén och Kinesiska folkets frivilligarmé valde Tjeckoslovakien och Polen.

Att Sverige sedermera från år 1975 som enda västerland etablerade en ambassad i Pyongyang från vilken man hanterat de diplomatiska förbindelserna mellan Nordkorea och de gamla kronkolonierna som ingår i Five-eyes: England – USA – Kanada – Australien – Nya Zeeland, och det faktum att det var det svenska Investor-ägda företaget ABB under ledning av Donald Rumsfeld som sålde kärnreaktorer till Pyongyang år 2000 (vilket man ju även gjort till Tehran), väcker ju berättigade frågor om det uttryckta målet av fred verkligen varit det eftersträvansvärda, när nu Donald Trump lyckats med att frosta av Washingtons relationer med Pyongyang på bara några år, något som Sverige misslyckats med sedan 1995, endast genom att utesluta Sverige ur förhandlingarna staterna emellan.

Reaktoravtalet med Nordkorea var alltså politiskt – utåt sett – en del av den tidigare presidenten Bill Clintons försök att få Nordkorea positivt engagerat med väst. Tanken uppgavs vara att minska spänningarna på den koreanska halvön genom att erbjuda olja och lättvattenreaktorer i utbyte mot att kärnvapeninspektörer fick tillträde till landet.

Lustigt nog blev det istället just kärnvapenhot som blev konsekvensen av den manövern, varför det är svårt att värja sig från intrycket av att detta inte skulle ha varit själva målet – dvs som vanligt etablera konflikt som neutral stat för att i ett senare skede skapa en marknad för det militärindustriella komplexet där man säljer vapen till båda sidor av konflikten, och där inte minst svenska intressen och då i synnerhet familjen Wallenberg sitter djupt investerade.

Telekominfrastrukturell kontroll

Vem som egentligen styr och ställer bakom teaterkulisserna och har gjort under den större delen av det förra seklet såsom en bra bit in på det nya, börjar nu faktiskt bli helt omöjligt att missa även för den allra mest väldresserade befolkningen på jorden – alltså den svenska.

Om internetjättarna är beroende av Ericssons hårdvara och med sin serverkapacitet lokaliserad till Sverige under skydd av FRA-lagen, måste man vara riktigt svenskt kulturellt fördummad för att inte se verkligheten för vad den egentligen är för någonting. Ett företag som alltså familjen Wallenberg sedan bolagsplundringen efter Ivar Kreugers död 1932 varit i fullständig kontroll över.

Då det inte finns något utrikesdepartement på hela jordklotet som klarar sig utan ett underrättelsetjänstkollektiv, som i sin tur är direkt beroende av en telekominfrastruktur, något som gällde lika under andra världskriget såsom nu i modern tid, är det väl egentligen färdigsnackat i den delen. 

I skriften The Swedish Kings of Cyberwar avslöjas Sveriges egen förmenta oskuldsfullhet vilken helt stilenligt bygger på att verka utan att synas. Winterlight var en gemensam ansträngning mellan NSA, det svenska FRA och det brittiska GCHQ, verkar angrepp på datorer och datanät ha initierats av svenskar…

Långt än mindre uppmärksammat har därför också varit i vilken utsträckning USA själva har samordnat med Sverige och andra allierade för att utveckla hacknings- och övervakningsverktyg som är långt mer avancerade än de e-postadress ”phishing”-strategier som påstås användas i påstådda ryska attacker.

Ett viktigt mål för denna teknik är givetvis Ryssland själv. Just det Ryssland som alltid utmålas som ett hot mot Sverige och som rimligtvis måste utgöra själva ”hotet mot Europa”

NSA-tjänstemän beskriver sina svenska motsvarigheter som ”extremt kompetenta, tekniskt innovativa och pålitliga” och lovordade dem för att vara ”skickliga att samla in en mängd olika kommunikationer.”

Särskilt hade det svenska FRA fått tillgång till NSA:s mest kraftfulla analytiska verktyg XKeyscore, som enligt NSA-dokument möjliggör hämtning från massövervakningsdata av ”nästan allt som en användare gör på Internet”. Om någon försöker hitta en beskrivning av hur FRA:s tjänstemän ser på NSA:s tjänstemän beskriver nog det ganska väl vem som egentligen gör vad i detta.

NSA konstaterade vidare i sin rapport April 2013 att FRA ”fortsätter att få tillgång till mer data från ytterligare telekommunikationsföretag” – genom sina oräkneliga dotterbolag och att ny svensk lagstiftning hade också gett FRA utökade befogenheter i fråga om kontraterrorism – att verka på rättsliga grunder internationellt. FRA-lagens internationella betydelse för datalagring kan alltså helt enkelt inte överskattas.

Det breda spelrum som gavs till FRA (bara för att NSA var så snälla naturligtvis) betyder att USA gav Sverige extraordinära befogenheter och dessutom kände man att man dessutom måste redovisa varför man gjorde Sverige till en mer tillförlitlig och viktig övervakningspartner än Storbritannien – vem styr alltså vad i detta?

Precis som Julian Assange uttrycker det – om än inte i termer av den Djupa Staten utan mer i direkta termer av telekominfrastruktur. Sverige är den Djupa Staten i USA:s närmast allierade! Eller mer nominellt rättvisande – den som styr telekominfrastrukturen styr allt.

Var finns då betydande delar av datajättarnas serverkapacitet lokaliserad – Google, Amazon, Facebook,  och varför är detta i det mest Clintonsoroslojala landet på jorden? Det kan alltså ingen längre missta sig på!

Epilog

Under vår forskning inför detta projekt dök vi på en hel del extra intressant fakta som vi av en eller anledning valt att inte ta med i denna dokumentär, i de flesta fall för att det varit lite av sidospår som löpt parallellt eller utspelat sig i ett senare skede, i förhållande till vad vi i våra avsikter här gett oss på att försöka beskriva, möjligen gör vi ytterligare avsnitt beroende på respons, men för övrigt ansåg vi att en del av detta strax redovisade extramaterial ändå kan vara av intresse i förhållande till vad vi i denna serie presenterat. 

I Juni 2013 sade den pensionerade CIA analytikern, Ray McGovern, i en radiointervju på stationen WBAI, “Law and Order”:

“…I’m convinced that John Kennedy was assassinated largely by Allen Dulles whom he cashiered (fired) as the head of the CIA after the Bay of Pigs incident, and a coterie of joint chiefs of staff, FBI, and even some Secret Service folks…”

En president som i ett tal gett uttryck för att han ämnade avslöja den Djupa staten under sitt presidentämbete, och då inte minst CIA:s – ”the company’s” – förehavanden men som ju aldrig fick chansen. 

Vidare kan man ju finna det något märkligt att man sätter Allen Dulles som alltså blev avskedad som CIA-chef av Kennedy, till att ingå i Warrenkommissionen som ansvarig för att utreda mordet på densamma. Att ordföranden för kommissionen Earl Warren i sin tur både var svenskättling och gift med en svenska gör ju saken dessutom ytterligare något anmärkningsvärd. Att lösa mordet verkligen var det man eftersträvat verkar ju inte ha varit fallet efter att man släppt sin rapport. Den slutsatsen drog i vart fall så pass många amerikaner, att CIA kände sig tvingade att mynta ordet konspirationsteoretiker för diskreditera alla som ifrågasatte den officiella historien som Warrenkommissionen presenterat.

Lägger vi därtill svenskfödda Oliver Carlson som åtminstone var bekant med Earl Warren efter en intervju i dennes tidiga karriär som politiker i Kalifornien, och det faktum att Oliver Carlson 1921 startade Young Communist League USA, väcker ju detta definitivt frågor om svensk inblandning i detta mord såsom uppkomsten av det kalla kriget, när det längre fram visar sig att den dömda spionen David Greenglass och hans svåger Julius Rosenberg, som jobbade på Manhattan-projektet efter kriget, anslöt sig till just Young Communist League USA när han gick på College i New York. Han och hans fru blev sedermera avrättade för högförräderi år 1953 för att ha smugglat kärnvapenteknologin till Ryssland, något som enligt Journalisten Edward J. Epstein för övrigt var just den händelse som fick den utpekade skytten i Kennedymordet Lee Harvey Oswald att bli en hängiven och radikal kommunist.

Oavsett hur det ligger till med den saken, var alltså paret Rosenberg högst inblandade i att skapa förutsättningarna för det som kom att bli det kalla kriget, som återigen mer än något annat räddade familjen Wallenberg från rättvisa i efterkrigstiden, en familj som blev de enskilt största profitörerna på uppkomsten av båda första och andra världskriget såsom dess eftermäle.

Att man dessutom införde “den tyska skolan” i Sverige 1941, varifrån hela dagens utbildningsväsende härstammar, dvs samma indoktrineringsmodell som tyskarna fick genomgå inför upptakten till andra världskriget, är väl dessutom ytterligare något talande för vilka intressen som konspirerat i bakgrunden, då denna såklart inte infördes i Sverige för att man tyckte att den fungerat dåligt på den tyska befolkningen inför vad man planerat komma skulle i form av diktatur och världskrig.

I Dagens nyheter den 25/11 1944 publicerades alltså en artikel av Vilhelm Scharp, som lät enligt följande.

”Med förundran och beklämning ha många demokratiskt och nationellt tänkande svenskar följt denna [Tyska] skolas tillkomst och utveckling. Samtidigt som stor möda och kostnad nedlägges på att utreda förutsättningarna för en ny svensk skolordning, som skall bli grundvalen för våra barns uppfostran till effektiva och lojala samhällsmedborgare, i vårt fria svenska samhälle, ha samma personer som stått i spetsen för denna skolutredning – statsrådet Bagge, generaldirektör Holmberg och professor Erik Wellander – aktivt lånat sin medverkan till upprättandet av en av de mest effektiva och farliga centraler för öppen eller inlindad nazistpropaganda som tänkas kan.

Ha dessa herrar ens tagit del av den första satsen i denna för alla tyska skolor gemensamma och bindande programskriften?

Denna lyder ’Den tyska skolan är en del av den nationalsocialistiska uppfostringsordningen, den har till uppgift att i förening med andra folkuppfostringsmedel, men med de, för de säregna uppfostringsmedlen, forma den nationalsocialistiska människan.’”

Detta i sin tur förklarar en hel del om varför människor i Sverige rent generellt reagerar som de gör när de konfronteras med information som t.ex i denna artikel har presenterats – dvs majoriteten av befolkningen är skolade på så vis att hålla ner sina huvuden och göra sitt jobb, och aldrig någonsin ens komma på tanken att kritisera systemet eller de som kontrollerar det – eller omskrivet ett genom utbildningsväsendet implementerat samt uppmuntrat tillstånd av Stockholmssyndrom som underhålls och regleras av befolkningen och samhället själva, en formatering mer känt under benämningen ”den svenska modellen”, och som statsminister Stefan Löfven – Wallenbergs handplockade vapenlobbyist från BAE Hägglunds – för något år sedan menade att vi skulle utveckla och inte avveckla.

Så med tanke på planeringshorisonter som sträcker sig över flera decennier, med en befolkning som är generellt sett övertygade om att de lever i en demokrati och tillika humanitär stormakt, som en konsekvens av 12 års indoktrinering i skolan, som upprätthålls genom livet med propaganda via de ägardirektivstyrda opinionsbildningsmedierna, resulterande i ett kollektivt kognitivt tillstånd som bäst beskrivs som ett patologiskt Stockholmssyndrom, där deltagandet i denna inbillade demokrati sträcker sig till att lägga en lapp i en låda vart fjärde år, i dess desperata förhoppningar efter förändring till det bättre för sig själva, i ett system där bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken.

Sedan det sammantagna införandet av Federal Reserve 1913, kapningen av den internationella regleringsbanken 1932, och dollarn som världshandelsvaluta vid Bretton Woods 1944, såsom etablerandet av beskrivna geostrategiska lås såsom konfliktskapande motorer i Mellanöstern såsom Östasien, för kontroll av strategiska naturresursflöden samt för att kunna skuldexpandera genom det militärindustriella komplexet, allt till sin grund för att upprätthålla ett av enskilda intressen kontrollerat kreditbaserat banksystem, som i sin tur kräver en ovillkorlig tillväxtbörda av skuld, med givna konsekvenser för vår planet, samhället, samt människorna i det – borde det vara mycket svårt efter denna djupdykning i vårt förflutna, att inte förstå hur vi alla blivit grundlurade och att samtliga av de politiska fanbärarna oavsett kulör på flaggan, springer utefter en redan snitslad bana, och att utan ekonomisk demokrati kan ej någon form av demokrati råda.

Som Napoleon Bonaparte en gång i tiden beskrev det, ”historien är en rad införstådda lögner”, och det är även, som vi alla vet, vinnaren som skriver historien!

Bonus

Som tack för att du har läst ända till slutet bjuder vi här på den animerade versionen av illustrationen ”En svensk tiger”. Var inte som den!